blekarv

Det är svårt att bedöma om blekarv är ursprunglig eller en sent invandrad art. Den kulturgynnade, konkurrenssvaga växten, som liknar våtarv S. media, blommar tidigt på våren och vissnar sedan ner helt. Den är endast funnen på och i närheten av havsstränder. Ståndorterna framgår nedan.

726 Stellaria media (L.) Vill. subsp. pallida (Dum.) Asch. & Graebn.

This subspecies is often considered as a species (S. pallida [Dum.] Pire or S. apetala auct.). It is reported from Ethiopia (introduced?). The map is preliminary.

Gammal bofast art.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %, dock lokalt synbarligen betydligt vanligare i dag än vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO.

Blekarv förekommer i södra delarna av Sverige där den är tydligt kustbunden. Den växer på torr–frisk, gärna sårad och sandig mark som tidigt värms upp av vårsolen. Växten anses ursprunglig på sandiga havsstränder. På dagens Öland växer den främst i betade torrängar, helst på partier med glest växttäcke där betesdjuren sparkat upp marken, längs kostigar eller där röjningar skett. Blekarv är konkurrenssvag och försvinner när vegetationen sluter sig. Den är mycket vanlig i något slitna gräsmattor och kan utan större svårigheter hittas på samtliga av Ölands kyrkogårdar. Även ruderatmiljöer som grushögar, jordtippar och sandtag kan utgöra växtplatser liksom sandstränder, glesa tallskogar, vägrenar och åkerkanter.

Blekarv är idag spridd över stora delar av Öland, lite glesare inom Mittlandet. Den finns även på Stora Alvarets torrängar, något som inte tidigare noterats. Däremot växer den idag mycket sällan på sandiga havsstränder. Blekarv har haft en tydlig expansion sedan Sterner (1938). Möjligen var den förbisedd av äldre tiders botanister eftersom den snabba och tidiga blomningen (april–maj) är lätt att missa. Efter fruktsättning vissnar växten snabbt ner och försvinner helt. Den snabba expansionen kan också tyda på att den är inkommen ganska sent och fortfarande under spridning i landskapet.

Blekarv känns igen på sin ljusgröna färg och att blommorna innan fruktsättningen sitter tätt samlade som i små huvuden. Kronblad saknas vanligen helt. Är man osäker får man undersöka fröna. De är små (0,6–0,8 mm), blekt gulbruna och med låga, rundade knölar. Fröna hos våtarv S. media, som den främst kan förväxlas med, är större (0,9–1,2 mm), har tydligare knölar och är mörkare med purpurbrun färg (Jonsell 2001).

Inkommen, bofast.

Troligen ursprunglig på havsstränder; även inkommen i sen tid (kanske med gräsfrö).
Sandig ängsmark, företrädesvis kustnära; även på sandstrand och sandgräshed. Blekarv är också inkommen i tätbebyggelse och på gårdar, i synnerhet i gräsmattor, exempelvis på kyrkogårdar, där den förmodligen kommit in med gräsfrö under 1900-talet. Enligt Johansson (1897) bland tång på Fårö och enligt Johansson (1910b) tämligen allmän på tånghögar på stränderna i Fide och Ardre.

Arten blev säkerligen till stor del förbigången vid våra inventeringar, eftersom den vissnar ner så tidigt. Blekarv har tro-ligen förbisetts även av äldre botanister. Frånvaron av tidiga uppgifter gör det vanskligt att bedöma om blekarv är inhemsk på Gotland – i så fall i första hand på havsstränder – eller invandrad i sen tid.

Blekarv växer på vårfuktig, oftast störd mark i gräsmattor på kyrkogårdar, i parker, trädgårdar samt i betesmark nära havet. På campingplatser är den särskilt ofta funnen och där ser man oftast den konkurrenssvaga arten på de platser, där en husvagn stått föregående år. I Kungshamn förekommer den numera i nästan alla kommunala gräsmattor, förmodligen spridd med gräsklippare. Antagligen är arten förbisedd utanför Sotenäset.