ängssyra

Gammal bofast art.

Trivialart

Ängssyra är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den växer vid havsstränder, i torra till fuktiga ängs- och betesmarker, på övergivna åkrar, åker- och vägrenar samt ruderatmarker.

Allmän

Läkeväxt, allm. i hela området, 104 lokaler i Glanshammar (Nilsson).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

660 Rumex acetosa L. subspp. acetosa and thyrsiflorus (Fingerh.) Hayek

These two subspecies of the polymorphic species R. acetosa L. are indigenous in Eurasia (see further no. 661). The mapping in N. Russia and Siberia is incomplete (cf. Atlas Fl. Eur. 4/1979, maps 439, 441). The N. American population is considered as originating from Europe (subsp. acetosa, possibly also subsp. thyrsiflorus). No doubt there are more localities in N. America than shown on the map by dots. The species has also been introduced into several scattered places around the world. With its distribution of today R. acetosa s. lat. (in particular subsp. acetosa) belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 298 and map 289).

Tuvad, perenn, 3–8 dm hög dioik ört. Slank, upprätt stjälk som i toppen har en långsträckt, uppåtriktat grenad blomställning med rödaktiga, vindpollinerade blommor. Både stjälkblad och rosettblad är pil- eller spjutlika, dvs långsträckta, mer eller mindre spetsiga, och har bakåtriktade flikar vid basen (kan vara otydliga). Blad med frisk, syrlig smak. Hylleblad hos honexemplar (de hjärtformade blad som omger nöten) 3,3–5 mm långa.

Ängssyra förekommer i många habitat. Den är både en kulturföljare på ängsmarker, vägrenar etc, och helt vild i lövskog, på stränder, frodiga marker i fjällen etc.

Förväxlingsrisk:
Stor ängssyra (Rumex thyrsiflorus) (Götaland och Svealand) liknar subsp. acetosa var. acetosa men är styvare, oftast högre med tätare topp, och har mycket långa, matt grågröna blad. Hyllebladen är endast 2,5–3,5 mm långa.
Bergsyra (R. acetosella) har proportionellt sett längre blomställning, men är mindre, slankare och vekare än de flesta ängssyror, och kan lätt förväxlas med subsp. acetosa var serpentinicola. Bladen varierar mycket men flikarna vid rosettbladens bas är oftast karaktäristiska: linjära och riktade rakt utåt (likt parerstänger på en kniv). Hos vissa former kan de dock saknas. Båda dessa syror smakar surt.
Skräppor (Rumex sect. Rumex) har kilformad eller hjärtlik bladbas utan spetsiga flikar, och är oftast kraftigare.
Det finns även andra växter med pillika blad, t.ex. vissa korsblommiga (fam. Brassicaceae), men dessa har skyltande blommor, frukter av annan typ, och smakar ej surt.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig ängssyra R. a. subsp. acetosa var. acetosa i landskapet.

Ängssyra växer på torr–frisk mark på stränder med sand eller grus samt i glesare löv- eller tallskogar, biotoper där den bedöms ursprunglig. Idag är den vanligare i kulturpåverkade miljöer som betade alvartorrängar, andra hävdade gräsmarker, vägrenar, åkerkanter och även ruderatmarker (jordhögar och gamla sandtag). Värt att notera är att den är noterad i samtliga av Ölands få kvarvarande slåtterängar. När skogsbete införs förefaller växten gynnas.

Ängssyra är en vanlig växt på Öland, väl spridd inom samtliga områden och några utbredningsluckor föreligger inte.

Ängssyra har en bred ekologisk nisch och geografisk spridning där taxonomin har skiftat mellan åren. Den företräds i Norden av tre underarter: äkta ängssyra subsp. acetosa, islandssyra subsp. islandica och lappsyra subsp. lapponicus. Islandssyra är inskränkt till Island och Färöarna medan lappsyra förekommer från Värmland och norrut, i hela Norge och norra Finland. Äkta ängssyra delas in i fyra varieteter: vanlig ängssyra var. acetosa (hela Norden), källängssyra var. fontanopaludosus (Finland), dansk ängssyra var. hydrophilus (Danmark) och smal ängssyra var. serpentinicola (på serpentin i Sverige och Norge). På Öland förekommer såvitt känt bara äkta ängssyra med varieteten vanlig ängssyra.

Ängssyra kan förväxlas med stor ängssyra R. thyrsiflorus. Hos ängssyra är blomställningen ogrenad eller med enstaka grenar och honblommornas hylleblad mäter 3,3–5,2 mm. Stor ängssyra har en blomställning som är upprepat grenig och honblommor med mindre hylleblad, 2,4–3,5 mm (Jonsell 2000).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Öppen, torr till frisk, ibland fuktig, slåtter- eller beteshävdad mark: gräsmark, ängen, åkerkanter, dikes- och vägrenar; även gläntor i ängsartad skog och hyggen. Den ganska höga andelen i undersökta provrutor visar att ängssyra är en vanlig art på ön. Johanssons (1897) frekvensangivelse, ”Allest.”, stämmer också i dag.

Endast vanlig ängssyra var. acetosa är känd från Gotland. Exemplar med en tät, kort, vit hårbeklädnad beskrevs av Johansson (1897) som f. velutinus. Han har noterat dem från Öja, Klintehamn i Klinte, Guldrupe, Västerhejde och Gotska Sandön, Fårö (Johansson 1897, 1910b).

Ängssyra växer framför allt i friska till torra gräsmarker av olika slag, både betade och igenväxande. Den är starkt kulturgynnad och förekommer även ofta på vägkanter, gårdsplaner, åkerrenar, diken och i lövskogsbryn.

På störd mark gror ängssyra rikligt. Den koloniserar botten i en genom kraftverksbygge torrlagd fors. Arten har en fröbank i bottenmaterialet i älv eller sjö (Skoglund 1990). Plantorna är dock perenna, troligen långlivade. Arten blommar i skogsstjärnans eller ekorrbärets tid och har moget frö i ljungens tid. En del av bladen kan bli kraftigt röda på sensommaren. Bladrosetten övervintrar grön.