Taxasida

ängssyra

Rumex acetosa

L.

ängssyra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Mira Rawet
Översikt
Översikt

ängssyra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • ängssyra
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Rumex acetosa
Vetenskapligt namn, fullständig form
Rumex acetosa L.
Svenskt namn
ängssyra
norwegianBokmal
engsyre
norwegianNynorsk
engsyre
Finskt namn
niittysuolaheinä
finlandSwedish
ängssyra
Danskt namn
Almindelig syre
Foton
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens kommun 2023-07-08
Patrik Engström
Ramundberget 2009-06-29
Mira Rawet
Flämslätt, Lerdala 2022-05-09
Torbjorn Tyler
Holma Ängar i Höör socken 2020-06-09
Torbjörn Tyler
Björkliden 2023-07-15
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2009-06-08
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens kommun 2023-07-08
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-26
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Ängssyra är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den växer vid havsstränder, i torra till fuktiga ängs- och betesmarker, på övergivna åkrar, åker- och vägrenar samt ruderatmarker.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läkeväxt, allm. i hela området, 104 lokaler i Glanshammar (Nilsson).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

660 Rumex acetosa L. subspp. acetosa and thyrsiflorus (Fingerh.) Hayek

These two subspecies of the polymorphic species R. acetosa L. are indigenous in Eurasia (see further no. 661). The mapping in N. Russia and Siberia is incomplete (cf. Atlas Fl. Eur. 4/1979, maps 439, 441). The N. American population is considered as originating from Europe (subsp. acetosa, possibly also subsp. thyrsiflorus). No doubt there are more localities in N. America than shown on the map by dots. The species has also been introduced into several scattered places around the world. With its distribution of today R. acetosa s. lat. (in particular subsp. acetosa) belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 298 and map 289).

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Tuvad, perenn, 3–8 dm hög dioik ört. Slank, upprätt stjälk som i toppen har en långsträckt, uppåtriktat grenad blomställning med rödaktiga, vindpollinerade blommor. Både stjälkblad och rosettblad är pil- eller spjutlika, dvs långsträckta, mer eller mindre spetsiga, och har bakåtriktade flikar vid basen (kan vara otydliga). Blad med frisk, syrlig smak. Hylleblad hos honexemplar (de hjärtformade blad som omger nöten) 3,3–5 mm långa.

Ängssyra förekommer i många habitat. Den är både en kulturföljare på ängsmarker, vägrenar etc, och helt vild i lövskog, på stränder, frodiga marker i fjällen etc.

Förväxlingsrisk:
Stor ängssyra (Rumex thyrsiflorus) (Götaland och Svealand) liknar subsp. acetosa var. acetosa men är styvare, oftast högre med tätare topp, och har mycket långa, matt grågröna blad. Hyllebladen är endast 2,5–3,5 mm långa.
Bergsyra (R. acetosella) har proportionellt sett längre blomställning, men är mindre, slankare och vekare än de flesta ängssyror, och kan lätt förväxlas med subsp. acetosa var serpentinicola. Bladen varierar mycket men flikarna vid rosettbladens bas är oftast karaktäristiska: linjära och riktade rakt utåt (likt parerstänger på en kniv). Hos vissa former kan de dock saknas. Båda dessa syror smakar surt.
Skräppor (Rumex sect. Rumex) har kilformad eller hjärtlik bladbas utan spetsiga flikar, och är oftast kraftigare.
Det finns även andra växter med pillika blad, t.ex. vissa korsblommiga (fam. Brassicaceae), men dessa har skyltande blommor, frukter av annan typ, och smakar ej surt.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig ängssyra R. a. subsp. acetosa var. acetosa i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Ängssyra är utomordentligt tolerant då det gäller fuktighet, näring och ljustillgång. Den växer gärna i torrängar, t.ex. i backsluttningar, men förekommer också regelbundet i källor och källkärr. Bäst trivs den kanske i frisk till fuktig gräsmark, t.ex. i naturlig, örtrik, ogödslad betesmark och slåttermark (där sådan finns kvar). Arten tål gödsling och frodas i igenväxningsfasen. Den klarar måttlig skugga och är vanlig i gles skog, som ekbackar och björkhagar, men förekommer även i ädellövskog (som ofta är igenväxta slåtterängar). Ängssyran är också vanlig i bryn och på väg- och åkerrenar liksom kring gårdar och torp; den koloniserar på igenlagda åkrar och uppträder även på skräpmark.
Funnen i 1411 rutor; tidigare uppgifter från 274 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig (åtminstone i kärrängar och ekskog) men starkt kulturgynnad.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Ängssyra växer på torr–frisk mark på stränder med sand eller grus samt i glesare löv- eller tallskogar, biotoper där den bedöms ursprunglig. Idag är den vanligare i kulturpåverkade miljöer som betade alvartorrängar, andra hävdade gräsmarker, vägrenar, åkerkanter och även ruderatmarker (jordhögar och gamla sandtag). Värt att notera är att den är noterad i samtliga av Ölands få kvarvarande slåtterängar. När skogsbete införs förefaller växten gynnas.

Ängssyra är en vanlig växt på Öland, väl spridd inom samtliga områden och några utbredningsluckor föreligger inte.

Ängssyra har en bred ekologisk nisch och geografisk spridning där taxonomin har skiftat mellan åren. Den företräds i Norden av tre underarter: äkta ängssyra subsp. acetosa, islandssyra subsp. islandica och lappsyra subsp. lapponicus. Islandssyra är inskränkt till Island och Färöarna medan lappsyra förekommer från Värmland och norrut, i hela Norge och norra Finland. Äkta ängssyra delas in i fyra varieteter: vanlig ängssyra var. acetosa (hela Norden), källängssyra var. fontanopaludosus (Finland), dansk ängssyra var. hydrophilus (Danmark) och smal ängssyra var. serpentinicola (på serpentin i Sverige och Norge). På Öland förekommer såvitt känt bara äkta ängssyra med varieteten vanlig ängssyra.

Ängssyra kan förväxlas med stor ängssyra R. thyrsiflorus. Hos ängssyra är blomställningen ogrenad eller med enstaka grenar och honblommornas hylleblad mäter 3,3–5,2 mm. Stor ängssyra har en blomställning som är upprepat grenig och honblommor med mindre hylleblad, 2,4–3,5 mm (Jonsell 2000).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig. 
Öppen, torr till frisk, ibland fuktig, slåtter- eller beteshävdad mark: gräsmark, ängen, åkerkanter, dikes- och vägrenar; även gläntor i ängsartad skog och hyggen. Den ganska höga andelen i undersökta provrutor visar att ängssyra är en vanlig art på ön. Johanssons (1897) frekvensangivelse, ”Allest.”, stämmer också i dag.

Endast vanlig ängssyra var. acetosa är känd från Gotland. Exemplar med en tät, kort, vit hårbeklädnad beskrevs av Johansson (1897) som f. velutinus. Han har noterat dem från Öja, Klintehamn i Klinte, Guldrupe, Västerhejde och Gotska Sandön, Fårö (Johansson 1897, 1910b).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Ängssyra växer framför allt i friska till torra gräsmarker av olika slag, både betade och igenväxande. Den är starkt kulturgynnad och förekommer även ofta på vägkanter, gårdsplaner, åkerrenar, diken och i lövskogsbryn.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk till fuktig mark i naturliga gräsmarker i hagar, i fuktiga skogar samt på vägkanter och kulturmarker. Ängssyra är mycket vanlig i hela landskapet. 808 rutor (97 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien, Nordamerika. I Sverige hela landet. I Sörmland mycket allmän – (93%). Ängssyran är flerårig och växer i gräsmark av olika slag, både torr och fuktig, men också i örtrik skog och rikkärr. Ibland förekommer den på vägrenar och annan störd mark.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 716 kartblad, 2475 kvadranter.
Almq. Allestädes, till yttre skärgården.
Ängssyra växer i allehanda öppna miljöer, stundom även i löv- och blandskogar. Den finns i hagar, betesmarker och fuktiga till torra gräsmarker samt i många kulturmiljöer såsom vägkanter, dikesrenar och kring gårdar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Ängssyra är en gammal kulturföljeslagare. Växten har förr kallats »surstrånk« i Österfärnebo, Årsunda och Järbo, »surkål« i Valbo och »surgräs« i Ockelbo. Den har inga tydligt naturliga biotoper i landskapet och har kanske kommit in med människan långt tillbaka i tiden. Arten angavs som allmän under 1800-talet – ett förhållande som gäller än idag.
Den växer på all öppen fuktig till torr kulturmark. Arten är ett konstant inslag i betade gräsmarker och slåtterängar. Även övergivna odlingar, diken, vägkanter, jordhögar, gårdstun, torrbackar och gamla fäbodplatser kan tjäna som exempel på biotoper. Ängssyran är också ett rätt typiskt inslag i frodiga fuktängar (älvängar) vid rinnande vatten. Mer sällan finner man den i källkärr och källor vilket är vanligt längre norrut.
Ängssyran växer också i skog, men då oftast i ungskog som tidigare utgjort gräs- eller odlingsmark. Så gott som alla växtplatser för ängssyra i landskapet är präglade av någon form av kulturutnyttjande.
De vanligaste följeslagarna är röllika (29%), rödven, midsommarblomster, kråkvicker, blodrot och vanlig smörblomma.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

På störd mark gror ängssyra rikligt. Den koloniserar botten i en genom kraftverksbygge torrlagd fors. Arten har en fröbank i bottenmaterialet i älv eller sjö (Skoglund 1990). Plantorna är dock perenna, troligen långlivade. Arten blommar i skogsstjärnans eller ekorrbärets tid och har moget frö i ljungens tid. En del av bladen kan bli kraftigt röda på sensommaren. Bladrosetten övervintrar grön.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
I landskapet dominerar den vanliga kulturmarksformen, vanlig ängssyra subsp. acetosa var. acetosa. Dessutom förekommer i västra landskapsdelen, särskilt i nordvästra Borgsjö, regelbundet en avvikande form i rikkärr och vid källor. Den är smalbladig och storfruktig och tycks vara identisk med den av Kalela (1940) från Karelen beskrivna R. fontanopaludosus. Denna blev av Hylander (1966) uppsatt som en varietet under subsp. acetosa, vanlig ängssyra, en ordning som bibehölls i Flora Nordica
En närmare analys av insamlat material från myrar i Medelpad visar dock att denna population bör föras till subsp. lapponicus, lappsyra. Arten har helbräddade till korttandade stipelslidor, nästan kvadratiska inre hylleblad och stor nöt (ca 2,8 mm). Bladskivorna är dock mycket smalare än hos lappsyra och formen behandlas här under namnet källängssyra R. acetosa var. fontanopaludosus. – Längst i väster har även den i fjällen vanliga lappsyran subsp. lapponicus påträffats sällsynt.