alvarglim

Alvarglim är endemisk för Sverige och växer på Ölands och Gotlands alvarmarker, på Gotland även i grovt strandgrus på äldre strandvallar. Växtplatserna på alvaret är kalkrika, grusiga och periodvis fuktiga–våta; vintertid är de utsatta för uppfrysning. Alvarglim har ett kraftigt rotsystem som väl står emot dessa froströrelser. I grusalvar klarar få kärlväxter att leva, som enda grannar ses ofta ölandssolvända Helianthemum oelandicum, äkta vätfibbla Pilosella cymosa var. gottlandica och fårsvingel Festuca ovina. Sällsynt växer alvarglim i sprickrik kalksten täckt med grovt kalkgrus.

Alvarglim växer i lämpliga miljöer på större delen av Stora Alvaret men med få plantor på varje lokal. Den saknas på de småalvar som finns längre norrut på ön eftersom lämpliga grusalvar förgäves söks på dem. Något fynd från grusiga havsstränder är inte känt på Öland. Hårt fårbete förefaller ogynnsamt för växten. För övrigt bedöms förekomsterna stabila och någon minskning har inte noterats. På några ställen som de stora, numera nedlagda kalkbrotten i S. Möckleby sn, och längs den gamla banvallen mellan Kastlösa och Skärlöv möter den släktingen smällglim S. vulgaris och hybrider kan uppstå.

Från smällglim S. vulgaris skiljs alvarglim på att stödbladen är fasta och gröna, hos smällglim är de tunna, hinnartade och blekgråa. Alvarglim har tydliga bikroneflikar, bladen är blågröna och smalare än hos smällglim. Smällglim har otydliga bikroneflikar som ibland saknas helt. Längs Sveriges kust växer vanlig strandglim S. uniflora subsp. uniflora. Denna underart har ett mattformat växtsätt, flera slanka skott från stjälkens nedre del samt bredare kronblad, 4–7,5 mm. Alvarglim är inte mattbildande, den har färre och robusta skott som alla kommer från stambasen, kronbladen är smalare, 1,5–4 mm (Jonsell 2001).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr till vinterfuktig miljö på sand och grus över kalk: alvar, uppfrysningsmark, vätkanter, hällmark, grovt strandgrus på äldre strandvallar. I den senare miljön växer alvarglim enligt Englund (1942, i övers.) alltid i ’starkt vittrat, tämligen finkornigt och hårt packat grus, vilket har lagrats i strandvallar som ligger tydligt bakom varandra’. Arten går inte ner på det ”vita gruset” som spolas av havsvattnet. Englund redovisade 119 lokalprickar efter sina inventeringar av öns stränder 1928–36 (Gotska Sandön ej inventerad). På Fårö har alvarglim också kommit ut med strandgrus på några vägrenar. Dagens frekvens och utbredning stämmer bra med Johanssons (1897): ”H. o. d. på n. delens hällområden och stränder; mer sälls. på mellersta och s. delarna.”

Alvarglim anses som endemisk för Öland och Gotland (Jonsell 2004).