alsikeklöver

Se liten alsikeklöver Trifolium hybridum subsp. elegans och vanlig alsikeklöver Trifolium hybridum subsp. hybridum.

Allmän

1236 Trifolium hybridum L.

This species is now widely distributed in Eurasia and N. America. Its original distribution as a native plant is uncertain (Fl. Eur. 2/1968, p. 162 f.). It is introduced as a fodder plant and partly naturalized in, for instance, N. Europe and the British Isles, S. Africa, N. America, Tasmania and New Zealand. Nowadays the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 276 and map 267). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 236.

Arten är en vanlig vallväxt som lätt förvildas och naturaliseras i betesmarker, på övergivna åkrar samt åker- och vägrenar, i gårdsmiljöer och på ruderatmarker.

Foderväxt. Vildväxande alsikeklöver sågs i ängar och åkerrenar på många ställen ymn. (Gellerstedt 1852). Den ansågs vara allm. i Närke (Hartman 1866), en bedömning som befästs under 1900-talet.

En av underarterna uppmärksammades i Sverige först på 1740-talet. Jörlin (1780) propagerade för alsikeklövern som foderväxt. Odlingen i Närke hade en rätt vidsträckt utbredning bland Närkes bönder vid slutet av 1700-talet (Sjöbeck 1936). Arndt (1807) skrev att den odlades av ett 30-tal bönder i Kumla pastorat. Vid Bondsätter i Gällersta hade den odlats i flera år (Lantbruksacademiens Annaler 1819, Anonym 1820).

Gammal bofast art.

Spridd i hela landskapet, vanligast i kustlandets och älvdalarnas åkerbruksbygder, exempelvis funnen i Resele på 11 av 35 inventerade lokaler mellan Myre och Sorte "åkerkanter och i viss mån friskäng" 1980 (Sahlin 1981). På många håll vanlig vägkantsväxt.

Först uppgiven av Dusén (1880).

I inget av dessa fall med visshet vildväxande HIS. visar med särskilt tecken (1832b med kursivstil), att han inte ansåg arten vara bofast i Skinnskatteberg. Huruvida hans uppgift gäller avsiktligt eller med vallfrö oavsiktligt införd klöver, framgår inte. Om odlad, torde den i alla händelser samtidigt ha börjat uppträda förvildad i både Skinnskatteberg och Arboga.

Allmän - (i Västra och Övre Bergslagen delvis) tämligen allmän i hela område, främst i kulturbygder. Känd från alla delområden. Utbredningstyp: U.

Alsikeklöver växer på åkerrenar, vägkanter, gamla fodervallar, gårdskanter och annan starkt kulturpåverkad mark. Den är en foderväxt som man i mellersta Sverige hade börjat odla redan under 1700-talet. I Småland introducerades den senast under 1800-talets första år – 1817 var den redan talrik som förvildad på Visingsö (jämför primäruppgifter). Elias Fries (1821a) rekommenderade den för odling i Kronobergs län såsom ´förträffelig på sidlänt lerjord´, och den odlas fortfarande i ganska stor omfattning som vallväxt. Redan i mitten av 1800-talet hade den nått stor spridning utom i väster (Scheutz 1864), men i avsides belägna bygder som Hylte Femsjö, Tingsryd Södra Sandsjö och Emmaboda Långasjö var den ännu vid 1900-talets början relativt ovanlig (Hård 1924, Hård 1912, Elgqvist ms 1912).

Alsikeklöver noterades som vildväxande mellan Stockholm och Uppsala, speciellt rikligt vid orten Alsike, och fyndet publicerades av Linné (1742). Den har odlats som vallväxt och ansetts särskilt lämplig på leriga jordar. Ölands ofta lätta jordar har antagligen passat den sämre och först efter 1: a världskriget kom den allmänt i odling på ön (Sterner 1938) och noterades som naturaliserad i vägrenar, åkerkanter och gårdsmiljöer.

Idag växer alsikeklöver i liknande miljöer, främst av ruderatkaraktär, såsom tippade jordhögar, gödselupplag, gamla sandtag, grusplaner och nygrävda bevattningsdammar. Mindre frekvent förekommande är den i gårdsmiljöer, vägrenar och åkerkanter. Mycket sällan ses den i regelrätta betesmarker.

Alsikeklöver växer främst på södra halvan av Öland med en tydlig övervikt i de västliga socknarna. På Stora Alvaret är den mycket ovanlig; enstaka förekomster är noterade i någon horva och vägkant. Endast vid ett tillfälle är den funnen på alvarmark. Norr om Borgholm är det glesare med fynden vilket även förr noterades (Aulin 1912). Troligen har alsikeklöver minskat något på Öland eftersom den idag sällan odlas och därför inte får någon påspädning med nytt frömaterial. Den har inte kunnat sprida sig ut i de öländska naturbetesmarkerna, troligen är de flesta av dem alltför torra och magra för att passa växten.

Såvitt känt förekommer på Öland endast underarten vanlig alsikeklöver subsp. hybridum som har ihålig stjälk och växer upprätt. Liten alsikeklöver subsp. elegans är späd, nedliggande och med en solid stjälk. Gränsdragningen mellan underarterna är oklar.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Förvildad, bofast.
Fodervallar, odlad eller kvarstående, även kvarstående i annan gröda; också på åkerkanter, dikeskanter och vägkanter samt på soptippar och vid gårdar. Troligen är alsikeklöver på Gotland helt och hållet förvildad från odling som foderväxt. Den först uppgivna lokalen, Storholmen i Fardume träsk, användes som slåttermark (Johansson 1897), så alsikeklöver kan ha varit insådd där. Enligt Johansson (1897) förekom arten ”H. o. d.”, vilket motsvarar dagens frekvens, tämligen allmän.
Endast vanlig alsikeklöver ssp. hybridum är känd från Gotland.

I Sverige har man odlat alsikeklöver som vallväxt sedan slutet av 1700-talet. Det är ovisst, när man började odla den i Bohuslän. Sedan mitten på 1800-talet verkar den ha spritt sig i landskapet, och den tycks ha fortsatt att öka fram till våra dagar. Arten växer exponerat, friskt till torrt i de flesta typer av gräsmarker i kulturlandskapet som åker- och dikesrenar, vägkanter, betesmarker samt dessutom i grustag, på banvallar, i industriområden och annan skräpmark.

Alsikeklövern är flerårig och växer framför allt på åkerrenar, vägkanter och allsköns skräpmark. Den infördes för att förbättra ängarnas avkastning redan under 1700-talet och är fortfarande vanlig som vallväxt. De nutida förekomsterna består huvudsakligen av storväxta odlingsformer som härstammar från sådan vallodling. Arten har också spritts som förorening i gräsfrö. Småväxta exemplar som kanske tillhör vildformen subsp. elegans, liten alsikeklöver, förekommer sällsynt i nysådda gräsytor.

Alsikeklöver kom upp tillsammans med massor av fröbanksarterna rödblära och styvmorsviol på jord som grävdes upp vid en ledningsdragning i tätorten i Los. Likaså var den en av de frekventa arterna på gammal jordbruksmark i Skog som kom i dagen genom avverkning av granskog och efterföljande stubbrytning. Arten blommar i linneans eller mjölkens tid.

Enligt Eriksson (1969) studerade Jörlin (1779) odling av alsikeklöver och propagerade för dess odling i Sverige. Alsikeklöver har odlats som vallväxt åtminstone sedan 1850 i Norrland, eftersom den visat sig vara anpassad till regionens förhållanden (Hellström 1917).