Taxasida

åkervädd

Knautia arvensis

(L.) Coult.

åkervädd är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

åkervädd är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • åkervädd
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Knautia arvensis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Knautia arvensis (L.) Coult.
Svenskt namn
åkervädd
icelandic
Rauðkollur
norwegianBokmal
rødknapp
norwegianNynorsk
raudknapp
Finskt namn
ketoruusuruoho
finlandSwedish
åkervädd
Danskt namn
Blåhat
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
2024-07-24
Cloé Lucas
2024-07-24
Cloé Lucas
2024-07-24
Peter Ståhl
Brynäs, Gävle 2012-07-07
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2009-08-04
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2008-06-08
Lars Efraimsson
Gruvberget, Forshaga kommun 2011-07-14
Torbjorn Tyler
Holma Ängar i Höör 2020-06-09
Torbjorn Tyler
Holma Ängar i Höör 2020-06-09
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sprider sig troligen fortfarande något. - 129 (37).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän-tämligen allmän.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1746 Knautia arvensis (L.) Coult.

This polymorphic species (cf. Fl. Eur. 4/1976, p. 65 f.) occurs in mast of Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It has spread with farming and settlement and has been introduced into N. America and New Zealand. The species s. str., i. e. subsp. arvensis, occurs in N. and C. Europe down to the broken line.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Åkervädd är starkt kulturgynnad. Vi har inga aktuella växtplatser i naturlig vegetation och det är tveksamt om arten är ursprunglig. Den växer på torr till frisk, solöppen och ofta sandig mark - naturbetesmarker, övergiven åkermark, åker- och vägrenar, järnvägsområden, bryn, gamla grustäkter, ruderatmarker och vildvuxna, ängsliknande gräsmarker.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Åker- och vallogräs vars allm. förekomst i Närke mer motsvarar den i Västergötland (Bertilsson m.fl. 2002) än den delvis begränsade i Västmanland (Malmgren 1982), vilket antyder att arten i Närke, ss. i sydvästra Sverige, kan vara inhemsk. Fler än tusen lokaler har registrerats. I odlingsbygder syns den överallt vid vägkanter och åkrar.

Meddelade växtplatser är bl.a. sandjordsträda, potatisland, banvall, kalkbrott, hage, hassellund, gräsmatta m.fl. Den har setts på kolbottnar (Asplund 1925, Broddeson ms). På en tomt NV om Klockarhyttan i Kil, övergiven 1879, fanns växten kvar 1990 (Asklund).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Bergslagen, dvs. i lättjordsområden, och i delar av översta Skogslåglandet; för övrigt mycket oregelbunden (spridd-sällsynt). Okänd i vissa delområden (kartan). Etablerar sig i lerbygderna med särskilt lätthet på sandigt underlag men tilltar långsamt och trivs väl även på lera. Oregelbundenheterna i utbredning sannolikt huvudsakligen beroende på ofullständig spridning Utbredningstyp: N1 (pU).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "från Kålsätt till Ransjö."

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Åkervädd växer i sol eller i lätt skugga på torr till svagt fuktig, oftast sandig och näringsfattig jord. Vanligast är den nog på vägkanter och åkerrenar, men den finns även i ås- och backsluttningar, i hällkanter samt intill block och rösen. Den slår lätt till på tidigare öppen mark när hävden upphör, och förr var den – som namnet antyder – ett besvärligt ogräs på sandiga åkrar (omvittnat från Sävsjö Vrigstad, Wetter ms 1894). Åkervädd saknas sällan i grustäkter, på fabrikstomter och järnvägsområden.
Funnen i 1392 rutor; tidigare uppgifter från 304 rutor. Mycket vanlig. – Troligen en gammal kulturföljeslagare (helt naturliga ståndorter verkar saknas).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Åkervädd växer i torr–frisk, gärna sandig mark och ses i vägrenar, åkerkanter och glesare torrängar. Den kan också hittas på ruderatmark, i sandtag och sandiga tallskogar. Sällsynt är den funnen på sandstränder och i slåtterängar. Många insekter besöker blommorna i jakt på föda (se foto).

Åkervädd är starkt knuten till odlingslandskapet vilket medför att Stora Alvaret samt småalvaren norrut saknar fynd. I Mittlandet återfinns växten längs vägkanter och i ruderatmiljöer. På östra sjömarken växer den i tuviga betesmarker. Åkervädd förefaller ha samma utbredningsmönster som tidigare noterats av Sterner (1938).

Åkervädd är gynodioik dvs. den har plantor vars blommor enbart har pistiller medan andra plantor har tvåkönade blommor (hermafroditer) dvs. med både ståndare och pistiller. Frön av åkervädd kan spridas av myror (myrmekokori). Även frön hos violer Viola, frylen Luzula och nunneörter Corydalis kan ta hjälp av myror. För att myran ska klara av att springa runt med fröna får de inte vara alltför stora. Dessutom underlättas beteendet om det finns någon slags belöning till transportören. Många frön som sprids med myror har därför ett fettrikt bihang, så kallad elaiosom, som erbjuder en energikick som tack för hjälpen.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammal kulturföljeslagare.
Vägkanter, åkerrenar och annan kulturpåverkad mark; även ängen, gräsmark, torrängar och sandhedar; någon gång gles tallskog, lövskog, hygge och skogsbryn. Andelen provrutor med åkervädd visar att arten inte är alltför ovanlig på Gotland. Däremot är den ojämnt fördelad. Åkervädd är sällsyntare på södra Gotland, även om den har ökat här jämfört med Johansson (1897), som uppgav att den sydligaste växtplatsen var i Grötlingbo. Johansson angav vidare ”På mellersta delen allm., på nordligaste och södra h. o. d.”. Förmodligen förändrades inte frekvensen under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Åkervädd växer solöppet på torr till frisk, oftast sandig jord i gräsbevuxna marker, både naturbeten och betade gamla åkrar, på torrbackar, åkerrenar, åkerholmar, vägkanter, banvallar samt i grustag och annan öppen kulturmark. Ofta ser man den tillsammans med röllika och gulmåra.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr, naturlig gräsmark i betesmarker, tål måttlig kvävepåverkan och finns även i kultiverade betesmarker, på åkerholmar och åkerrenar, vägkanter och andra gräsmarksrester, samt på annan öppen mark som banvallar och grustag. Mycket vanlig i hela landskapet. 753 rutor (91 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien. I Sverige nästan hela landet. I Sörmland tämligen allmän, men med mycket ojämn utbredning – (27%). Åkervädden trivs på öppen och torr, helst lättdränerad mark. Den påträffas främst i skogsbryn, på torrängar, åkerrenar, i vägkanter, på tomter och på sandig eller grusig mark, gärna på banvallar. Den ojämna utbredningen i landskapet är svår att förklara men kan hänga samman med fördelningen av olika jordartstyper och med invandringssättet. Åkervädden växte förr främst på åkerrenar och är förmodligen ursprungligen inkommen med utsäde, kanske också med vallfrö.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland, men ovanlig i de centrala och västra skogsområdena. 537 kartblad, 1489 kvadranter.
Åkervädd växer i kulturlandskapet på öppen, torr, ofta sandig mark. Den förekommer i betesmarker, på torrbackar, åssluttningar, vägkanter, banvallar, skogsvägar och i gamla grustag.
Förändring + 13 %. – Den registrerade ökningen av åkervädd får i första hand tillskrivas förekomster på vägkanter och banvallar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Åkervädden är en gammal kulturföljeslagare. Den beskrivs som allmän eller tämligen allmän i äldre botanisk litteratur och är troligen ungefär lika vanlig idag som under 1800-talet.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Åkervädd sprider sig tämligen rikligt med frö till nakna fläckar i gräsmark eller trädgård, men tillväxer långsamt. Äldre plantor är djuprotade och långlivade, med grå jordstammar från vilka vita förgreningar skjuter upp. De är mycket torktoleranta och kan vara de enda växter som behåller grönskan i en gräsmatta under en torr sommar. Plantan blommar när den har blivit några år gammal. Den börjar blomma i linneans tid och kan fortsätta in i ljungens. Omblomning förekommer i höstfärgernas tid. Åtminstone några mindre rosetter eller enstaka blad brukar övervintra gröna.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Åkervädd anses har inkommit med frövaror under de senaste tvåhundra åren och är på så sätt spridd över landskapet. Den uppgavs från landskapet redan 1811. Redan Collinder (1909) anger ett tjugotal lokaler i flertalet socknar. Under 1900talet har den expanderat och har etablerat sig med lokal spridning i lämpliga trakter. Idag bidrar även trafiken sannolikt till dess spridning. Dess utbredning är ovanlig, med ett flertal förekomster i mer isolerade bosättningar, ofta i skogsbygder. I Liden Järkvissle förekom den t.ex. på 1940-talet bara på ett ”änge” vid älvens östra strand (RL), men efter kraftverksutbyggnaden kan den nu ses längs vägar i hela byn. En viss spridning sker fortfarande; den har t.ex. i Sundsvall expanderat från backen ovan Västhagen till gator och vägar i Granloholm och vid sjukhuset. Märkliga är också kvarlevande förekomster vid nedlagda fäbodar i Borgsjö vid vilka man tidigare haft vallodling. Åkervädd har t.ex. levt kvar på Ensillreåsen öster om Jämtkrogen sedan Collinders dagar, trots att fäboden knappast brukats sedan dess.
Arten har en tydlig förkärlek för lätta, sandiga jordar, medan den mer eller mindre saknas på lerhaltiga och mullrika jordar i älvdalarna och vid kusten. Den är svagt kalkgynnad. Den växer främst på mullfattig mineraljord i gles vegetation på torra vägslänter och åkerkanter, i grustäkter, på jordutfyllnader, körplaner och avlägg. Den ses också någon gång i torra, glesvuxna lägdkanter. På torra backar kan den finnas i mer sluten vegetation, gärna med bergrör Calamagrostis epigejos, och den kan växa i brinkar, både helt solöppet och under gles tallskog. Arten kan i vissa trakter följa nya skogsbilvägar.