åkerkulla

Allmän.

Endast ett fynd är känt från landskapet: Lillhärdal: Åkersberg (16E 2b, Birger 1908a). Birger antecknade själv arten där 1905 och 1907.

Gammalt åker- och vallogräs ”som uppfyller hela åkrar” (ÖLHK 1870). Det ansågs vara Mellansveriges 6:e värsta ogräs enl. en enkät (Bolin 1922). I Mellansvenska myrodlingar var arten ganska allm. på vallar men täml. sälls. i säd (Tolf 1903). Den ingick som ogräs i flera olika vallodlade gräs- och klöversorter (Kolk 1955).

En stark tillbakagång av växten skedde under 1900-talet genom ändrade jordbruksmetoder. Enligt Broddeson (ms) var arten dock sälls. redan under 1920–1930-talen och sedan nästan försvunnen, men ansågs vara allm.i Svennevad (Kjellmert 1947) och täml. allm. i Viby ännu 1971–1976 då Nilsson (1978) fann 40 lokaler. I samma socken registrerades fr. o.m. 1982 blott 2 lokaler.

Utom i åkerkanter och trädor förekom växten i bl.a. vägkanter, grustag, sandfält, nysådda gräsmattor, hönsgårdar, hällomgivningar och på banvallar. Stora bestånd om 100-tals m² fanns i sandjordsträdor vid Omhällsberg i Sköllersta 1989 och Ö om Solberga äng i Lerbäck 1991. Båda dessa förekomster är nu uttunnade eller försvunna genom plantering av tall och igenväxning.

Åkerkulla är en gammal, kulturberoende växt. Den ettåriga arten växer främst på torr, ljusöppen, sandig/grusig mark eller lätt odlingsjord. De vanligaste ståndorterna är åker- och vallkanter, trädesåkrar, trädgårdsland, fyllnadsjord, gårdsplaner, vägkanter, grustag och liknande ruderatmarker. På sandiga trädesåkrar kan den ibland uppträda ymnigt.

Gammal bofast art.

Åkerkulla är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

1802 Anthemis arvensis L.

This species originates probably from S. Europe. From there it has spread as a weed northwards, now occurring in most of Europe, and, at least, in N. America, S. Africa, Australia and New Zealand. The closely related A. ruthenica Bieb. (often taken as a subspecies of A. arvensis) in continental SE. Europe is included on this map. The species is reported among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 194 and map 186), although the present distribution is more amphi-atlantic.

Torde numer ytterst sällan dyka upp i Ångermanland. - 14 (11).

Numera sällsynt, sporadisk, (alltid?) tillfällig. Genom åren angiven från enskilda lokaler i alla regioner utan särskilt övervikt för någon. Utbredningstyp (om arten alls skall betraktas som förr naturaliserad) osäker. Huvudutbredning i Skandinavien sydlig.

Åkerkulla växer på öppen, torr, gärna sandig–grusig mark och förekom förr främst som åkerogräs. Än idag står åkrar och trädor för häften av fynduppgifterna och speciellt på sandig trädesmark kan växten uppträda i stor mängd. Åkerkulla ses även i betade torrängar, helst på slitna ställen, som vid grindhål och på traktorvägar. Den förkommer i sand- och grustag, vägkanter, gårdsnära miljöer, vid grävda bevattningsdammar och tippade jordhögar. Udda växtmiljöer är klapperstensvallar vid havet och kalkstensterrasser på alvarmark.

Åkerkulla anmärktes i Sterner (1938) som vanlig på södra och mellersta Öland men sparsamt förekommande på norra delen, Persnäs–Bredsättra. Man ser detta mönster än idag med en anhopning av fynd i Mittlandet och på sydvästra Öland, Mörbylånga–S. Möckleby sn. Däremot är åkerkulla påfallande sparsam på sydöstra samt norra delen av ön, från Alböke sn och norrut. Rikard Sterner bedömde att åkerkulla var senare inkommen till norra Öland och det förefaller inte som växten fått riktigt fotfäste där. Liksom många åkerogräs har den minskat i senare tid men förmått att delvis rädda sig kvar i ruderatmiljöer. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Såvitt känt finns endast vanlig åkerkulla subsp. arvensis på Öland.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Åkrar (gärna sandiga), oftast i råg, oljeväxter, glesa vallar eller i träda; även åkerkanter, renar till körvägar och vägar samt ruderatmark. Enstaka förekomster på hällmark, soptippar och vid ladugårdar har också noterats. Johansson (1897) angav ”Allm., men ojämnt fördelad”. I dag är åkerkulla inte längre ett vanligt ogräs; arten minskade betydligt under 1900-talet. Johansson (1897) angav att åkerkulla förekom mängdvis på sandiga åkrar. I dag är de flesta förekomsterna relativt individfattiga, men någon gång (t.ex. Stenkumla 1992, BGJ) kan den ännu förekomma ”oändligt mycket”.

Endast vanlig åkerkulla ssp. arvensis är känd från Gotland.

Åkerkulla växer på öppen, frisk till torr, ganska mager, sandig jord. Främst är arten ett åkerogräs, som föredrar höstsäd i inte alltför intensivt brukad mark. I välgödslade, täta grödor förekommer den inte. Därför har arten minskat i takt med att åkerbruket lagts ner på mindre bördiga jordar. Numera finner man den mest i åkrar och trädor i de inre magrare delarna av landskapet samt på vägkanter, åkerrenar, gårdsplaner, jordhögar och i skräpmark av olika slag.