vitknavel

765 Scleranthus perennis L.

This polymorphic species is almost entirely restricted to Europe and adjacent parts of Asia and Africa. Fl. Eur. 1/1964, p. 148 reports seven subspecies, each of them (except subsp. perennis) with rather distinct, restricted distribution areas. It has been introduced into outlying localities, even into a few place in N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 150.

Vitknavel är ursprunglig. Den konkurrenssvaga och beteståliga arten växer främst på glesbevuxna sandhedar och hällmarker vid havet och på kustslätten. Mindre vanlig är den på sandiga, glesbevuxna vägslänter, stationsområden och i grustag.

Mineraljordsväxt, täml. allm. i Glanshammar (18 lokaler enl. Nilsson 1986) och Bo (Holmer m.fl.) och spridd i Viby (Nilsson). Övriga förekomster är fördelade över hela Närkemed någon enstaka lokal i varje socken, utom i Kilsbergen och på centrala och västra Närkeslätten där den tycks saknas.

Förutom en mängd ås- och hällokaler meddelad från bl.a. backberg, flygsandfält på ödetomt, vägren, betat gravfält, sandigt dike, kyrkoruin och ängsstig.

Förekomster på kalkberg har setts bl.a. vid Ekebergs marmorbrott i Lillkyra 1937 (C. G. Alm, UPS) och flerst. i Glanshammar (Nilsson, !). Den enda kända lokalen av arten i Svennevad i Kjellmert (1947) var en diabasklippa SÖ om Bottorp.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Ca 68; spridd-tämligen sällsynt på Mälarslätten; högre upp bofast längs Köpingsåsen upp till Nyhammar i Hed och säkerligen på vissa andra strölokaler I Skogslåglandet och - som det tycks - Bergslagen Ej kalkgynnad ovan Mälarslätten. Sydlig art, i Västmanland N om 35-m-nivån säkerligen missgynnad av temperaturklimatet. Utbredningstyp: S3.

Sannolikt oftast tillfälligt kulturspridd till sandig eller grusig, torr kulturmark. - 4 (3).

Vitknavel växer på kalkfattig, sandig mark och ses i sandgräshedar, ofta tillsammans med ljung Calluna vulgaris och borsttåtel Corynephorus canescens. På Stora Alvarets betade och ursvallade torrängsryggar växer den påfallande ofta runt urbergsblock. Ibland är den funnen i sandiga åkrar, glesare tallskogar och gamla sandtag.

Vitknavel har en ojämn utbredning på Öland. På norra delen av Stora Alvaret är den jämnt spridd på mäktiga moränryggar. Inom Mittlandet saknas den nästan helt. Längs den västra, något kalkfattiga kusten söder om Räpplinge sn, är den spridd liksom i de två nordligaste socknarna. Vitknavel förefaller ha minskat sedan Sterner (1938) eftersom sandiga och lågavkastande betes- och åkermarker övergivits och därmed vuxit igen eller planterats med tallskog. Även eutrofieringen av landskapet bedöms ha varit ogynnsamt för vitknavel. Många av de äldre fynden är gjorda längs östra och västra landborgen men det ser man inte mycket av på dagens utbredningskarta.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Sandfält. Alla kända lokaler utom en i Silte ligger vid littorinagränsvallen på vägen från Sanda till Eskelhem. På en del äldre växtplatser har vitknavel inte gått att återfinna, så arten minskade under 1900-talet, förmodligen p.g.a. igenväxning efter upphört bete, alternativt bebyggelse.

Vitknavel växer på torr, sandig jord i hällmarker, på torrbackar, åkerholmar, i naturbeten, på vägkanter och i bergskärningar vid vägar samt i skräpmark.

De gamla uppgifterna om vitknavel är svårtolkade. Zetterstedt (1842) uppgav att den var allmän i Järvsö, men från inlandet finns bara en annan uppgift, från samma socken. Dessa uppgifter kan möjligen bero på förväxling med tuvknavel. De få övriga gamla noteringarna ger mer intryck av en sällsynt barlastväxt. Den har inte återfunnits på någon av de gamla lokalerna. Vi har funnit den på två nya lokaler.