vattenaloe

Holmberg 1922.

92 Stratiotes aloides L.

This Eurasiatic species has been introduced into several places in W. and C. Europe. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 30.

Flytande eller nedsänkt vattenväxt i näringsrika och varma sjövikar och dammar. Endast honex. har påträffats i Sverige (Witte 1905).

I Vätterntrakten är arten mkt sälls. (Segerström 1932). Stålberg (1939) anger 3 fynd i Vättern. Wijkström (1926) fann den ”vid det s.k. Smedjelandet här i Askersund, under flera år, nu kanske påfyllningarna där vid stranden... berövat oss växten”. Vid Hjälmaren i Götlunda sågs 8 lokaler (Löfgren 1980b) varav några bestånd var ymniga och täckte 10-tal m². Ett halvt hektar i Igeln i Sköllersta fanns 1968 och 1969 (Holmer, OREB). I Hjälmaren har den haft en svårförklarlig tillbakagång i Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986).

De äldsta lämningarna har registrerats vid Vilstaängen i Hackvad där fynden gjordes under sjönötstorven (Post 1909a).

Vattenaloe är en undervattensväxt som är bunden till grunda, näringsrika vatten. I Sverige finns nästan enbart honexemplar, vilka flyter upp till ytan under blomningstiden. Den förökar sig med utlöpare från bladvecken.

Arten har kanske bara funnits tillfälligt i landskapet. Förutom de ovan nämnda uppgifterna finns endast en förekomst redovisad: Gällared gölar vid Ätran nedanför prästgården (Andersson enligt Ahlfvengren 1924). Belägg från 1911 (Ahlfvengren i GB och S och S. Svenson i LD). Det mest sannolika är att arten planterats på lokalen, men växten finns sedan länge bl a i Ätrans vattensystem i Västergötland och långspridning härifrån till Halland är nog inte helt omöjlig.

Utbredningsekologi mycket lik bl.a. Hydrocharis', frekvens dock överallt lägre. Ett skäl härtill kan vara, att dess vegetativa spridning medelst propagationsskott i förening med övervägande submers tillvaro gör den mera lokalbunden. Utbredningstyp: S3.

Vattenaloe växer i stillastående, näringsrikt vatten och kan bilda stora bestånd genom vegetativ förökning. Den är skildkönad och från Skandinavien var tidigare bara honväxten känd. I S finns dock en fotokopia av ett herbarieark i Genève, ´tagen i Jönköping i augusti 1874 af C. Wingårdh´; enligt ett brev från vattenväxtspecialisten C. D. K. Cook är det ett hanexemplar.

Landeberg (ms 1811) uppgav att vattenaloe växte i en brya ej långt från kyrkan i Öja (Johansson 2010). Vattenaloe är inte i övrigt noterad från Gotland, och uppgiften är troligen felaktig; den tas inte upp av Johansson (1897).

Vattenaloe växer på grunt, basrikt och näringsrikt vatten, där den förökar sig vegetativt. Den förekommer i dammar och på sjöstränder. Under senare år har arten etablerat sig i dammar på en golfbana, dit den kommit på okänt sätt. I en magisteruppsats i biologi vid Göteborgs Universitet uppmärksammades detta. Man hade funnit arten i flera dammar på Torreby golfbana. Enligt greenkeeper på banan är arten inte medvetet införd.

Vattenaloen växer i näringsrika sjöar med klart vatten, både i stora sjöars grunda vikar och i grunda småsjöar med gungfly av vass rik på kärrbräken och trindstarr. Vattenaloen växer nästan alltid tillsammans med dyblad men är mera sällsynt. Någon gång kan man se massförekomster på särskilt gynnade lokaler. Vattenaloen tycks ha ökat i Mälaren under 1900-talet. Endast honplantor finns i Sverige och all spridning sker därför vegetativt med bladrosetter som lätt sprids inom vattensystemen. Hela beståndet kan mycket väl utgöras av en enda klon.

Vattenaloe växer i näringsrikt sötvatten i sjöar, åar och dammar, ofta i täta och utbredda bestånd. Den har även påträffats i en miljö som åtminstone tidvis har brackvatten (Lundkvistholmen utanför Dalälvens mynning). Särskilt påfallande är den i blomningstiden, då de rent gröna bladen och de vita blommorna sticker upp ovan vattenytan, medan växten däremellan är helt nedsänkt i vattnet och har en grönbrun färg.

Förändring -29 %. – Tätnande vegetation i näringsrika sötvatten, framför allt av jättegröe, har gjort att vattenaloe har minskat.

Vattenaloe är ursprunglig. Växten är först känd från sjön Trösken i Valbo där den samlades av Olof Sillén 1834. Även förekomster i Gavleåns vattensystem är tidigt dokumenterade. Frånsett nyupptäckta lokaler i Dalälven har arten inte förändrat sin kända utbredning sedan 1800-talet.

Vanliga följeväxter är vass (40%), gäddnate, säv, gul näckros, vit näckros, sprängört, trubbnate och kransslinga.

Vattenaloe kommer sent upp ovan vattenytan. Fortfarande i skogsstjärnans tid, 12 juni 1997, syntes den inte i Edevågen i Järvsö. Sjöfräken stod då ljusgrön och vasstarr blågrön. Blommorna utvecklas ovan vatten, under sensommaren. Efter blomningen dröjer rosetten kvar åtminstone till höstfärgernas tid, men sjunker sedan. Enligt Efremov & Sviridenko (2012) förlorar plantorna sina rötter och övervintrar liggande på bottnen på grunt men isfritt vatten. De stiger nästa vår mot ytan, parallellt med att nya rötter växer ut, som fixerar plantan vid bottnen. Rötterna är långa och tillåter plantan att följa med avsevärda variationer i vattennivå. Små plantor kan dock ha kortare rötter och blir kvar på botten hela sommaren. De liknar braxengräs i formen.