Taxasida

vägmålla

Atriplex patula

L.

vägmålla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

vägmålla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vägmålla
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Atriplex patula
Vetenskapligt namn, fullständig form
Atriplex patula L.
Svenskt namn
vägmålla
icelandic
Akurhrímblaðka
norwegianBokmal
svinemelde
norwegianNynorsk
svinemelde
Finskt namn
kylämaltsa
finlandSwedish
vägmålla
Danskt namn
Svine-mælde
Foton
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2023-09-03
Patrik Engström
Stenhamra 2024-09-16
Patrik Engström
Stenhamra 2024-09-16
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2023-09-03
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Vägmålla kan eventuellt vara ursprunglig på tånggödslade havsstränder men huvudsakligen är den starkt kulturgynnad. Den kväveälskande och konkurrenssvaga arten växer i enstaka exemplar eller små bestånd på gårdsplaner, ladugårdsbackar, gödselplattor, jordhögar, avfallsplatser, väg- och trottoarkanter samt i åkrar och trädgårdsland.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Starkt kulturberoende växt i kväveberikade miljöer. Vägmållan var allm. i Närke (Gellerstedt 1831) men då avsågs möjligen Närkeslätten där Glanshammar, Rinkaby och Viby har undersökts djupare med liknande resultat (Nilsson 1978, 1986). Segerström (1932) anger allm. förekomst i Tylöskogen men det tycks vara en överdrift. Inte ens i Hallsberg är arten allm. (Dalhielm 1985) och i Svennevad fann Kjellmert (1947) blott 3 lokaler. Vägmållan var sälls. också i Garphyttetrakten i Tysslinge 1994.

Svagt kulturpåverkade växtplatser är ovanliga, exempelvis ålundar, bäckstränder och steniga sjöstränder. Sernander (1933) fann arten på Äsplundaaskens basalkonsol i Rinkaby 1931. Idag tycks vägmållan vara på tillbakagång men den ses ännu ofta på allsköns skräpmark.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän-spridd. Sannolikt något förbisedd.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

694 Atriplex patula L.

This widespread species occurs on seashores and waste and saline places inland. It is doubtful whether this species, easily spread by man, is native in N. America (Hultén, Amphi-atl., p. 13). It has been introduced into several parts of the southern hemisphere.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Kulturspridd på vägkanter, gator, tomtmarker, avstjälpningsplatser, lastageplatser såsom bangårdar och fabriksplaner etc, även trädesåker och havsstrand. Förr införd med barlast. - 33 (17).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän på Mälarslätten och i Östra Skogslåglandet; spridd-tämligen allmän i Västra Skogslandet och Nedre Bergslagen; troligen tämligen sällsynt(-sällsynt) i Övre Bergslagen. Enligt BINN. (1921) tämligen allmän i sistnämnda område men är endast känd från enskilda lokaler: Ljusnarsberg: Rifallet (1976, L. Stångberg). Ovanlig också i Ramsberg N och Skinnskatteberg(!). Uttunning i NV syns bero på ofullbordad spridning i förening Med ett något ogynnsamt temperatur klimat. Utbredningstyp: S1.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 61–75 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Bygdenamn: malle (Lidhult; Vide 1966).
Vägmållan växer vid gödselstäder, på stallbackar och gårdsplaner, i trädgårdsland, på åker- och vägkanter samt på skräpmark. De fåtaliga uppgifterna från havsstränder kan gälla kulturpåverkade strandavsnitt som båtlägen eller hamnar – arten är inte en normal beståndsdel i mållvegetationen vid tånggödslade kuster.
Funnen i 1297 rutor; tidigare uppgifter från 101 rutor. Mycket vanlig i större delen av Småland men sparsammare i den västra fjärdedelen. – Gammal kulturföljeslagare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vägmålla är främst funnen i ruderatmiljöer såsom jordhögar, gödselupplag, brännplatser, gamla sandtag, stentippar och nygrävda bevattningsdammar. Den växer även i gårdsmiljöer, trädgårdsland och vägkanter. Sällsynt ses den på havsstränder, hyggen samt i kvävepåverkad och trampad betesmark. Det finns en del noteringar från åkrar med grödorna fodermajs, korn, potatis, gula ärter och bruna bönor.

Vägmålla är en vanlig växt över stora delar av Öland. På Stora Alvaret är det glest med fynden med undantag för förekomster vid några alvarbyar. Även i barrskogarna längst i norr, Böda sn, är observationerna få. På havsstränder växer vägmålla ofta på tångvallar och andra näringsrika ställen.

I sädesfält kan enligt Jonsell (2001) en speciell ekotyp benämnd var. angustifolia växa. Den kännetecknas av långa, slanka och nedliggande sidogrenar med nästan helbräddade blad och ett krypande växtsätt. Denna varietet av vägmålla fanns åtminstone förr i södra Sverige och liknande plantor har noterats vid ett tillfälle under inventeringen.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammalt ogräs.
Trädgårds- och åkerogräs; gårdsmiljöer, gårdsplaner, gödselstäder, jordutkast, även välgödd betesmark. Det finns också enstaka uppgifter från havsstrand. Englund (1942) redovisade vägmålla från 40 strandavsnitt men bedömde den som ruderat på havs-stränder, ej som en ursprunglig havsstrands-växt. På St. Karlsö blev arten dock noterad från Svarthällars raukområde, i stort sett direkt på kalkstenen, i fågelgödslad jord (GI; Ingmansson 1995).

En form med nedliggande grenar och smala, helbräddade blad (”var. angustifolia”) är känd från knappt 15 socknar, senast samlad 1946. I flera fall växte den i betåkrar, men den är också samlad från åkerrenar, järnvägsbankar och trädgårdar (jfr Jonsell 2001).

Spridd över större delen av Gotland, vilket även återspeglas av andelen i undersökta provrutor, något mindre frekvent vid vissa kuster. Ett enda fynd från Gotska Sandön, Fårö, i trädgårdstäppa vid Fyrbyn (Ingmansson & Petersson 1989). Johansson (1897) angav arten som allmän. Detta kan tyda på något vikande frekvens, möjligen då beroende på uppstädning och mer restriktiv gödselhantering vid gårdar.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vägmålla är kvävegynnad och växer i jordbrukslandskapet, som ogräs i trädgårdar och på åkrar, på gårdsplaner, vid ladugårdar och gödselstäder. Den förekommer också på vägkanter, jordhögar och tippar samt mer sällan på havsstränder och då nästan alltid på fågelgödslade öar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, vanlig vid gödselstäder och andra kraftigt kvävepåverkade marker. I enstaka exemplar även på åkrar, andra kulturmarker och numera även på vägkanter utefter större vägar. Sällan och troligen sekundärt på havsstränder. Vanlig i hela landskapet. 880 lokaler i 465 rutor (56 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, norra Asien och Nordamerika. I Sverige upp till södra Norrland och spridd till Norrbotten. I Sörmland allmän men sällsynt i yttre skärgården – (68%). Vägmållan är ettårig och växer på ladugårdsbackar och i trädgårdsland, i diken, på vägkanter och annan skräpmark av alla slag. Ibland förekommer den också på havsstränder och på fågelgödslade skär. Man hittar den nästan alltid tillsammans med svinmålla, men den saknas i motsats till denna nästan helt i åkrar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 577 kartblad, 1419 kvadranter.
Almq. I slättbygder allestädes; för övrigt allmän, till de yttre bebodda skären.
Vägmålla växer på gårdsplaner och vägkanter, i diken, hamnar, åkrar och trädgårdsland, även i trampade och betade gräsmarker. Den är lokalt en av de vanligaste kulturmarksväxterna och på spridning bl.a. på vägkanter av större vägar. På de yttre öarna förekommer den ofta på strändernas tångbankar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Vägmålla är en gammal kulturinkomling. Den verkar ha varit ungefär lika vanlig på 1800-talet som idag.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Vägmålla har både i gammal tid och av oss hittats på vägmark, ruderatmark och liknande starkt kulturpåverkad mark, huvudsakligen i den östra halvan av landskapet. Den har dessutom uppgivits från flera ställen på havsstrand, men arterna i släktet är variabla och svåra att hålla isär, och felbestämningar är i vissa fall tänkbara.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vägmålla är den av Atriplex-arterna som har säkrast fäste i landskapet och som förekommer i inlandet. Den är vanligast kring tätorterna i öster men finns lokalt västerut till Haverö. Den tillhör kustbygdens karaktärsväxter på kväverik och dammig ruderatmark. Man finner den i glesvuxna kanter och på lämnade ytor längs gator, ödetomter, kring industrier och affärsfastigheter och på stationsområden. Typisk är den även i rabatter och planteringar och den kan snabbt kolonisera tippar och jordhögar. På landsbygden i öster växer den mest i närheten av gödselhögar och i gödselpåverkade diken, men den kan idag också uppträda i frodiga, kväverika vägdiken och blir där mycket storvuxen. Vid havet förekommer den åtminstone i strandnära miljöer, men är sällan sedd på driftvallar. Vägmållan är ökande och under viss spridning.