svenskmålla

En sent uppmärksammad art med i stort sett samma ekologi, utbredning och frekvens som svinmålla, d.v.s. allmän i bebygda trakter i hela området och starkt kulturgynnad.

Svenskmålla är en gammal, kulturberoende art. Den ettåriga växten liknar svinmålla Chenopodium album och eftersom arterna har samma ståndortskrav växer de ofta tillsammans.

Ej tidigare publicerad från Dalsland. Möjligen vanligare; ej efterforskad under 1970-talet.

Se svinmålla (aggregat) Chenopodium album agg.

688 Chenopodium suecicum Murr.

Syn.: C viride auct.

This species is widely distributed in Eurasia and partly northwestern N. America. Being mostly associated with human activity, its distribution is irregular and often casual. The map is mainly based on Uotila's paper on Chenopodium suecicum and C. album in Acta Bot. Penn. 108/1978, p. 1-35.

Trivialart, möjligen allmännare än C. album . De båda arterna har tidigare ej tillförlitligt hållits isär varför följande kontrollerade belägg av C. suecicum redovisas. De äldre har granskats av P. Uotila 1975 (jfr Uotila 1978), G. Westmans belägg av P. Uotila 1989 och övriga av T. Karlsson utom fyndet i Ullånger.

Sannolikt allmän i hela Västmanland; enligt Uotilas (1978) tolkning av ovannämnda material kanske allmännare än C. album: "The material of C. album aggr., collected by U. Malmgren from farmyards, etc., in the Province of Västmanland, Sweden, in 1977 includes 16 sheets of C. album and 13 sheets of C. suecicum. He distinguishes various 'Chenopodium types', and seven of the C. album specimens and 11 of the C. suecicum specimens belong to his common types (U. Malmgren, in litt.). It thus seems probable that C. suecicum is more frequent than C. album in Västmanland, at least in farmyards." Utbredningstyp: U.

[Den av skilda författare mycket olika uppfattade "C. viride" (var. viride osv.), vilken, med angivande av växlande artkaraktärer, anfördes från Västmanland av HIS. (1831), POST (1844), WALL (1852) och Iverus (1877), inbegrep både C. album och C. suecicum. C. album "var. spicatum" hos Iverus (1877) torde ha avsett C. album, ß. cymigerum hos TROIL. (1860) troligen båda. För ytterligare upplysning om den hittills regelbundet missuppfattade eller förbisedda C. suecicum hänvisas i första hand till UOTILAS ovannämnda, mycket klargörande utredning.]

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt.
Kommentar: B, granskare KAO. Kan endast skiljas från svinmålla C. album när det finns mogna frön varför kollektiv behandling ofta varit nödvändig (se kollektivarten C. album agg.)

Svenskmålla är spridd i Eurasien och nordvästra Nordamerika. Den växer i liknande miljöer som svinmålla C. album och hittas ofta tillsammans med den. Olika ruderatmiljöer är vanliga såsom jordtippar, upplag av gödsel eller halm, rötslam, sandhögar och gamla stenbrott. Svenskmålla växer även i åkrar med grödor som fodermajs, stråsäd eller lök. Sällsynt ses den i trampade betesmarker eller på havsstränder.

Svenskmålla är spridd över Öland med koncentration till de västra delarna, Högsrum sn i norr till S. Möckleby i söder. På Stora Alvaret och i Bödas barrskogar är det som sig bör glest med fynden. Prickarnas täthet speglar troligen mest hur vana inventerarna är vid arten.

Svenskmålla utskildes inte förrän på 1930-talet från svinmålla och kan vara svår att skilja från denna; dessutom varierar svinmålla mycket i utseende. Säkrast är att studera frökaraktärer. Hos svenskmålla är fröna cirkelrunda med rundad kant, ytan är något gropig. Svinmålla har svagt ovalt rundade frön med kölad kant, ytan är slät och blank (ibland med svaga radiära strimmor). Svenskmålla har oftast en mjuk stjälk utan röda inslag, bladen är vasst tandade, blomställningarna har tydliga, ofta tandade, stödblad. Svinmålla har en hård stjälk som ofta är rödstrimmig, bladen är otandade eller trubbigt tandade, blomställningarna saknar stödblad mot toppen (Jonsell 2001).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Öppen kulturmark: åker, ruderatmark invid gårdar, schaktjord, gödselstäder; även havsstrand. Troligen har svenskmålla samma biotopkrav som svinmålla C. album. Svenskmålla är svår att skilja från svinmålla (se denna art). Troligen är den förbisedd under våra inventeringar. Att döma av provruteundersökningen, där svenskmålla påträffades i 1,2 % av provrutorna, är arten förmodligen åtminstone tämligen allmän på Gotland.

Svenskmålla är en gammal kulturföljeslagare, som förekommer på kulturmark i jordbrukslandskapet som åkrar, potatisland, ladugårdsplaner men även på jordhögar, vägkanter och ruderatmark. Förmodligen var den mycket förbisedd i förra inventeringen: ”utbredning mycket ofullständigt känd” (Fries 1945). I vår inventering är de allra flesta fynden belagda och kontrollerade, men det är möjligt att några fynd blivit antecknade som svinmålla.