strandskräppa

Strandskräppa är ursprunglig och i stort sett bunden till tånggödslade sandiga/steniga havsstränder. En tillfällig inlandsförekomst på ruderatmark.

Tillfälligt införd med barlast . - 4 (3).

672 Rumex maritimus L.

This species s. lat. is here represented by subsp. maritimus in Eurasia and subsp. fueginus (Phil.) Hult. in N. America and southwards through C. and S. America (introduced in N. Europe). The very closely related R. rossicus Murb. occurs from Russia eastwards, probably through most of Siberia (cf. K. H. Rechinger in Candollea 12:9, 1949). This species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 174 and map 165).

Konkurrenssvag värme- och näringskrävande strandväxt.

Under 1860-talet vidgades kunskapen om artens utbredning att gälla ”norra Hjelmarstranden från Lillkyrka genom Götlunda socken genom Sädbom” (Hartman 1861) och ”norra Hjelmarstranden, ej ovanlig” (Blomberg 1865a).

Birger (1923) betraktade strandskräppan som specifik för Hjälmarens stränder och öar. Den ansågs ”kunna vara relikt från en havsstrandutbredning under Litorinatid” (Almquist 1929).

Vid Hjälmaren i Götlunda har arten setts på 34 lokaler sedan 1858, de flesta under 1970–1990-talen, i Lillkyrka på 15 lokaler. Övriga socknar runt Hjälmaren där arten iakttagits är Almby (3), Glanshammar (12), Lännäs (6), Mellösa (12) och Rinkaby (4).

Gammal bofast art.

3; endast vid Norra Hjälmarestrand i Arboga 1 Gålhammar 1956 (Hamrin). 2 Fröshammarsön, badstrand, enstaka, småväxta ex. 1976 (Löfgren). 3 Ålhammarsudde, badstrand 1976 (Löfgren, ARB; !). - [Säkerligen. avsåg HAM. & WALLD. (1958) lokal 1 - den enda i Hamrin manuskript - ehuru arten av dem sammanfördes med växter vid Galten i Mälaren; härav felaktigt "vid Galten" hos HvL. (1966a).]

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre rutor (ca 65) vid förra inventeringen. Dock med påtagligt färre fynd längs Öresundskusten, men i gengäld vanligare längs det nordöstra kustavsnittet, jämfört med förra inventeringen,
Kommentar: B, granskare SSp.

Strandskräppa växer på fuktig, näringsrik och saltpåverkad mark utmed havsstränder. Den ses på stränder med sand, grus, klappersten eller i sprickrika kalkstenshällar; ofta på gyttjiga partier av stranden där den växer på driftvallen. Strandskräppa klarar även att växa i skonor och avsnörda strandlaguner men undviker alltför exponerade och grovblockiga stränder. Lokalerna kan vara välbetade eller ohävdade. Ibland växer den några kilometer från stranden, ofta där sand, grus eller tång tippats efter strandtäkt.

Strandskräppa är vanlig på Öland speciellt utmed större delen av den östra kuststräckan. Lite märkligt kan tyckas att den i princip saknas helt uppe i norr, längs den milslånga Bödabukten och långgrunda Grankullaviken. På västra sidan är kusten bitvis alltför exponerad för att vara optimal för strandskräppa och den saknas därför från Borgholm och norrut ända till nordvästra udden. Från Högsrum sn och söderut ner till Ås är den återigen vanlig.

Såvitt känt finns endast vanlig strandskräppa subsp. maritimus på Öland. Underarten eldskräppa subsp. fueginus är en nordamerikansk växt som inkommit tillfälligt till hamnar med ballast, förr även funnen vid kvarnar, idag sällsynt på tippar.

Gammal, bofast.

Inkommen, bofast.
Öppen, näringsrik strand (arten är tånggynnad): sandstrand samt betad, ofta något dyig strandäng, i uppluckrad grässvål eller jordblottor. Den finns även på sötvattensstränder, t.ex. vid Paviken i Västergarn. Under 1800-talet noterades den främst från öns hamnar vid Klintehamn i Klinte, Visby och Kappelshamn i Hangvar, varför den förmodligen inkommit till ön med sjöfarten och efter hand naturaliserats på tångstränder (Englund 1942). Förutom Landebergs uppgifter i Vamlingbo och Västergarn (även C. Säve i UPS) och uppgifterna från öns hamnar var strandskräppa vid slutet av 1800-talet känd bara från Anga och Boge (Johansson 1897). Man kan dock inte utesluta att strandskräppans förekomster på t.ex. Landebergs växtplatser har en längre historia.

Vid Englunds (1942) inventeringar av öns stränder åren 1928–36 hittades strandskräppa inom fyra delområden: Hoburgen i Sundre till Faludden i Öja (19 lokaler, även i Vamlingbo och Hamra), Klintehamn i Klinte till Västergarn (5 lokaler, även Sanda), Anga till Norrlanda (6 lokaler) samt Gothem till Boge (4 lokaler), sammantaget 34 växtplatser. Under slutet av 1900-talet ökade arten ytterligare och spred sig främst på öns sydvästra och sydöstra delar, och antalet växtplatser har minst trefaldigats. Strandskräppa har alltså ökat starkt på Gotland under de 200 år som den varit känd här.

Endast vanlig strandskräppa ssp. maritimus är känd från Gotland.

Strandskräppa växer på sandiga och dyiga, näringsrika, tånggödslade havsstränder, ofta vid sötvattensutsläpp samt ibland på skräpmark. Eftersom arten är konkurrenssvag gynnas den av bete och kreaturstramp och har gått tillbaka betydligt sedan förra inventeringen. Den tycks heller inte vara stabil på sina lokaler. Endast tre av de aktuella lokalerna är återfynd. Ett modernt fynd är gjort på skräpmark. Tillbakagången och nyetableringen beror förmodligen på ändrade betesförhållanden.

Strandskräppan är en ettårig art som i Sörmland, trots sitt vetenskapliga namn, endast sällan är funnen vid havet. I stället växer den på insjöstränder vid Hjälmaren, Mälaren, Öljaren och Båven och några andra sjöar, på driftvallar och bar jord, ibland också på närliggande skräpmark. Arten har under 1900-talet minskat starkt i Stockholms trakten genom uppsnyggning och utfyllnad av stränderna.

Europa, Asien. I Sverige spridd längs Götalands och Svealands kust, samt vid en del insjöar.