Taxasida

strandskräppa

Rumex maritimus

L.

strandskräppa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

strandskräppa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • strandskräppa
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Rumex maritimus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Rumex maritimus L.
Svenskt namn
strandskräppa
norwegianBokmal
frynsehøymol
norwegianNynorsk
frynsehøymole
Danskt namn
Strand-skræppe
Foton
Patrik Engström
Nyköping 2024-08-17
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Strandskräppa är ursprunglig och i stort sett bunden till tånggödslade sandiga/steniga havsstränder. En tillfällig inlandsförekomst på ruderatmark.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Tillfälligt införd med barlast . - 4 (3).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

672 Rumex maritimus L.

This species s. lat. is here represented by subsp. maritimus in Eurasia and subsp. fueginus (Phil.) Hult. in N. America and southwards through C. and S. America (introduced in N. Europe). The very closely related R. rossicus Murb. occurs from Russia eastwards, probably through most of Siberia (cf. K. H. Rechinger in Candollea 12:9, 1949). This species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 174 and map 165).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Konkurrenssvag värme- och näringskrävande strandväxt.

Under 1860-talet vidgades kunskapen om artens utbredning att gälla ”norra Hjelmarstranden från Lillkyrka genom Götlunda socken genom Sädbom” (Hartman 1861) och ”norra Hjelmarstranden, ej ovanlig” (Blomberg 1865a).

Birger (1923) betraktade strandskräppan som specifik för Hjälmarens stränder och öar. Den ansågs ”kunna vara relikt från en havsstrandutbredning under Litorinatid” (Almquist 1929).

Vid Hjälmaren i Götlunda har arten setts på 34 lokaler sedan 1858, de flesta under 1970–1990-talen, i Lillkyrka på 15 lokaler. Övriga socknar runt Hjälmaren där arten iakttagits är Almby (3), Glanshammar (12), Lännäs (6), Mellösa (12) och Rinkaby (4).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

3; endast vid Norra Hjälmarestrand i Arboga 1 Gålhammar 1956 (Hamrin). 2 Fröshammarsön, badstrand, enstaka, småväxta ex. 1976 (Löfgren). 3 Ålhammarsudde, badstrand 1976 (Löfgren, ARB; !). - [Säkerligen. avsåg HAM. & WALLD. (1958) lokal 1 - den enda i Hamrin manuskript - ehuru arten av dem sammanfördes med växter vid Galten i Mälaren; härav felaktigt "vid Galten" hos HvL. (1966a).]

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre rutor (ca 65) vid förra inventeringen. Dock med påtagligt färre fynd längs Öresundskusten, men i gengäld vanligare längs det nordöstra kustavsnittet, jämfört med förra inventeringen,
Kommentar: B, granskare SSp.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Strandskräppa växer på fuktiga, näringsrika stränder vid havet, gärna på tångvallar eller i försumpningar, men även på sand- eller stenstränder berikade av tångdrift. Den är kulturgynnad och påträffas även vid dammar och på fuktiga kulturbetesmarker. Tillfälligt uppträder den på skräpmark vid gårdar och i hamnar.
Vid kusten norrut till Kalmar Ryssby uppträder strandskräppan i naturliga havsstrandsbiotoper. Denna förekomst utgör en del av artens naturliga utbredningsområde, som sträcker sig från svenska västkusten över Blekinge till Öland och Gotland. Tidigare har fynd gjorts även längre norrut längs kusten. I Mönsterås Mönsterås och Oskarshamn Oskarshamn var strandskräppan uppenbarligen tillfälligt inkommen (i Oskarshamn med barlast). Omständigheterna kring fynden i Oskarshamn Misterhult och Västervik Västrum är okända; kanske har det handlat om spontana, tillfälliga förekomster.
Innanför kusten är strandskräppan kulturspridd men tillfällig. I norra Götaland och Svealand växer arten på näringsrika insjöstränder, men ingen sådan förekomst är säkert känd från Småland (se dock Osäker uppgift nedan).
Funnen i 11 rutor; tidigare uppgifter från 12 rutor. Ganska sällsynt vid kusten i sydost, mycket sällsynt i övrigt. – Ursprunglig (vid kusten).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Strandskräppa växer på fuktig, näringsrik och saltpåverkad mark utmed havsstränder. Den ses på stränder med sand, grus, klappersten eller i sprickrika kalkstenshällar; ofta på gyttjiga partier av stranden där den växer på driftvallen. Strandskräppa klarar även att växa i skonor och avsnörda strandlaguner men undviker alltför exponerade och grovblockiga stränder. Lokalerna kan vara välbetade eller ohävdade. Ibland växer den några kilometer från stranden, ofta där sand, grus eller tång tippats efter strandtäkt.

Strandskräppa är vanlig på Öland speciellt utmed större delen av den östra kuststräckan. Lite märkligt kan tyckas att den i princip saknas helt uppe i norr, längs den milslånga Bödabukten och långgrunda Grankullaviken. På västra sidan är kusten bitvis alltför exponerad för att vara optimal för strandskräppa och den saknas därför från Borgholm och norrut ända till nordvästra udden. Från Högsrum sn och söderut ner till Ås är den återigen vanlig.

Såvitt känt finns endast vanlig strandskräppa subsp. maritimus på Öland. Underarten eldskräppa subsp. fueginus är en nordamerikansk växt som inkommit tillfälligt till hamnar med ballast, förr även funnen vid kvarnar, idag sällsynt på tippar.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen, bofast.
Öppen, näringsrik strand (arten är tånggynnad): sandstrand samt betad, ofta något dyig strandäng, i uppluckrad grässvål eller jordblottor. Den finns även på sötvattensstränder, t.ex. vid Paviken i Västergarn. Under 1800-talet noterades den främst från öns hamnar vid Klintehamn i Klinte, Visby och Kappelshamn i Hangvar, varför den förmodligen inkommit till ön med sjöfarten och efter hand naturaliserats på tångstränder (Englund 1942). Förutom Landebergs uppgifter i Vamlingbo och Västergarn (även C. Säve i UPS) och uppgifterna från öns hamnar var strandskräppa vid slutet av 1800-talet känd bara från Anga och Boge (Johansson 1897). Man kan dock inte utesluta att strandskräppans förekomster på t.ex. Landebergs växtplatser har en längre historia.

Vid Englunds (1942) inventeringar av öns stränder åren 1928–36 hittades strandskräppa inom fyra delområden: Hoburgen i Sundre till Faludden i Öja (19 lokaler, även i Vamlingbo och Hamra), Klintehamn i Klinte till Västergarn (5 lokaler, även Sanda), Anga till Norrlanda (6 lokaler) samt Gothem till Boge (4 lokaler), sammantaget 34 växtplatser. Under slutet av 1900-talet ökade arten ytterligare och spred sig främst på öns sydvästra och sydöstra delar, och antalet växtplatser har minst trefaldigats. Strandskräppa har alltså ökat starkt på Gotland under de 200 år som den varit känd här.

Endast vanlig strandskräppa ssp. maritimus är känd från Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Strandskräppa växer på sandiga och dyiga, näringsrika, tånggödslade havsstränder, ofta vid sötvattensutsläpp samt ibland på skräpmark. Eftersom arten är konkurrenssvag gynnas den av bete och kreaturstramp och har gått tillbaka betydligt sedan förra inventeringen. Den tycks heller inte vara stabil på sina lokaler. Endast tre av de aktuella lokalerna är återfynd. Ett modernt fynd är gjort på skräpmark. Tillbakagången och nyetableringen beror förmodligen på ändrade betesförhållanden.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
I arten ingår två underarter som omnämns i Västergötlands flora, vanlig strandskräppa subsp. maritimus och eldskräppa subsp. fueginus, vilka redovisas under respektive underart.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Strandskräppan är en ettårig art som i Sörmland, trots sitt vetenskapliga namn, endast sällan är funnen vid havet. I stället växer den på insjöstränder vid Hjälmaren, Mälaren, Öljaren och Båven och några andra sjöar, på driftvallar och bar jord, ibland också på närliggande skräpmark. Arten har under 1900-talet minskat starkt i Stockholms trakten genom uppsnyggning och utfyllnad av stränderna.

Europa, Asien. I Sverige spridd längs Götalands och Svealands kust, samt vid en del insjöar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Strandskräppa har sydlig utbredning i Sverige med endast tillfälliga förekomster norr om Uppland; sällsynt i landskapet. Eldskräppa är vildväxande i tempererade delar av Nord- och Sydamerika. 34 kartblad, 40 kvadranter.
Både sjö- och havsstränder är strandskräppans naturliga miljö, men den förekommer även i kulturmiljöer, speciellt diken, nysådda vägslänter (sprids med gräsfrö?) och på tippar med rötslam.
Förändring - 11 %. – Utbredningsbilden är förvånansvärt stabil, även om en nedgång kunnat registreras.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Tillfälligt inkommen. , Gävle hamn 1810 (Hartman & Östling ms 1810 samt Wahlenberg 1810b), 1813 (Hartman 1848), 1905*1915 (Dahlstedt 1916), 1919 (SAh i S); Engesberg 1864 (Thed i UPS samt RHn i S-hamn); Fredriksskans 1929 (SAh i S); Näringen 1929 (SAh i S); Källö, Upplandsleden, vägslänt 1982 (G Eriksson i eget herb); Ov, Storvik, rastplats vid RV80 vid Näsbysjön, nysådda slänter, 1–2 ex 1998 (PST).

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Vi känner till sex gamla fynd av strandskräppa, varav minst tre på barlast. Under vår inventering har den påträffats tillfälligt växande på en lokal nära en större väg. Ett likartat fynd gjordes 1998 på en rastplats i Storvik, Gästrikland (Ståhl 2016).