strandråg

Strandråg är ursprunglig på havsstränder men har också planterats som sandbindare (Osbeck 1788, Mellström 1914). Den bildar kraftiga bestånd i sanddyner men växer också, fast i mindre omfattning, bland grus och klappersten. I inlandet ser man då och då mindre ruggar av strandråg i torra vägkanter och sandiga slänter.

Havsstrandsväxt, känd från senglacial–förboreal tid för mer än 9 000 år sedan vid bl.a. Lillsjön i Kvistbro i Kilsbergen (Florin 1969). Stålfelt (1951) ansåg att den sannolikt var ursprunglig vid Vätttern med hänvisning till Linné (1741) och Bohman (1834) gällande Jönköping resp. Vättern. Redan före Florin publicerade Eckerbom (1945, 1947a) nutida fynd från Kilsbergens sluttningar. De finns inte belagda och arten har aldrig återsetts där. ”Strannråg” omtalades i Ekeby 1938 (ÖLM 1732), oklart hur och varför.

Växten har sedan 1970-talet spritts efter de stora landsvägarna i Axberg, Bo, Eker, Glanshammar, Götlunda, Hammar, Knista, Kumla, Lerbäck, Lillkyrka, Viby och Örebro och samlades i ett grustag vid Ässön i Mellösa 1991 (R. Karlsson, OREB).

Gammal bofast art.

Trivialart vid kusten. Inlandslokaler förutom E4

Larsson 1868.

Utbredningstyp osäker.

280 Elymus arenarius L.

Syn.: Leymus arenarius (L.) Hochst.

The map shows the distribution of this polymorphic species with closely related taxa. For the taxonomy of this complex see for instance Bowden in Canad. J. Bot. 35/1957, p. 951-993, and Hultén in Fl. Alaska and Yukon 2/1942, p. 270 f., and in Circumpol. I, p. 196. The subsp. arenarius is restricted to sandy shores of N. and W. Europe and, mostly as an introduced plant, to a few inland places. It has been introduced into Chile and New Zealand. Subsp. mollis (Trin.) Hult. has a wide range in the Pacific E. Asia and N. America and in the rest of northern N. America and Greenland. Further, the closely related, mainly Asiatic E. racemosus (Lam.) Tzvel. (syn.: E. giganteus Vahl) is tentatively mapped. These three taxa are also mapped in Meusel et al. 1965, p. 43.

Elymus arenarius

Strandråg är ursprunglig vid havet, där den växer på sand-, block- och klapperstränder, någon gång även enstaka exemplar i strandklippor. Dessutom är den av allt att döma ursprunglig vid Vättern, där den anses som en relikt från den tid då havet nådde dit upp (Lagerberg 1947). Sedan gammalt finns ytterligare några förekomster i sandområden utmed de stora åarna i västra Småland. Om dessa är ursprungliga är svårt att säga. Förr planterades växten nämligen som sandbindare; detta är omvittnat från Ljungby Södra Ljunga Össjö, odlad på 1830-talet (Strandmark & Strandmark ms 1870) och Värnamo Värnamo Hörle (Ennes ms 1823).

Under senare delen av 1900-talet har strandrågen blivit ganska vanlig längs större vägar i västra och östligaste Småland. Det är oklart om den medföljt material vid vägbygget eller om den spritts spontant; det är också oklart vilka faktorer som får den näringskrävande växten att trivas i denna mycket speciella miljö. Andra havsstrandsväxter, som trift Armeria maritima och gulkämpar Plantago maritima uppträder också längs vägarna, men utbredningarna är inte identiska och de behöver inte nödvändigtvis gynnas av samma faktorer i vägkantsmiljön.

Strandrågen har även kommit in med sand till glasbruken, dokumenterat för Lessebo Ljuder (Mörner 1928; ännu kvarlevande, se nedan!) och Uppvidinge Lenhovda, kanske även Nottebäck Klavreström (för detaljer se lokalförteckning).

Strandråg växer på havsstränder med sand, grus eller klappersten. Oftast ses den i sanddyner men den växer även på betade sandgräshedar och strandvallar av skiffergrus. Sällsynt är strandråg sekundärt utkommen i sandiga ruderatmiljöer.

På Öland växer strandråg i lämpliga miljöer utmed öns kuster. Den saknas nästan helt längs steniga stränder på grund av brist på lämpliga biotoper. Särskilt gäller det utmed Ölands västra kust där det finns en utbredningslucka mellan Horns udde, Högby sn, och söderut till Köpingsvik. På vidsträckta sandstränder som i Bödabukten, kan strandråg växa en bit från strandlinjen och är där, som vid Homrevet och Böda sand, spridd flera hundra meter upp till bilparkeringarna. En tydlig expansion har skett främst vid Ölands östra kust. Intressant är hur växten snabbt utnyttjat den nyligen uppkomna sandrevel som idag sträcker sig parallellt utmed kusten på sydligaste udden, söder om schäferiängen i Ås sn.

Varför har strandråg expanderat så pass kraftigt på östra Öland? Det rör sig helt klart om nyetableringar utanför det tidigare kärnområdet. I Sterner (1938) uppges arten vara riklig längst upp i norr men för övrigt sparsamt förekommande. Ofta betesfredas populära badställen vilket kan ha gynnat strandråg som annars lätt trampas sönder av kreaturen. Men troligen rör det sig även om en pågående expansion till nya områden, något som anmärktes i Sterner (1986), och som sedan dess har fortsatt. Däremot saknas strandråg idag på en del gamla lokaler, främst längs västra kusten i Alböke, Köping och delar av Räpplinge sn. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig?
Kanske ursprunglig, men möjligen spontant inkommen i sen tid, eftersom bara sju lokaler var kända ännu i slutet av 1800-talet. Eftersom åtminstone tre av dessa lokaler låg i hamnorter kan strandråg ha nått Gotland med sjöfarten. Växer på sandstränder och dyner, någon gång på grusiga strandvallar, samt i inlandet på t.ex. vägkanter (men inte alls lika ofta som på fastlandet, eftersom man inte saltar vägarna på Gotland vintertid). Fynd finns från ett tiotal km²-rutor i inlandet. Englund (1942) skrev att strandråg växer på den yttre delen av stranddynen ovanför zonen med strandkvickrot Elytrigia juncea ssp. boreoatlantica. Han hade 89 lokalprickar efter sina inventeringar av Gotlands stränder 1928–36, vilket ska jämföras med 219 strandrutor under tiden för Projekt Gotlands flora (exklusive Gotska Sandön, där Englund inte inventerade). En markant ökning skedde alltså under 1900-talet.

Strandråg växer i sand och grus på havsstränder, blockstränder och torra havsstrandängar. I inlandet har arten under senare år spritts till större vägar, där den tål vägsaltet och gynnas av kvävetillförsel.

Strandråg växer på havsstränder, framför allt på sand. På större sandstränder bildar den en karakteristisk zon ovanför högvattenlinjen. Strandrågen växer dessutom ofta på klapper och grus och ibland i klippskrevor nära vattnet. I inlandet förekommer den allt oftare på sandiga eller grusiga vägrenar där den säkert är gynnad av vägsaltning. Ibland förekommer den också på andra sandiga lokaler.

Strandråg blommar i linneans tid, samtidigt med bland andra rödsvingel, rörflen och kustsaltgräs. I lingonens tid kastar den fröna när man råkar sparka på stråna, samtidigt som strandglim fortfarande blommar. Sedan står både årets och fjolårets strån med tomma ax kvar. Bladen blir på havsstranden på senhösten blekgröna, samtidigt som de är halmfärgade längs vägarna i inlandet, kanske beroende på senare frost vid kusten. De övervintrar inte gröna. I snösmältningen finns bara en 2 cm lång grön pigg där nya blad ska växa ut.