Taxasida

smällglim

Silene vulgaris

(Moench) Garcke

smällglim är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

smällglim är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • smällglim
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Silene vulgaris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Silene vulgaris (Moench) Garcke
Svenskt namn
smällglim
icelandic
Garðaholurt
norwegianBokmal
engsmelle
norwegianNynorsk
engsmelle
Finskt namn
nurmikohokki
finlandSwedish
ängsglim, smällglim
Danskt namn
Blæresmælde
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-06-25
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-05-25
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Cloé Lucas
2023-07-13
Cloé Lucas
2023-07-13
Torbjörn Tyler
I odling i Brönnestad socken 2024-06-22
Anders Delin
Kulgatan, Järbo 2009-08-11
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-06-25
Lars Efraimsson
Sillerö, Malung-Sälens kommun 2018-06-27
Lars Efraimsson
Sillerö, Malung-Sälens kommun 2018-06-27
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Smällglim är en gammal, kulturberoende växt. Den är konkurrenssvag och ljusälskande och bildar mindre bestånd i vägkanter, på vägslänter, trädesåkrar, igenväxande odlings- och betesmarker, järnvägsområden, grustag och soptippar.

Smällglim har ökat i utbredning och frekvens under 1900-talet. Troligen sker en viss tillförsel via frövaror.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Frånsett ett bestånd med ovanligt breda blad har alla i Närke sedda ex. av arten varit typisk ssp. vulgaris.

Inhemsk och inkommen med vallfrö i Mellansverige på 1700–1800-talen. Ansågs vara ett svårt ogräs (Lyttkens 1885) som uppträdde täml. allm. i nyupptagna sädesodlingar och något i vallarna (Tolf 1903).

Täml. allm. i Närke (Hartman 1866, Junell 1971) men frånsett 20 lokaler i Viby (Nilsson 1978) av betydligt lägre frekvens i alla delar av landskapet. I Tysslinge vid Garphyttan sågs inom 6 km² blott 2 lokaler 1994. Segerström (1932) kände ingen lokal i Hammar och Lerbäck.

Växtplatser är torrängar, sandfält, trädor, vägslänter, lagårdsbackar, kalkbrott och tippar etc. Den uppträdde rikl. över 1 000-tals m² i en vall vid Vreta i Hardemo 1992. Längs 800 m av banvallen i Hallsberg växte 2007 ca 700 ex. (Nilsson).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i övre delen av Västra Bergslagen; i Bergslagen för övrigt spridd; sällsynt i Skogslandet; åter vanligare (men till stor del tillfällig) på Mälarslätten. Den mycket rika förekomsten i NV ansluter till ett område i Västra och övre Dalarna, där artens vanlighet av ALMQ. (1949) ansetts sakna " motstycke inom landet". Beror möjligen på tidig och frekvent spridning med vallfrö under 1700-talet till Bergslagens flerårsvallar. En förutsättning väl också speciellt lämpliga markförhållanden (lättjordar). Den i övrigt splittrade utbredning tyder på ojämn, xenofytisk spridning Utbredningstyp: pN3.

Också i fråga om individmängd stor skillnad mellan olika regioner. Särskilt i Norberg. (ställvis) och Övre Bergslagen (ofta) ytterst talrik. T.ex. antecknad som "ofantligt ymnig" i övergivna vallar i Stora Tomsjön, Hällefors(!). S- och Ö-ut småbestånd eller blott några få ex.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Spridd i hela landskapet, något sällsyntare närmast kusten.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som Cucubalus Behen: "h.o.d. ymnigt vid Ljungdalsby." Birger (1908a) uppger också arten från Ljungdalen, och den finns kvar ännu 1993, !

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

788 Silene vulgaris (Moench) Garcke

Syn.: S. cucubalus Wib., S. inflata (Salisb.) Sm., S. venosa (Gilib.) Asch.

This polymorphic, partly anthropochorous species is indigenous in Europe and large parts of Asia. The subsp. maritima (With.) A. & D. Löve, often regarded as a distinct species, is treated separately here (no. 789). S. vulgaris is widely spread by man, into N. America, Australia etc. With its present distribution the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 222 and map 214).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: former med rosa blommor förekommer som avsiktliga eller oavsiktliga inblandningar i blomsterfröblandningar men såvitt känt förekommer endast vanlig smällglim S. v. var. vulgaris i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Smällglim växer på öppna och torra, gärna sandiga eller grusiga platser. Den var fram till mitten av 1900-talet ett vanligt ogräs i vallar, och man finner den fortfarande ibland i olika typer av kulturgräsmark, exempelvis igenlagda åkrar, betesvallar och gräsbackar. Numera är den dock vanligast i marginalbiotoper som åkerrenar och bryn, vägkanter och järnvägsområden samt på starkt störd mark som grusplaner, industrimark och täkter av olika slag. Arten uppträder också som ogräs i trädgårdar och täppor.
Med tanke på förekomstsättet har smällglimen troligen framför allt spritts med gräs- och klöverfrö. Fynd fram till mitten av 1800-talet gjordes i stor utsträckning på ´gärden´ – åkrar och ängar – samt på kyrkogårdar. Primäruppgifterna antyder dock att arten är äldre i landskapet än många andra vallfröinkomlingar, exempelvis fältarv Cerastium arvense och vitblära Silene latifolia ssp. alba; man kan gissa att smällglimen hade börjat uppträda i Småland redan under 1600-talet.
Funnen i 1165 rutor; tidigare uppgifter från 172 rutor. Vanlig i större delen av Småland men sällsyntare i nordost och sydväst samt inom ett bälte från Älmhult och Tingsryd mot Vetlanda. – Gammal kulturföljeslagare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Smällglim växer längs havet på strandvallar med skiffergrus, klappersten eller på rena sandstränder; dessa miljöer är sannolikt ursprungliga för växten. Men idag är smällglim främst vanlig i ruderatmiljöer som jordhögar, sandtag, stenbrott och på grusplaner. Smällglim är också frekvent förekommande i åkrar, vägkanter och gårdsmiljöer. Ibland ses den i betade torrängar och ofta dyker den upp efter röjningar.

Smällglim är en vanlig växt och spridd över större delen av ön. På Stora Alvaret är den inte noterad i grusalvar, tvärt emot vad som anfördes av Sterner (1938) som ansåg att växten var ursprunglig i denna miljö. På Stora Alvaret håller den sig i stället till vägrenar, horvor och större stenbrott. Den växer även längs hela sträckningen av den gamla banvallen som går över alvaret, från Kastlösa till Skärlöv.

Såvitt känt förekommer endast vanlig smällglim subsp. vulgaris på Öland.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Gammal kulturföljeslagare.
Kulturbunden, växer ofta på åkerrenar och vägrenar, vid markvägar och skogsvägar; även i torr gräsmark och i tunn jord på kalkhäll. Spridd med utkast till jordhögar, soptippar och upplag. Smällglim är också vanlig i gårdsmiljöer, såsom på gårdsplaner, invid hus, vid gödselstäder, ibland i trädgårdsland. Arten är gammal på Gotland; Linnés fyra anteckningar härifrån tyder på att den inte var ovanlig på 1740-talet. Johansson (1897) angav smällglim som allmän, vilket även är vår nutida bedömning.
Plantor med rosa blommor förekommer sällsynt (Visby; Fries 1932).
Endast vanlig smällglim var. vulgaris är känd från Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Smällglim är en gammal kulturföljeslagare, som växer på frisk sandig jord eller lera i gräsmarker, på åkerrenar, vallar, gårdsplaner, vägkanter, banvallar och i skräpmark. Det är vanlig smällglim ssp. vulgaris var. vulgaris, som förekommer i landskapet.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer på åkerrenar, vägkanter, gårdsplaner och andra kulturmarker, som t.ex. grustag, tippar och banvallar. Kortlivad och ganska konkurrenssvag. Vanlig i östra delen av landskapet, mindre vanlig till sällsynt i de västra delarna. 860 lokaler i 342 rutor (41 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Nordafrika, Asien. I Sverige hela landet. I Sörmland mindre allmän – (15%). Smällglimmen är flerårig. Den växer på vägkanter, åkerrenar, vallar, ladugårdsbackar och annan skräpmark. Arten är troligen inkommen med vallfrö sedan 1700-talet. Förutom den vanliga upprätta, högväxta och bredbladiga formen är en lågväxt form, mer lik strandglim, med snett uppåtriktade stjälkar och smalare, mer köttiga blad funnen på grusmark i Trosa-Vagnhärad på banvallen vid Vagnhärads stn 1986 (HEW S).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Smällglim växer på störd, gärna torr och sandig mark. Man finner den på öppen sandmark, vägkanter, dikesrenar och sandiga åkrar, i grustäkter och gårdsmiljöer.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Smällglim är en gammal kulturföljeslagare. Den verkar ha varit ungefär lika vanlig under 1800-talet som idag. Den första uppgiften är från 1833 då den antecknades av K.F. Thedenius som allmän på backar i Gävle.
De vanligaste följeväxterna är röllika (40%), kråkvicker, rödven, åkervädd och kvickrot.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Insådd smällglim kan leva kvar länge. Plantorna är fleråriga och nya fröplantor växer upp i närheten om marken störs något. De börjar troligen oftast blomma året efter att de grodde. Arten sprider sig dock dåligt från den ursprungliga platsen. Den blommar från linneans till mjölkens tid och är i ljungens tid mest överblommad. 

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Smällglim är spridd i landskapet men har idag sina svagaste förekomster vid kusten och de nedre dalgångarna. Däremot kan den märkligt nog dyka upp vid de mest avlägsna ödebosättningar som Gussjöhöjden i Liden och Mjösjön i Borgsjö. Arten anses ha kommit in tidigt (1700-talet) med höfrö; den betecknades redan av Collinder (1909) som ”allmän”. Sannolikt fortsatte spridningen med frövaror och hötransporter under början av 1900-talet och då särskilt i skogsbygderna.
Smällglim har ännu sin vanligaste växtplats i grusiga vallar och kan ibland i nyvallar uppträda i mängd, särskilt i Torp och Borgsjö. Den brukar fordra gles vegetation på rörda eller nakna ytor men kan sitta kvar på magra lägdor i skogsbygden under decennier trots ohävd. Den ses också kring hus och lador, på brända fläckar, husgrunder, bland multnande hö eller liknade störningsytor. Ibland kan man se den i nyschaktade vägkanter och på utfyllnadsjordar, men sällan som nyspridd i vägdiken som vid Baldersvägen i Sundsvall (1970-talet). Arten föredrar lättare och mindre gödslade jordar och missgynnas därför i de rikare lerområdena. Utbredningen har märkliga luckor vid kusten och den är exempelvis i nutid inte sedd på Tynderölandet. Troligen är smällglim på stark retur, särskilt i öster.