smällglim

Smällglim är en gammal, kulturberoende växt. Den är konkurrenssvag och ljusälskande och bildar mindre bestånd i vägkanter, på vägslänter, trädesåkrar, igenväxande odlings- och betesmarker, järnvägsområden, grustag och soptippar.

Smällglim har ökat i utbredning och frekvens under 1900-talet. Troligen sker en viss tillförsel via frövaror.

Frånsett ett bestånd med ovanligt breda blad har alla i Närke sedda ex. av arten varit typisk ssp. vulgaris.

Inhemsk och inkommen med vallfrö i Mellansverige på 1700–1800-talen. Ansågs vara ett svårt ogräs (Lyttkens 1885) som uppträdde täml. allm. i nyupptagna sädesodlingar och något i vallarna (Tolf 1903).

Täml. allm. i Närke (Hartman 1866, Junell 1971) men frånsett 20 lokaler i Viby (Nilsson 1978) av betydligt lägre frekvens i alla delar av landskapet. I Tysslinge vid Garphyttan sågs inom 6 km² blott 2 lokaler 1994. Segerström (1932) kände ingen lokal i Hammar och Lerbäck.

Växtplatser är torrängar, sandfält, trädor, vägslänter, lagårdsbackar, kalkbrott och tippar etc. Den uppträdde rikl. över 1 000-tals m² i en vall vid Vreta i Hardemo 1992. Längs 800 m av banvallen i Hallsberg växte 2007 ca 700 ex. (Nilsson).

Allmän i övre delen av Västra Bergslagen; i Bergslagen för övrigt spridd; sällsynt i Skogslandet; åter vanligare (men till stor del tillfällig) på Mälarslätten. Den mycket rika förekomsten i NV ansluter till ett område i Västra och övre Dalarna, där artens vanlighet av ALMQ. (1949) ansetts sakna " motstycke inom landet". Beror möjligen på tidig och frekvent spridning med vallfrö under 1700-talet till Bergslagens flerårsvallar. En förutsättning väl också speciellt lämpliga markförhållanden (lättjordar). Den i övrigt splittrade utbredning tyder på ojämn, xenofytisk spridning Utbredningstyp: pN3.

Också i fråga om individmängd stor skillnad mellan olika regioner. Särskilt i Norberg. (ställvis) och Övre Bergslagen (ofta) ytterst talrik. T.ex. antecknad som "ofantligt ymnig" i övergivna vallar i Stora Tomsjön, Hällefors(!). S- och Ö-ut småbestånd eller blott några få ex.

Gammal bofast art.

Spridd i hela landskapet, något sällsyntare närmast kusten.

Myrin 1832.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som Cucubalus Behen: "h.o.d. ymnigt vid Ljungdalsby." Birger (1908a) uppger också arten från Ljungdalen, och den finns kvar ännu 1993, !

788 Silene vulgaris (Moench) Garcke

Syn.: S. cucubalus Wib., S. inflata (Salisb.) Sm., S. venosa (Gilib.) Asch.

This polymorphic, partly anthropochorous species is indigenous in Europe and large parts of Asia. The subsp. maritima (With.) A. & D. Löve, often regarded as a distinct species, is treated separately here (no. 789). S. vulgaris is widely spread by man, into N. America, Australia etc. With its present distribution the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 222 and map 214).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: former med rosa blommor förekommer som avsiktliga eller oavsiktliga inblandningar i blomsterfröblandningar men såvitt känt förekommer endast vanlig smällglim S. v. var. vulgaris i landskapet.

Smällglim växer längs havet på strandvallar med skiffergrus, klappersten eller på rena sandstränder; dessa miljöer är sannolikt ursprungliga för växten. Men idag är smällglim främst vanlig i ruderatmiljöer som jordhögar, sandtag, stenbrott och på grusplaner. Smällglim är också frekvent förekommande i åkrar, vägkanter och gårdsmiljöer. Ibland ses den i betade torrängar och ofta dyker den upp efter röjningar.

Smällglim är en vanlig växt och spridd över större delen av ön. På Stora Alvaret är den inte noterad i grusalvar, tvärt emot vad som anfördes av Sterner (1938) som ansåg att växten var ursprunglig i denna miljö. På Stora Alvaret håller den sig i stället till vägrenar, horvor och större stenbrott. Den växer även längs hela sträckningen av den gamla banvallen som går över alvaret, från Kastlösa till Skärlöv.

Såvitt känt förekommer endast vanlig smällglim subsp. vulgaris på Öland.

Gammal, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Kulturbunden, växer ofta på åkerrenar och vägrenar, vid markvägar och skogsvägar; även i torr gräsmark och i tunn jord på kalkhäll. Spridd med utkast till jordhögar, soptippar och upplag. Smällglim är också vanlig i gårdsmiljöer, såsom på gårdsplaner, invid hus, vid gödselstäder, ibland i trädgårdsland. Arten är gammal på Gotland; Linnés fyra anteckningar härifrån tyder på att den inte var ovanlig på 1740-talet. Johansson (1897) angav smällglim som allmän, vilket även är vår nutida bedömning.
Plantor med rosa blommor förekommer sällsynt (Visby; Fries 1932).
Endast vanlig smällglim var. vulgaris är känd från Gotland.

Smällglim är en gammal kulturföljeslagare, som växer på frisk sandig jord eller lera i gräsmarker, på åkerrenar, vallar, gårdsplaner, vägkanter, banvallar och i skräpmark. Det är vanlig smällglim ssp. vulgaris var. vulgaris, som förekommer i landskapet.

Smällglim växer på störd, gärna torr och sandig mark. Man finner den på öppen sandmark, vägkanter, dikesrenar och sandiga åkrar, i grustäkter och gårdsmiljöer.

Insådd smällglim kan leva kvar länge. Plantorna är fleråriga och nya fröplantor växer upp i närheten om marken störs något. De börjar troligen oftast blomma året efter att de grodde. Arten sprider sig dock dåligt från den ursprungliga platsen. Den blommar från linneans till mjölkens tid och är i ljungens tid mest överblommad.