rödsäv

Gammal bofast art. 

395 Blysmus rufus (Huds.) Link

Syn.: Scirpus rufus (Huds.) Schrad.

This widespread species grows on coasts and on saline inland marshes. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 86 and map 78). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 61.

Rödsäv är ursprunglig. Den beteståliga arten växer beståndsbildande på sandiga/leriga och mer eller mindre fuktiga havsstrandängar med lågvuxet fältskikt. Ibland uppträder den också ganska rikligt tillsammans med ännu rikligare agnsäv Eleocharis uniglumis ssp. uniglumis i de tidvis torrlagda sänkor (skonor) som finns på många strandängar. Genom strånas mörkt blågröna färg är rödsävbestånden vanligen ganska lätta att upptäcka bland strandängens alla andra gräsliknande växter.

Scirpus rufus
Rödsäv växer på fuktiga havsstrandängar kring och under medelvattennivån. Arten, som är starkt betesgynnad, minskar troligen på grund av igenväxning på tidigare betade strandavsnitt.

Rödsäv växer runt medelvattennivån på fuktiga, leriga och betade havsstränder. Den ses främst i skyddade lägen på låglänta stränder. Vid ett tillfälle är den funnen i en sprickrik kalkstenshäll alldeles vid havet. Rikard Sterner angav två lokaler långt från kusten på kalkrik, fuktig mark; den typen av växtmiljö är inte noterad under inventeringen.

Rödsäv växer idag främst på nordöstra Öland i socknarna Högby, Källa, Persnäs och Föra. Även runt Grankullaviken, Böda sn, finns en del lokaler. Arten har helt försvunnit från västra kusten söder om Borgholm där Rikard Sterner noterade den på drygt 15 lokaler. Orsaken till denna minskning är upphörande strandbete. På sydöstra Ölands än idag välhävdade sjömarker har rödsäv aldrig varit vanlig. Växten kan vara förbisedd eftersom den är svår att se, speciellt senare på säsongen när axen är nedbetade. Störst chans att finna den har man under försommaren. Minskningen får anses som anmärkningsvärd. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Enbart på fuktiga, betade havsstrandängar. Johansson (1897) angav ”H. o. d. på stränderna...”. Englund (1942) fann hela 168 lokaler vid sina inventeringar av öns stränder 1928–36, jämfört med 35 fynd i km²-rutor med kust under Projekt Gotlands flora. Detta visar på en kraftig minskning för rödsäv under mitten och andra halvan av 1900-talet, troligen beroende på minskat bete av öns strandängar.

Rödsäv är karaktärsart för skyddade, fuktiga och ofta leriga havsstrandängar. Oftast växer arten något ovanför medelvattenlinjen tillsammans med strandkrypa och krypven och kan täcka stora områden på flacka partier. Den är kraftigt betesgynnad och har minskat sedan mitten av förra seklet på grund av igenväxning med större och mer konkurrenskraftiga arter.

Rödsäven växer vid havet, framför allt på betade strandängar, nära högvattenlinjen eller vid framsipprande sötvatten högre upp. Ofta finner man den på samma lokaler som norskstarr. Arten är starkt betesberoende och har minskat kraftigt under 1900-talet. Den är nu försvunnen eller snabbt försvinnande på de flesta av sina tidigare lokaler. Strandbetesmarker måste vidmakthållas genom bete.