Taxasida

rågvallmo

Papaver dubium

L.

rågvallmo är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Cloé Lucas
Översikt
Översikt

rågvallmo är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • rågvallmo
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Papaver dubium
Vetenskapligt namn, fullständig form
Papaver dubium L.
Svenskt namn
rågvallmo
norwegianBokmal
veivalmue
norwegianNynorsk
vegvalmue
Finskt namn
ruisunikko
finlandSwedish
rågvallmo
Danskt namn
Gærde-valmue
Foton
Cloé Lucas
2025-07-12
Patrik Engström
Stenhamra, Färingsö 2014-06-06
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-26
Thomas Gunnarsson
Klosterholmens p-plats österut,Högby,Borgholm 2019-05-25
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Patrik Engström
Munsö 2012-06-09
Patrik Engström
Svartsjö 2012-06-08
Torbjorn Tyler
Höör 2022-06-06
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Se underarten vanlig rågvallmo Papaver dubium subsp. dubium

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Se vanlig rågvallmo Papaver dubium subsp. dubium och blodvallmo Papaver dubium subsp. lecoqii.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Enda uppgift: Älvros: kyrkbyn(?), (16E 6h–i, 1903, EN enligt Birger 1908a). Belägg saknas, varför det är okänt vilken underart som förelegat.

 

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

888 Papaver dubium L.

This variable species belongs to a group of several species or subspecies (cf. FI. Eur. 1/1964, p. 248). It is widely distributed as a weed and introduced, for instance, in Fennoscandia, N. and S. America, Australia and New Zealand.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Två underarter är kända i Sverige. Blodvallmo är aldrig rapporterad från Närke men kan ha funnits då den uppmärksammats först i sen tid.

Se även: vanlig rågvallmo Papaver dubium subsp. dubium och blodvallmo Papaver dubium subsp. lecoqii

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Tillfälligt införd, sannolikt med barlast. - 2 (2).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Hartman 1858.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Två kända lokaler under 1970-talet; för övrigt tydligen Helt försvunnen. Fram till 1900-talets början regelbundet iakttagen på Mälarslätten, några få gånger högre upp (jfr nedan). Den forna utbredningen tycks ha varit korrelerad till temperaturklimatet. Utbredningstyp som någorlunda bofast: S10.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Rågvallmo växer på torr, öppen jord, gärna sand, på såväl näringsrikt som tämligen näringsfattigt underlag. Som åkerogräs förekommer den både i vår- och höstsäd, särskilt i rågåkrar. Oftare än i åkrar finner man den dock idag på störd mark – jordhögar, täkter, grusplaner, vägkanter, banvallar och avfallsplatser. Den är även ganska vanlig som ogräs i trädgårdstäppor, vilket delvis kan bero på att arten odlas som prydnadsväxt men också på att den kommer in med frövaror.

Som åkerogräs förekommer rågvallmon sedan gammalt främst i Kalmar läns kusttrakter samt i Vätterbygden (särskilt på Visingsö och kring Gränna) och österut mot Tranås. Arten har troligen minskat även i småländska åkrar genom ogräsbekämpning och genom att säden numera sås tätare (Svensson & Wigren 1982). Totalt sett har den dock ökat i vårt landskap under det senaste århundradet, dels genom att den spritts som förorening i vallfrö (Hård 1924), dels genom väg- och järnvägsnätets utbyggnad och en alltmer ökad transportverksamhet. I inlandet är den dock mestadels, nu som tidigare, tillfällig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Rågvallmo växer på torr, något kalkpåverkad och sandig mark. Den är idag vanligast i olika ruderatmiljöer som sandtag, jordhögar och stentippar. Resterande fynd är gjorda i åkrar, vägkanter, gårdsmiljöer, grusplaner och betade torrängar. Någon gång är rågvallmo funnen på grusiga havsstränder. Åtminstone förr ansågs den som ett besvärligt ogräs i sandiga och magra åkrar som ofta såddes med råg.

Rågvallmo är en vanlig växt och spridd över hela Öland. Endast på Stora Alvaret är det glest med fynden. Rågvallmo är snabb med att utnyttja nyskapade växtplatser som grusplaner vid uppförda mobilmaster. Sällan förekommer den i så stora bestånd i åkermiljöer som släktingen kornvallmo P. rhoeas.

Rågvallmo företräds i Sverige av två underarter: vanlig rågvallmo subsp. dubium och blodvallmo subsp. lecoqii. De har ibland behandlats som två olika arter och kromosomantalet skiljer; subsp. dubium är hexaploid 2n = 42 medan subsp. lecoqii är tetraploid 2n = 28 (Jonsell 2001). Från inventeringen finns drygt 700 fynd av rågvallmo. Av dessa har ca 40 % bestämts till underart med fördelningen; 155 fynd av vanlig rågvallmo och 125 av blodvallmo. Blodvallmo är oftare rapporterad från ruderatmiljöer, ungefär dubbelt så ofta som i åkrar. För vanlig rågvallmo är fördelningen mellan ruderatmiljö och åkrar ungefär 50/50.

Blodvallmo känns igen på att stjälken är tätt hårig, bladen finflikade (bredd på flikar 0,6–1,7 mm), den yttersta bladfliken avslutas med ett långt borst (1–3 mm). Kronbladen är ljusröda med dragning åt orange och har ofta en svart fläck mot mitten. Växtsaften är vit, blir snabbt gul och sedan djupröd när den torkat in. Blodvallmo blommar tidigare än vanlig rågvallmo, det kan på Öland skilja ett par veckor.

Vanlig rågvallmo har stjälk som är måttligt hårig, bladen har bredare flikar (1,5–6,8 mm), den yttersta bladfliken har ett kortare borst (< 1,4 mm). Kronbladen är röda med svarta fläckar vid basen men saknar vanligen svarta teckningar mot mitten. Växtsaften är vit och blir snabbt mörkbrun när den torkar in. Denna underart är vanlig i större delen av Götaland och Svealand, ganska sällsynt i Norrland.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Kulturföljeslagare.
Åkerogräs, såväl i höst- som i vårsådda grödor; även åkerrenar och vägrenar, grushögar, schaktjord och annan deponerad jord. Ibland i störd jord vid gårdar eller vägar, någon gång ogräs i trädgårdsland. Underarten blodvallmo ssp. lecoqii upptäcktes i Sverige först 1991, sent under Projekt Gotlands flora. Att döma av de observationer som har gjorts senare är vanlig rågvallmo ssp. dubium den vanligare underarten på Gotland. I vissa delar av Gotland, t.ex. kring Stenkyrka och Hangvar (TK), kan emellertid blodvallmo överväga. Från 38 av de 169 kartblad varifrån rågvallmo rapporterats föreligger inga noteringar om underart.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Rågvallmo är en gammal kulturföljeslagare, som kommit in med brödsäd eller andra frövaror. Den växer oftast på öppen, torr till frisk jord på vägkanter, grusplaner, jordhögar, i grustag, på banvallar och andra skräpmarker samt någon gång på havsstränder. Arten tycks ha ökat i utbredning sedan förra inventeringen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
I arten ingår två underarter som omnämns i Västergötlands flora, vanlig rågvallmo subsp. dubium och blodvallmo subsp. lecoqii, vilka redovisas under respektive underart.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Tämligen allmän i Uppland, men sällsynt i den västra delen av landskapet. 411 kartblad, 830 kvadranter.
Almq. Tämligen allmän till spridd, men i väster sällsynt.
Rågvallmo är sedan gammalt känd som åkerogräs, men förekommer nu mest på kulturmarker som vägkanter, bangårdar, grustag och skräpmark. Ofta är förekomsterna tillfälliga.

Både vanlig rågvallmo och blodvallmo förekommer, men underarterna har inte rapporterats genomgående. Talrika förekomster (100 kartblad, 159 kvadranter) av blodvallmo har registrerats, framför allt från Stockholmsområdet, den centrala Mälarregionen och Roslagen.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Rågvallmo är en gammal kulturföljeslagare. Den första uppgiften är från Gävle hamn – »Bråbänken«, 1810 (Hartman & Östling ms 1810). I Gävletraktens växter 1848 och 1863 beskrivs den som sällsynt. Under tidigt 1800-tal växte den ibland som ogräs i potatisland och andra odlingar. Idag är arten huvudsakligen knuten till vägar och järnvägar.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Rågvallmo påträffas oftast som tillfällig kulturflykting, förr på barlastplatser, nu på tippar. En gång har den påträffats på åker på ett sätt som antyder att den kan finnas i fröbank, då den numera knappast finns som förorening i utsäde.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Rågvallmo är ett gammalt rågogräs som dock aldrig har varit etablerat hos oss. Även införsel med höfrö anses ha förekommit. Ett fynd från industriområde och några äldre sporadiska fynd från inlandet och på barlastplatser.