rågvallmo

Se underarten vanlig rågvallmo Papaver dubium subsp. dubium

Se vanlig rågvallmo Papaver dubium subsp. dubium och blodvallmo Papaver dubium subsp. lecoqii.

Enda uppgift: Älvros: kyrkbyn(?), (16E 6h–i, 1903, EN enligt Birger 1908a). Belägg saknas, varför det är okänt vilken underart som förelegat.

888 Papaver dubium L.

This variable species belongs to a group of several species or subspecies (cf. FI. Eur. 1/1964, p. 248). It is widely distributed as a weed and introduced, for instance, in Fennoscandia, N. and S. America, Australia and New Zealand.

Två underarter är kända i Sverige. Blodvallmo är aldrig rapporterad från Närke men kan ha funnits då den uppmärksammats först i sen tid.

Se även: vanlig rågvallmo Papaver dubium subsp. dubium och blodvallmo Papaver dubium subsp. lecoqii

Gammal bofast art.

Tillfälligt införd, sannolikt med barlast. - 2 (2).

Hartman 1858.

Två kända lokaler under 1970-talet; för övrigt tydligen Helt försvunnen. Fram till 1900-talets början regelbundet iakttagen på Mälarslätten, några få gånger högre upp (jfr nedan). Den forna utbredningen tycks ha varit korrelerad till temperaturklimatet. Utbredningstyp som någorlunda bofast: S10.

Rågvallmo växer på torr, öppen jord, gärna sand, på såväl näringsrikt som tämligen näringsfattigt underlag. Som åkerogräs förekommer den både i vår- och höstsäd, särskilt i rågåkrar. Oftare än i åkrar finner man den dock idag på störd mark – jordhögar, täkter, grusplaner, vägkanter, banvallar och avfallsplatser. Den är även ganska vanlig som ogräs i trädgårdstäppor, vilket delvis kan bero på att arten odlas som prydnadsväxt men också på att den kommer in med frövaror.

Som åkerogräs förekommer rågvallmon sedan gammalt främst i Kalmar läns kusttrakter samt i Vätterbygden (särskilt på Visingsö och kring Gränna) och österut mot Tranås. Arten har troligen minskat även i småländska åkrar genom ogräsbekämpning och genom att säden numera sås tätare (Svensson & Wigren 1982). Totalt sett har den dock ökat i vårt landskap under det senaste århundradet, dels genom att den spritts som förorening i vallfrö (Hård 1924), dels genom väg- och järnvägsnätets utbyggnad och en alltmer ökad transportverksamhet. I inlandet är den dock mestadels, nu som tidigare, tillfällig.

Rågvallmo växer på torr, något kalkpåverkad och sandig mark. Den är idag vanligast i olika ruderatmiljöer som sandtag, jordhögar och stentippar. Resterande fynd är gjorda i åkrar, vägkanter, gårdsmiljöer, grusplaner och betade torrängar. Någon gång är rågvallmo funnen på grusiga havsstränder. Åtminstone förr ansågs den som ett besvärligt ogräs i sandiga och magra åkrar som ofta såddes med råg.

Rågvallmo är en vanlig växt och spridd över hela Öland. Endast på Stora Alvaret är det glest med fynden. Rågvallmo är snabb med att utnyttja nyskapade växtplatser som grusplaner vid uppförda mobilmaster. Sällan förekommer den i så stora bestånd i åkermiljöer som släktingen kornvallmo P. rhoeas.

Rågvallmo företräds i Sverige av två underarter: vanlig rågvallmo subsp. dubium och blodvallmo subsp. lecoqii. De har ibland behandlats som två olika arter och kromosomantalet skiljer; subsp. dubium är hexaploid 2n = 42 medan subsp. lecoqii är tetraploid 2n = 28 (Jonsell 2001). Från inventeringen finns drygt 700 fynd av rågvallmo. Av dessa har ca 40 % bestämts till underart med fördelningen; 155 fynd av vanlig rågvallmo och 125 av blodvallmo. Blodvallmo är oftare rapporterad från ruderatmiljöer, ungefär dubbelt så ofta som i åkrar. För vanlig rågvallmo är fördelningen mellan ruderatmiljö och åkrar ungefär 50/50.

Blodvallmo känns igen på att stjälken är tätt hårig, bladen finflikade (bredd på flikar 0,6–1,7 mm), den yttersta bladfliken avslutas med ett långt borst (1–3 mm). Kronbladen är ljusröda med dragning åt orange och har ofta en svart fläck mot mitten. Växtsaften är vit, blir snabbt gul och sedan djupröd när den torkat in. Blodvallmo blommar tidigare än vanlig rågvallmo, det kan på Öland skilja ett par veckor.

Vanlig rågvallmo har stjälk som är måttligt hårig, bladen har bredare flikar (1,5–6,8 mm), den yttersta bladfliken har ett kortare borst (< 1,4 mm). Kronbladen är röda med svarta fläckar vid basen men saknar vanligen svarta teckningar mot mitten. Växtsaften är vit och blir snabbt mörkbrun när den torkar in. Denna underart är vanlig i större delen av Götaland och Svealand, ganska sällsynt i Norrland.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Åkerogräs, såväl i höst- som i vårsådda grödor; även åkerrenar och vägrenar, grushögar, schaktjord och annan deponerad jord. Ibland i störd jord vid gårdar eller vägar, någon gång ogräs i trädgårdsland. Underarten blodvallmo ssp. lecoqii upptäcktes i Sverige först 1991, sent under Projekt Gotlands flora. Att döma av de observationer som har gjorts senare är vanlig rågvallmo ssp. dubium den vanligare underarten på Gotland. I vissa delar av Gotland, t.ex. kring Stenkyrka och Hangvar (TK), kan emellertid blodvallmo överväga. Från 38 av de 169 kartblad varifrån rågvallmo rapporterats föreligger inga noteringar om underart.

Rågvallmo är en gammal kulturföljeslagare, som kommit in med brödsäd eller andra frövaror. Den växer oftast på öppen, torr till frisk jord på vägkanter, grusplaner, jordhögar, i grustag, på banvallar och andra skräpmarker samt någon gång på havsstränder. Arten tycks ha ökat i utbredning sedan förra inventeringen.

Tämligen allmän i Uppland, men sällsynt i den västra delen av landskapet. 411 kartblad, 830 kvadranter.
Almq. Tämligen allmän till spridd, men i väster sällsynt.
Rågvallmo är sedan gammalt känd som åkerogräs, men förekommer nu mest på kulturmarker som vägkanter, bangårdar, grustag och skräpmark. Ofta är förekomsterna tillfälliga.

Både vanlig rågvallmo och blodvallmo förekommer, men underarterna har inte rapporterats genomgående. Talrika förekomster (100 kartblad, 159 kvadranter) av blodvallmo har registrerats, framför allt från Stockholmsområdet, den centrala Mälarregionen och Roslagen.

Rågvallmo påträffas oftast som tillfällig kulturflykting, förr på barlastplatser, nu på tippar. En gång har den påträffats på åker på ett sätt som antyder att den kan finnas i fröbank, då den numera knappast finns som förorening i utsäde.