påsklilja

Odlad som prydnadsväxt och kvarstående eller tillfälligt förvildad t.ex. i närheten av bebyggelse, kring ödetomter eller i utkast.

Påsklilja är en allmänt odlad prydnadsväxt som kvarstår länge på ödetomter eller förvildas i t ex naturbetesmarker nära bebyggelse. Den planteras också ofta i hagmarker och lövbackar intill gårdar och fritidsstugor.

Särskilt i skogsbygden finns en lågvuxen, sedan gammalt odlad ras, som blommar tidigare och är betydligt frosthärdigare än de moderna sorterna.

Prydnads- och läkeväxt som förvildats i Sverige sedan 1760-talet. ”Gula narcisser” odlades vid Axbergs prästgård på 1880–1890-talet (Kjellmark 1931).

3; Mälarslätten: Hallstahammar S Skanssjöns V-strand, ekdunge (gammal ödetomt), grupp om ca 30 kvarstående exemplar (MALMGREN 1970). Västerås-Barkarö Björkhagen, lövbryn vid landsvägen mellan ett par små block, från början troligen kommen med trädgårdsavfall, ett par exemplar 1978(!). Fullerö slott, allédike, liten grupp 1977(!). - [Kolbäck: Olfsta, numera obetad björkbacke, talrik, troligen utplanterad i sen tid 1977(!).]

Status: sedan länge ofta odlad prydnadsväxt; ofta mycket länge kvarstående, etablerad och lokalt spridd och ibland fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1838 från N. Vram (Lilja 1838), men känd i odling sedan 1500-talet (KLun 2007) och en av de vanligaste överlevarna vid gamla torpgrunder.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: i nordöstra och mellersta Skånes urbergsbygder avser huvuddelen av uppgifterna en småvuxen och ofta fullständigt naturaliserad vildform som kan föras till N. p. subsp. pseudonarcissus (noterad åtminstone från Djurröd, Emmislöv, Finja, Gumlösa, Hjärsås, Häglinge, Hästveda, Hörja, Linderöd, Loshult, Matteröd, N. Sandby, Osby, Skepparslöv, Stoby, Träne, Visseltofta, V. Torup, Äsphult, Önnestad, Örkened och Ö. Broby). Denna form förefaller helt saknas i slättområdena där åtminstone huvuddelen av uppgifterna avser moderna mer storväxta kultursorter som kan föras till N. p. subsp. major. Dessa senare former uppträder med få undantag endast som kvarstående. Den mycket gamla småvuxna form med fyllda blommor som brukar kallas ’Van Sion’ har noterats på en handfull lokaler i främst landskapets mellersta del.

Påsklilja är ursprunglig i västra Europa (norrut till norra England). I Sverige är den inte spontan men mycket gammal som prydnadsväxt. Den odlades i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Narcissus sylvestris, pallidus, calyce luteo [skogsnarciss med bleka blommor och gult foder], på svenska gohla påskliljor). Den odlades i Hylte Femsjö på Elias Fries’ tid (E. Fries 1825–26) men tydligen mindre ofta än pingstlilja, och var allmänt odlad i inre Småland i mitten av 1800-talet (Scheutz 1864). Detta gäller fortfarande, men dagens sorter är annorlunda.

Påskliljan brukar stå kvar länge vid ödetorp och i gamla trädgårdar. Dessutom förvildas den lätt. Man anträffar den utanför trädgårdar och kyrkogårdar, nära stränder, i lövbryn och beteshagar, på vägslänter och utfyllnadsmark. Någon gång kan man få se stora, förvildade bestånd i fuktig hag- eller ängsmark.

Påsklilja är ursprunglig i Spanien och Portugal men har odlats sedan medeltiden och naturaliserats i Västeuropa. Den har sedan länge förekommit i odling i Sverige och gamla kulturformer ser delvis annorlunda ut. Påsklilja kan delas in i underarterna stor påsklilja subsp. major och subsp. pseudonarcissus (svenskt namn saknas), den sistnämnda med varieteterna fylld påsklilja var. plenus och liten påsklilja var. pseudonarcissus. Underarter/varieteter har delvis hållits isär under inventeringen.

Förvildad, kvarstående, bofast.
Odlad; kvarstående på ödetomter och förvildad nära kyrkogårdar och gårdar, på vägkanter, gräsmarker och hällmark, i ängen och lövskog; som trädgårdsutkast på skräphögar. Påsklilja är funnen på förhållandevis få kartblad under inventeringarna, men är i stället angiven för flera km²-rutor inom de kartblad där den setts. Förmodligen beror detta på att de kartblad där den saknas i huvudsak inventerats sommartid, då arten är svårfunnen. Påsklilja är alltså troligen underskattad i frekvens främst vad gäller antalet kartblad.

Enligt Tyler (2012a) är var. pseudonarcissus och var. plenus kända från Gotland. En rik nutida lokal för var. pseudonarcissus är i Burs, ca 200 m SSO Österlings (Johansson 1998), kanske samma lokal som omnämndes av Matsson redan 1895. Den fylldblommiga var. plenus har rapporterats från Ardre, SO kyrkan 1974 (TK i S), kvar ännu 2011 på flera växtplatser i trakten (BGJ). De nyare, storblommiga formerna med enhetligt gula blommor förs av Tyler till stor påsklilja ssp. major. Av inventerarna har sådana former i regel inte kommenterats särskilt (troligen eftersom de inte uppfattats som avvikande), men det föreligger någon enstaka anteckning även om dem, t.ex. från Hangvar i vägren 1996 (TK).

Påsklilja ökade starkt under 1900-talet; Johansson (1897) såg den som sällsynt med bara sju lokaler.

Sedan lång tid odlad prydnadsväxt, ofta länge kvarstående och ibland varaktigt förvildad och vegetativt spridd. Funnen på ödetomter, vid kyrkogårdar, på vägkanter och i skogsbryn. Dessutom planteras påskliljor mycket ofta utanför tomter utefter tillfartsvägar och i skogsbryn.

Påskliljan växer utplanterad i parker och trädgårdar och spridd med trädgårdsavfall. Vid torpgrunder finns den ofta som kvarstående men den är inte lika uthållig som pingstliljan. Numera odlas diverse storblommiga sorter samt hybrider med pingstlilja och andra arter. Här och där, som vid torpen i Tullgarnstrakten, ser man ännu gammaldags småväxta och småblommiga påskliljor, ofta tvåfärgade, med blekgul kalk kontrasterande mot den höggula struten. De liknar mycket den vanliga vildtypen från Västeuropa som odlades i Sverige fram till 1800-talets slut. Den lågväxta fyllda sorten (”van Sion”) är också mycket gammal i odling, känd åtminstone sedan 1600-talet. Den är mycket konkurrenskraftig och förvildar sig ibland i mängd genom sidolökar. De nutida sörmländska förekomsterna av denna form är nog emellertid sällan av äldre ursprung, eftersom sorten ännu saluförs.

Prydnadsväxt, ursprungligen från Västeuropa. Sprids med trädgårds- och parkavfall och påträffas också som kvarstående odlingsrest.