mjölon

Allmän (V Dalsland)-spridd.

Trivialart

1454 Arctostaphylos uva-ursi (L.) Spreng.

This widespread species is rather variable in N. America. The species s. str. (subsp. or var. uva-ursi) and three varieties in N. America are mapped, viz. var. adenotricha Fem. & Macbr., var. coactilis Fem. & Macbr. and var. fendleriana (Klotzsch) Eastw. (New Mexico). The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 158 and map 149). There is, however, a gap in the Beringia area. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 329.

Mjölon är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i utbredda mattor på torr, ljusexponerad mark - tallbevuxna rullstensåsar och moränkullar, hävdad ljungmark, kraftledningsgator, väg- och banvallsslänter samt i anslutning till grus- och sandtäkter. Mindre vanliga ståndorter är klapperstensfält vid havet samt hällmarker.

Läkeväxt, inhemsk i näringsfattiga torrängar och på hällar, skarpa tallåsar, krön av blocktorg, strandklapper, sandfält, banvallar, vägskärningar, grustag m.m. Mjölon är täml. sälls.–täml. allm. med flest kända lokaler i Glanshammar och Viby (Nilsson 1978, 1986). Den var allm. på Vätterns stränder och öar (Segerström 1932). På Stora Röknen finns särskilt vid Högsand stora mattor av mjölon (Ekholm & Hallin 1980b).

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "från Kålsätt till Ransjö."

Tämligen konstant i barrskog på isälvmaterial (följer ibland åsarna km-långa sträckor), för övrigt spridd(-tämligen allmän) i större barrskogsområdena. På Mälarslätten sällsynt på Mälaröarna (hittills blott känd från holmen utanför Roligheten på Ängsö: 1880 [A. E. Luhr, LUHR]). I utpräglade slättsocknar likaså ovanlig, ej påvisad i Badelunda, Björksta, Dingtuna, Ervalla S, Hallstahammar S, Irsta, Kungs-Barkarö, Kärrbo, Munktorp S, Odensvi S, Romfartuna S, Rytterne, Skerike, Säby, Tillberga S, Västerås-Barkarö. I flera andra slättområden blott enstaka lokaler Den låga frekvensen i SÖ Västmanlands slättbygder beror på ståndortsbrist. Utbredningstyp: N1.

Krypande, vintergrönt ris med tunglika, läderartade, otandade blad utan nedvikt kant. Bladen är tydligt bredast ovanför mitten, med slank, gradvis avsmalnande bas. De har en mycket typisk, rikt förgrenad, nätlik nervatur. På översidan är varje nerv liksom “ingraverad” i ytan. Undersidan är friskt grön och helt slät, men nervaturen syns i minsta detalj. Äldre grenar typiska, med rödbrun, slät bark som flagnar i torra, papperstunna flak. I skottopparna en liten klase med vita, urnformade blommor. Frukten är ett lingonlikt bär (saknar dock foderrester) med rätt stora, hårda frön omgivna av ett mjöl med besynnerlig, “smörjande” konsistens (gnugga ett moget bär mellan fingrarna!).

Mjölon är ofta riklig på sandig eller klippig mark, men kan lokalt saknas. Finns även i fjällen, och är där kalkgynnad. Klonerna kan bli mycket gamla. Där de får växa fritt bildar de häxringsliknande cirklar av nedliggande, framåtriktade skott (spetsiga grenvinklar!) som länge ligger löst på marken. De kan ofta följas bakåt till en ibland flera cm tjock, trädrotslik stam med den karaktäristiska barken.

Förväxlingsrisk:
Lingon har upprätta grenar som är håriga i yttre delen, och ovala blad med nedvikt kant. På bladens översida finns några par nedsänkta nerver, medan undersidan är matt blekgrön med svarta glandelprickar och “inkapslade” nerver.
Krypvide (Salix repens) har ovala blad (rundad bas), och annorlunda bark. Bladen saknar mjölonets fina nervatur, och är oftast platt silkeshåriga under.

Mjölon förekommer i stora delar av Sverige, ovanligare längst i söder samt i fjälltrakterna. På Öland växer den på torr, sandig–grusig och näringsfattig mark nära havet. Den är sällsynt funnen i kanten av strandnära tallskogar på bunden sanddyn med inslag av klappersten.

Mjölon är mycket sällsynt på Öland vilket kanske är något förvånande när den växer så rikligt på Gotland. Den noterades första gången av Rikard Sterner 1932 vid Ramsnäs udde, västra kusten av Böda sn. Därefter har den hittats på ytterligare ett par ställen utmed östra kusten i samma socken. På en lokal är den inte återfunnen. Troligen är mjölon gammal på Öland även om det dröjde med första fyndet. Dess sällsynthet och att lokalerna där den växer sällan besöks av botanister förklarar hur den har undgått att upptäckas.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Detta ris kan vara marktäckande i mjölontallskog på klapper, klintkrön och strandvallar nära kusten. Mjölon är även vanligt på kalkhällmark och i kalktallskog samt annan bland- och barrskog. Det växer också på sandmark och i sandig tallskog, skogsbryn, på vägkanter samt i utdikade träsk. Att mjölon i vissa miljötyper kan ha stora och utbredda bestånd återspeglas även i andelen undersökta provrutor. Arten är allmän på mellersta och norra Gotland men saknas på jordbruksslätterna, inom stora delar av södra Gotland samt på västra Fårö. Dess frekvens och utbredning i dag överensstämmer i stort med Johansson (1897). Han angav mjölon som förekommande ”Allest. på hällmark och steniga strandvallar på norra delen; på s. hällområdet h. o. d.”. De nutida växtplatserna på Storsudret var inte kända av Johansson.

Mjölon växer i låga, täta mattor, exponerat eller i halvskugga på torrt, näringsfattigt, sandigt eller grusigt underlag i hällmarkstallskog, hedartad öppen hällmark, på klipphyllor, i grustag och skärningar vid skogsbilvägar och andra mindre vägar.

På strand vid Gröntjärn och vid Sandviks-Lungan i Ljusdal, som varit torrlagd i ett decennium, sågs flera fröplantor av mjölon, den största några decimeter i dia­meter. Mjölon växer i skogen därintill. Skogsbrand dödar mjölon, men arten återkommer från frön i marken (Uggla 1958). På ön Gran i Gnarp har en 50 m² stor mjölonplanta setts. Dessa stora plantor har i mitten en flera centimeter grov stam, övergående i rot. Veden i stammen är träfärgad. Den bryts lättare än trä från ett träd. En mjölonplanta har påvisats vara nära 100 år gammal (De Witte & Stöcklin 2010). De krypande skotten i mattan kan också bilda klena rötter ute i periferin. En mjölonplanta som nästan har dödats av torka kan därigenom fläckvis bevara levande skott, som står gröna mot den bruna huvuddelen. Bladen övervintrar gröna. Mjölon har redan på hösten långt utvecklade blomställningar, med små blomknoppar. Blomningen börjar i vitsippans tid, när blåbären är i full blom och tallen i knopp. Blommorna är som regel rosafärgade men kan vara vita. Bären mognar ungefär i lingonens tid. De beskrivs av Broman (1676– 1750): ”Miöhlbär … brukas här öfweralt til att barka rå-hudor med, jämte Wjde och ­Biörkbark.”