mellangyllen

Mellangyllen har sitt ursprungsområde i sydvästra Europa. Den har med människans hjälp spritts norrut, bl a till Danmark, där den naturaliserats och är under spridning (Hansen 1981). I Sverige har arten på allvar uppmärksammats under 1980-talet med fynd i Skåne, Blekinge, Halland, Småland och på Öland (Widgren 1990). Det äldsta svenska belägget är från Uppsala botaniska trädgård utan årtal (herbarium E. Fries i UPS). Andra gamla fynd finns från Växjö 1894, Göteborg 1910 och 1921 (Hylander 1971).

Till Halland verkar mellangyllen ha inkommit och spritts med hjälp av vägtrafik och jordtransporter, kanske även med frövaror. Den tvååriga arten är endast funnen på nyligen störd mark - vägdiken, jordslänter och jordhögar. I Danmark och kanske också i Småland anses arten vara införd med gräs- och klöverfrö (Pedersen 1958, Widgren 1990).

Arten är sannolikt under spridning i landskapet.

Inkommen med vallfrö eller andra gräsfrön (Widgren 1990) och etablerad, bl.a. vid Djupafors i Ronneby.

Status: på okänt sätt inkommen men på några lokaler snabbt etablerad och bofast. Först uppgiven 1925 från Osby (Hall det. PLa i LD) men därefter först 1981 från Brunnby (JKt det. TKa i LD).
Förändring och hot: först i senaste tid etablerad och bofast.
Kommentar: B, granskare SSp.

Mellangyllen är ursprunglig i Portugal, vidare norrut till nordvästra Frankrike och österut till floden Rhen. Den inkom till Sverige under slutet av 1800-talet men var då tillfällig på sina lokaler. Först under 1980-talet uppmärksammades arten mer och hittades bl.a. på flera lokaler i södra Småland (Widgren 1990). Troligen har mellangyllen inkommit med orent frömaterial vid import av gräs- och vallfrö, oklart när. Därefter har den spridit sig ut i kulturlandskapet och växer idag i liknande miljöer som sommargyllen B. vulgaris; ofta ses de två arterna sida vid sida.

På Öland noterades mellangyllen första gången 1985 av Tommy Knutsson vid Gåssten, Smedby sn. Mellangyllen finns fortfarande kvar på primärlokalen och ytterligare något fynd föreligger från Öland. Växtplatserna kan beskrivas som frisk, näringsrik och störd kulturmark.

Mellangyllen känns igen på att alla stjälkblad är djupt parflikade (2–4 par) och de stora, i kanten håriga bladöronen. Även bladskivor och skaft är håriga. Blommorna är mindre än hos sommargyllen, och fruktskidorna är liksom hos strandgyllen B. stricta mer eller mindre tryckta mot stjälken. Sprötet på fruktskidan är kort, ca 1 mm, och jämntjockt. Hos sommargyllen B. vulgaris är de övre stjälkbladen hela eller endast grunt flikade och bladöronen är kala. Fruktskidans spröt mäter 2–3 mm och är jämnt avsmalnande.

Inkommen, bofast.

Mellangyllen är tillfälligt inkommen från södra Europa.