Taxasida

malört

Artemisia absinthium

L.

malört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

malört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • malört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Artemisia absinthium
Vetenskapligt namn, fullständig form
Artemisia absinthium L.
Svenskt namn
malört
norwegianBokmal
malurt
norwegianNynorsk
malurt
Finskt namn
koiruoho, mali
finlandSwedish
malört
Danskt namn
Have-malurt
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2010-08-29
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2009-09-06
Patrik Engström
Skanstull 2008-08-13
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) såsom odlad här och där. Detsamma gäller Birger (1908a). Han tillägger också att arten någon gång uppträder förvildad, t.ex. i Hede: Säterberget (17D 5g, tredjehandsuppgift via EN och KFD). Nyare uppgifter saknas.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1819 Artemisia absinthium L.

This species probably originates from SE. Europe and W. Asia. It was formerly widely spread as a medicinal plant. The present distribution is somewhat uneven within the hatched area of the map. The species has been introduced into N. and S. America and New Zealand.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Giftig läke- och kryddväxt, förvildad från odling och spridd i hela området på exponerad sandmark. Rika bestånd är kända från Hjälmaröarna, bl.a. på Grundholmarna där Uggla (1786) såg den ”hvarest inga träd finnas, men ymnigt Malört” och där Morander (ms 1980) fann den på flera ställen vid olika tillfällen t.o.m. 1948. På Vinön noterades den som ”ogräs” (Hofberg 1880) och finns ännu kvar liksom på många ställen på Valen där Callmé (1887) fann den ”rätt ymnig”. Grevillius (1893a) noterade den på 6 hjälmaröar och skär.

De enskilda beståndens storlek har sällan meddelats men en uppgift finns från Fruholmen i Asker där 100 m² av en vägbana med tegelkross täcktes av växten 1993 (A. Sjökvist). Ymn. bestånd har setts i ett grustag vid Hälla i Glanshammar 1994 (Nilsson 1998) och i en hage vid Nydalen i Hammar 1991.

Malört är känd i Sverige sedan medeltid. Redan under 1700-talet var växten rikt förvildad, bl. a. i landsvägskanterna strax utanför Örebro (Gyllenhaal ms 1774) och ”kyrkogården stod fullväxt, liksom sådd med malört på ena sidan” (Liljeblad ms 1797). Den växte på Sköllersta kyrkogård ”i största öfwerflöd... Om hon ei aer exprés hitplanterad at förtaga liklukt, så har en lycklig hazard gjort at hon kommit så wäl in både haer och på andra kyrckogårdar i orten” (Gyllenhaal ms 1774).

Sernander (1933) mindes malört från Klockarhyttan i Lerbäck på 1870-talet förvildad eller kvarstående vid ”fägård”. Vid Skalltorp i Askersund växte den ”halvvild men vanlig, även på torvtak vid fägården” 1943 (Sernander 1944).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Malört är en gammal medicinalväxt och brännvinskrydda. Som varande en oumbärlig ingrediens i ”julabesken” har den i Halland hållits i kontinuerlig odling under lång tid. Den odlas fortfarande och ganska ofta ser man den förvildad i vägkanter, gårdsnära betesmarker, vid gödselstäder, på utkast- och avfallsplatser samt andra ruderatmarker. Arten är bofast i landskapet.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Förr vid gårdar, vägkanter, lastageplatser, delvis inkommen med barlast, mest tillfälligt, numer troligen försvunnen från landskapet. - 17 (10).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Har varit tämligen allmän på Mälarslätten, nu troligen snarast spridd (lokalt något vanligare); högre upp spridd i kulturtrakter t.o.m. Övre Bergslagen, delvis ovaraktig. På gynnsamma ståndorter synbarligen härdig i hela området (i Bergslagen bl.a. på slagg). Har förmodligen, allmänt sett, lättast att framgångsrikt självså sig och hålla sig kvar på Mälarslätten Utbredningstyp: S2 (nästan S1).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast. Sedan 1300-talet (KLun 2007) allmänt odlad som medicinalväxt och troligen ursprungligen avsiktligt införd men säkerligen bofast långt före 1749. Numera mer sällan odlad men säkerligen ännu ibland förvildad.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Malört har odlats sedan långt tillbaka som medicinalväxt; numera har den kommit ur bruk som sådan men omhuldas kanske här och där som brännvinskrydda. Man finner den ibland som kvarstående vid gammal bebyggelse. I landskapets torrare och varmare delar förvildas den lätt på torr, näringsrik och sandig, helst kväverik jord kring ladugårdar och uthus, i grustag, på åskullar, vägkanter, bangårdar och avfallsplatser. På gårdsnära betesmarker kan den ibland förekomma rikligt, eftersom den ratas av betesdjuren. Vid havet har den naturaliserats på driftvallar och steniga stränder.
Funnen i 584 rutor; tidigare uppgifter från 197 rutor. Vanlig i östra fjärdedelen av Småland, ganska vanlig mot blekingegränsen, i resten av landskapet ganska sällsynt. – Gammal kulturföljeslagare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Malört är ursprunglig i sydöstra Europa och västra Asien. Den är införd till Sverige redan under medeltiden och har lång tradition som odlad medicinal- och kryddväxt; än idag kan den ses i kryddgårdar. Den växer på torr, gärna grusig och kväverik mark. Vanliga växtmiljöer är främst ruderatmark som grustag, stentippar, jordhögar, avfallsanläggningar och annan skräpmark. Malört ses ofta i gårdsmiljöer, kvarstående vid ödehus och kulturpåverkad mark nära bebyggelse. Den växer i betade torrängar och eftersom den ratas av betesdjuren kan den bli påfallande frekvent i hårdbetade hästhagar. Även vägkanter, åkerrenar, skogsbryn och fägator kan hysa arten. Malört har naturaliserats på steniga–grusiga havsstränder där den är speciellt frekvent på driftvallar och har även noterats på mindre moränöar utmed Ölands kust. Sällsynt är arten funnen i karster och sprickrika kalkstensplatåer. På några ställen är den från grindhål spridd ett stycke ut på alvartorrängar; detta kan exempelvis ses vid Skarpa Alby, Sandby sn.

Malört är en vanlig växt speciellt utmed kusterna, längs större vägar, vid mindre samhällen och byar. Endast på Stora Alvaret och delar av Mittlandet är den mindre frekvent. Den har gynnats av ökad näringstillgång i landskapet och kan på sikt bli vanligare på betade alvartorrängar.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Kulturföljeslagare.
Öppen, torr, kulturpåverkad miljö: gårdar, vägkanter, skräphögar, soptippar och annan ruderatmark, ofta ratad av djuren på beten; även kulturpåverkade torrängar, gräsmark, strandvallar och hällar. Johanssons (1897) karakteristik av malörtens förekomst gäller än i dag: ”Allm. utefter vägar och stundom på torra backar.”

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Malört är förmodligen från början medvetet införd och sedan mycket länge odlad som krydd- och läkeväxt. Den är förvildad och numera fullt naturaliserad i torra, näringsrika gräsmarker nära bebyggelse, framför allt i kusttrakterna. Man finner den på ödetomter, i betesmarker, på vägkanter och gårdsplaner, i hällmarker och på strandängar. Sedan mitten av 1900-talet har den minskat avsevärt, kanske beroende på igenväxning.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Mycket gammal inkomling, mest tidigare odlad som krydd- och läkeväxt, växer kring gårdar, på vägkanter, i kultiverade betesmarker samt på tippar och jordhögar. Kvävegynnad. Mindre vanlig i norra halvan av landskapet, sällsynt i övrigt. 158 lokaler i 117 rutor (14 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, norra Afrika, västra Asien. I Sverige främst i Göta- och Svealand, norrut på enstaka lokaler. I Sörmland tämligen allmän – (23%). Malörten är en gammal medicinalväxt som allmänt odlats eller gynnats kring byar och gårdar fram till 1900-talets början. Numera växer den förvildad på näringsrika, ofta sandiga jordar på ladugårdsbackar, i gårdsnära betesfållor och kring ekonomibyggnader. Ibland uppträder arten naturaliserad långt från bebyggelse som på åsöar i Mälaren eller på fågelgödslade skär i Östersjön. Arten har minskat betydligt under 1900-talet och de gårdar där man finner malörten blir efterhand allt färre.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Malört är en mycket gammal medicinalväxt som ursprungligen är införd till Sverige och länge varit naturaliserad i kulturmiljöer (Linné 1755). Den är tämligen allmän till mindre allmän i Uppland. 359 kartblad, 560 kvadranter.
Malört växer på torr, sandig mark i trampade partier av betesmarker, på stränder, ladugårdsplaner, vägkanter, grusplaner, gamla grustag och skräpmarker.
Förändring -27 %. Den registrerade nedgången kan möjligen förklaras av att stabilt öppna lokaler på sandig mark minskat. En bidragande orsak är också omläggningen av gamla ladugårdsplaner till städade eller t.o.m. asfalterade planer, ofta i samband med övergången från jordbruk till hästgårdar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Malört är en från början odlad växt som förvildats. Växten har odlats som medicinalväxt och brännvinskrydda sedan Hedenhös. Den var spridd som förvildad i Gävletrakten åtminstone under tidigt 1800-tal. Arten lever ofta kvar vid gårdar men odlas numer sällan.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

På enstaka ställen, till exempel på malmkajen i Långvind, förökar sig malörten och ger upphov till många unga plantor. Annars ser man ofta tämligen isolerade gamla plantor. De förvedas vid basen. Enstaka basala blad kan övervintra gröna. Malört har i Sverige sydlig utbredning och uppträder i Hälsingland i soliga varma lägen. Som många andra söderifrån införda arter blommar den mycket sent, i ljungens tid.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Idag hittar man malört någon gång som kvarstående från äldre odling, t.ex. på ödetorp. Dessutom är den inom vissa områden lokalt spridd och naturaliserad. Detta gäller särskilt fiskelägen i Njurunda, några bruks- och industriplatser som Matfors i Tuna, Fagervik i Timrå och Essvik–Nyhamn i Njurunda samt vägkanter och banvallar i Stöde. Malörten letar sig gärna till torra solvarma platser, t.ex. kulturpåverkade hällar, grusiga slänter och backar. På sådana ställen brukar den inte sällan uppträda ganska ymnigt. – De många uppgifterna hos Collinder (1909) tyder på att arten redan tidigt var naturaliserad.