lundelm

Se: vanlig lundelm Elymus caninus var. caninus och klarälvselm Elymus caninus var. muticus

Gammal bofast art.

Lundelm är ursprunglig. Den bildar mindre bestånd i lövträdsridåer utmed bäckar och åar, i näringsrika alsumpskogar samt mullrika löv- och blandskogar.

Larsson 1851.

Allmän-tämligen allmän inom Mälarområdets lundområden; f.ö. spridd-tämligen sällsynt, mest i dalgångar och kalkområden. Notabla luckor i oligotrofa skogs- och myrtrakter i Skogslåglandet och Övre Bergslagen och inom uppodlade slättbygder. Fördelningen beror i hög grad av tillgången på edafiskt passande ståndorter. Utbredningstyp: S2. 

Trivial art utmed vattendrag och havsstränder, tämligen vanlig i rasbranter men sällsynt i andra miljöer.

Först uppgiven av Dusén (1880). Visserligen har Sjöstrand (1833) tagit med Triticum caninum i sin artlista, men lokalangivelsen "Mettukläppen" tyder snarare på att det gällde Elymus alaskanus. Det finns också i UPS en kollekt från "ett berg vid Storsjön", tagen av Sjöstrand år 1832.

286 Agropyron caninum (L.) Beauv.

Syn.: Elymus caninus (L.) L., Roegneria canina (L.) Nevski

This species occurs from Europe eastwards into C. Asia. It is uncertain whether this species or other taxa occur in E. and SE. Asia. It has been locally introduced into N. America. The detailed distribution there is, however, at present insufficiently known and incompletely marked on the map. In the Mediterranean region the closely related A. panormitanum (Bert.) Parl. also occurs (map in Meusel et al. 1965, p. 44).

Status: gammal och bofast. Påträffad i avlagringar från yngre järnålder och då troligen insamlad som födoämne (HHje 1979).
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig lundelm E. c. var. caninus i landskapet.

Roegneria canina

Lundelm trivs på torr till fuktig, mineralnäringsrik mulljord. Den anträffas i lövskog med ädla lövträd, gärna i sluttningar och på blockrik mark, i raviner eller längs vattendrag (ofta vid forsar). Arten förekommer även i örtrik granskog i lövsumpskog med t.ex. klibbal och i strandsnår och lövskog vid havet. I västra Småland växer den företrädesvis på grönsten.

Lundelm växer på frisk, mullrik mark i skogar och lundar. På Öland ser man den främst i ädellövskogar där den föredrar bryn, gläntor och stigar. Utbredningsmönstret liknar det för andra lundgräs som strävlosta Bromopsis benekenii, skogskorn Hordelymus europaeus och långsvingel Schedonorus giganteus. Det är inte ovanligt att se lundelm växa tillsammans med en eller flera av dessa lundgräs. Arten är ett inägogräs vars utbredning speglar ädellövskogens kontinuitet genom en lövängsepok. Lundelm växer även i hässlen, kalktallskog och ängsgranskog.

Lundelm har sina huvudsakliga förekomster inom Mittlandet, i västra kustskogen samt rikare skogar längst i norr, Böda och Högby sn. På sydöstra Öland är lämpliga miljöer för lundelm även historiskt en bristvara och arten är fåtalig. På Stora Alvaret är den funnen i några mindre träddungar, ofta planterade med tallskog. Äldre utbredningskartor saknas men arten finns noterad i Sterners liggare från endast 24 socknar. Idag förekommer lundelm i samtliga socknar, förutom Segerstad på sydöstra Öland, och bedöms ha ökat i utbredning. Igenväxning av landskapet, ökad beskogning och upphörande skogsbete har gynnat arten.

Endast vanlig lundelm var. caninus är uppgiven från Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Halvöppen till sluten, frisk, mullrik skog, gärna med hassel i lövskog, ängen, ängsbarrskog, ofta noterad vid husgrunder.

Ojämnt fördelad; särskilt vanlig i lövmarkerna i Grötlingbo och de mullrika barrskogarna i Bäl–Vallstena. Dagens frekvens stämmer bra med Johanssons (1897) ”H. o. d. på kalkhaltig jord”.

Endast vanlig lundelm var. caninus är känd från Gotland.

Lundelm växer på frisk, mullrik mark i lundar och i andra löv- och blandskogar med inslag av ädla lövträd, gärna utmed bäckar, i raviner och sluttningar.

Lundelmen växer i örtrik skog av olika slag, särskilt i bryn och gläntor. Den trivs både i lundar och i högörtsrik granskog. Arten gynnas av omrörning i marken och kan bilda stora bestånd på hyggen. Den är något kalkgynnad och kan växa både ganska torrt och på genomsilad mark, ofta i bäckraviner och strandskogar.

På havsstrand är lundelm mycket vanlig, men ser annorlunda ut än på stränder inne i landet. Den är mindre och har smalare blad, som ofta är inrullade, i motsats till i inlandet där den har plana blad. På havsstrand har den rödbrun färg kring snärpet och e n bit nedåt på bladslidan, medan den i inlandet är mer grön.

Lundelm börjar blomma i linneans tid och är överblommad i ljungens tid. Krossade blad har en skarp och obehaglig doft, som skiljer den från både hässlebrodd och sötgräs. Bara små blad på basala skott övervintrar gröna. Trots att den växer utmärkt i mörk skog gynnas den av avverkning, då den blir större och blommar rikligare. Under slyfasen klarar lundelm sig bättre än vissa andra gräs, till exempel sötgräs. Den blir högvuxen och har normala blad och ax under tät ung lövskog och uppväxande små granar.