Taxasida

lövbinda

Fallopia dumetorum

(L.) Holub

lövbinda är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

lövbinda är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • lövbinda
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Fallopia dumetorum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Fallopia dumetorum (L.) Holub
Svenskt namn
lövbinda
norwegianBokmal
krattslirekne
norwegianNynorsk
krattslirekne
Finskt namn
pensaikkotatar
finlandSwedish
lövbinda
Danskt namn
Vinge-pileurt
Foton
Patrik Engström
Ekerö 2007-09-02
Torbjorn Tyler
Frueräften, S. Sandby socken 1996-01-01
Anders Delin
Bodberget, Arbrå 1995-09-21
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2023-08-22
Calle Ljungberg
Virserums ishall, ruderatområde 200 m SV, Sm 2014-09-03
Calle Ljungberg
Lilla Bölö, Ryningen, Sm 2014-11-02
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

656 Polygonum dumetorum L.

Syn.: Bilderdykia dumetorum (L.) Dum., Fallopia dumetorum (L.) Holub

This species originates from Eurasia. Probably it has been introduced into other parts of the northern hemisphere (N. America?). Two closely related N. American taxa, P. scandens L. and P. scandens var. cristatum (Engelm. & Gray) Gleas. are mapped together, certainly incompletely. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 131.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Lövbinda är ursprunglig men något kulturgynnad. Den ettåriga, slingrande/klattrande arten växer främst i anslutning till bergbranter och hällmarker med lövträd och snår. Enstaka fynd har gjorts på trädbevuxna sanddyner samt längs åker- och vägrenar.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Lövbinda är tidigast känd från namngivna lokaler vid Vättern och Hjälmaren genom Blomberg (1865a) och Hartman (1866). Den sågs sälls. i Närke (Hartman 1866) och täml. sälls. i Tylöskogen (Segerström 1932). Enl. Nilssons (1986) undersökningar i Glanshammar och Rinkaby är lövbindan där täml. allm. vid Hjälmaren men avtar på avstånd från sjön.

I Götlunda är den allm. på stränder, öar och skär i Hjälmaren med 15 äldre och 18 aktuella lokaler. Uppträdandet vid Hjälmaren svarar väl mot Mälarförekomsterna i Malmgren (1982) och kan anses ha temperaturklimatiska orsaker. Detsamma torde gälla förekomsten vid Ullaviklint i Kil 1868 (C. Hartman, UPS, Löfgren & Andersson 1998, 1999) och Skåleklint i Hallsberg 1971 (Dalhielm 1985, DALH).

Växtplatser är ofta branter och blockmark i anslutning till bergkrön och -sluttningar i löv- eller blandskog, och hyggen. De äldre Hjälmarförekomsterna har setts i betad eller slåttad lövvegetation, senare tiders i vildvuxna lövsnårbryn eller hagar på de större öarna. En gynnad växtplats skapades vid stenbrytning på den blockrika ön Sjulen utanför Valen i Götlunda. Birger (1905) berättar om ”oräkneliga plantor” vid Valens västra udde 1904. Nutida växtplatser vid Hjälmaren är bl.a. strandklippa, lindbacke, backberg, sandjordsåker, svallade blocktorg, lagårdsbacke, tallbacke, parkhäll, ödetomt, vägren, stenröse, tipp.

Den är känd från bl.a. banvallar och omtalas från prästgårdens krusbärsplantage i Axberg (Hedera 1886). Ett stort bestånd fanns på en jordhög 200 m VSV om Bonstorp i Ånsta 2002 (Lindström 2003, S/ThK). Kalklokaler är kända från bl.a. Vintrosa 1926 (Broddeson ms) och Hammar (Ekholm & Hallin 1980b).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Mälarområdet; tämligen sällsynt högre upp på Mälarslätten samt i nedre Skogslandet. Hittills okänd i Bergslagen.

Utbredning begränsas N om Mälarslätten såväl av lägre temperatur och kortare vegetationsperiod som av brist på ståndorter med lämpliga markbetingelser. Utbredning som trädgårdsapofyt dock troligen ofullbordad i områdets mellersta delar. Utbredningstyp: S3.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sällsynt längre norrut i landet. - 32 (17).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Sannolikt ganska förbisedd.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Polygonum dumetorum
Lövbinda är en konkurrenssvag art, som växer på varm och torr, humusrik jord, gärna i sydläge, i och vid bergbranter, i snår vid hällar och i strandsnår vid havet. Man ser den inte sällan vid myrstackar. I kulturlandskapet påträffas den främst i lövskogsbryn, på åkerholmar och på vägkanter, förr även på svedjor (Westerlund 1852b), i vår tid på hyggen. Arten gynnas av markstörningar och har flera gånger noterats på tippar.
Lövbinda är lätt att skilja från åkerbinda F. convolulus på hyllebladen, som är brett vingade då växten gått i frukt. Blommande exemplar är svårare att skilja, men av lövbinda brukar det finnas rester av fjolårsexemplar med kvarblivande frukter. Åkerbinda med ovanligt breda hyllevingar kan också vålla tvekan. Hos åkerbinda är dock frukten matt av mikroskopiska gropar, hos lövbinda helt blank.
Funnen i 430 rutor; tidigare uppgifter från 119 rutor. Vanlig i den östra fjärdedelen av Småland, ganska vanlig vid och öster om Vättern samt nära Åsnen, i resten av Småland mycket sällsynt. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Lövbinda växer solöppet–lätt beskuggat på torr, mullrik och gärna stenig mark. Den är funnen i lövskogsridåer, rasbranter, längs skogsvägar, i åkerkanter men även på ruderatmarker som jordhögar och stentippar. Lövbinda är konkurrenssvag och dyker upp på områden med öppen jord som vid bevattningsdammar och röjda betesmarker. Men lövbinda kan även växa på steniga eller sandiga havsstränder och tångvallar; den är sedd klänga i vassbälten utmed Ölands västra kust. Rikard Sterner fann den 1930 i slånsnår på ön Södra Kalvholmen, Algutsrum sn. Växten återfanns 2008 på den närbelägna Vitskär, en ö med skarvkoloni. Däremot har ingen lokal i karst noterats under inventeringen, en miljö där den sågs 1984 vid Karum alvar, Högsrum sn.

Lövbinda har som tidigare en stark västliga slagsida, från Räpplinge sn i norr till Vickleby i söder, där den växer i den västra kustskogen och nära västra landborgen. Fynden från Mittlandet är anmärkningsvärt få men biotoperna i området passar uppenbarligen inte arten. Lövbinda har expanderat och nyfynd är gjorda i flera socknar på sydvästra delen av ön, ofta från ruderatmiljöer. Även på norra Öland, mellan Källa och Köping sn, har nya lokaler noterats. Men i de östra socknarna saknas den helt i Sterner (1986) och gör så än idag. Sammantaget en ökning, speciellt i jämförelse med de få fynden i Sterner (1938). Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Arwidsson (1938): Gotska Sandön, Fårö: ”Vestergren såg i Bourgströms herbarium exemplar av denna art, insamlade på ön 1910.” Vi bedömer uppgiften som osäker, eftersom inga ytterligare uppgifter från Gotland är bekanta.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Lövbinda trivs på näringsrik, solöppen, stenig mark, där vegetationen inte är sluten. Rasbranter, lövskogsbryn, buskbevuxna vägkanter och havsstränder är vanliga ståndorter. Arten gynnas av omrörning i marken och syns därför ofta på jordhögar och skräpmarker av olika slag.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr till frisk mark i rasbranter och sluttningar med lövskog, ibland längs stenmurar och i snår i hagar. Klättrande ört, som verkar kräva lång vegetationsperiod. Mindre vanlig i västra delen av landskapet och längs Vänern, sällsynt för övrigt. 190 lokaler i 116 rutor (14 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien. I Sverige i Götaland och Svealand, i Norrland mest utmed kusten. I Sörmland tämligen allmän. Ganska jämnt spridd, men sällsyntare i sydväst – (37%). Lövbindan är ettårig och växer därför på bar jord. Den finns på solexponerade blocksluttningar, vid bergrötter och på markhällar. I inlandet är den värmefordrande och växer mest på hyllor i branta, sydvända örtberg. Fröna har mångårig grobarhet och om marken blir omrörd kan den dyka upp i mängd, något som också inträffar på brandplatser. Vid havet växer den ofta i snår och blockmark nära stränderna.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mindre allmän i Uppland som helhet, betydligt vanligare i den södra delen av landskapet och saknas nästan helt i den västra och norra delen, utom utefter kusten. 255 kartblad, 438 kvadranter.
Lövbinda växer på hällar och i bergskrevor i lövskogar och skogsbryn. På sydvända klipphyllor kan den bilda stora bestånd under nederbördsrika somrar. Vid både sjö- och havsstränder finns den i strandlundar och lövsnår. Den förekommer även på tippar.
Förändring + 7 %.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Lövbinda är en ursprunglig art. Den tycks alltid ha varit sällsynt i landskapet. Det finns ungefär lika många gamla som aktuella uppgifter. På många gamla lokaler har växten inte återfunnits vilket normalt skulle betyda att den minskat, men i detta fall verkar det osannolikt.
Bland följeväxterna på de fåtaliga lokalerna har kärleksört, lundgröe, stensöta och rönn noterats relativt ofta.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Om lövbindans livscykel vet vi föga, men inget grönt kunde hittas 26 mars 1989 i Arbrå, Bodberget. Fröna kan då antas gro på våren. Lövbinda växer i Bodberget i tunt jordlager på 45 grader sluttande hällar. I den mycket torra miljön i denna sydbrant torde plantorna ha svårt att klara sig en regnfattig försommar. De utvecklas dock åtminstone vissa år till mer än meterhöga slingrande skott. Följearter är hällebräken, getrams, smultron, femfingerört, styvmorsviol, tjärblomster och ljust kungsljus. Lövbinda växer i sydberg även på andra håll i Hälsingland, men några lokaler är i annan ljus miljö eller ospecificerade. För de elva gamla lokalerna är miljön inte preciserad. Alla lokaler ligger i landskapets sydöstra del. Arten är mycket sällsynt även i Gästrikland (Ståhl 2016) men något vanligare både norr och söder om vårt län.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Lövbinda är hos oss starkt specialiserad till sydberg, där den finns både vid bergroten och i rasmarken nedanför. Den växer torrt och soligt, vanligen på öppen mineraljord, intill och mellan block, någon gång även uppe på blocken eller på torra hällar i själva branten. I sydöst är den sedd vid mindre klippformationer, t.ex. vid en större, sydvänd häll i Njurunda Nyland. Arten är även funnen som tillfällig på torr banvall och i äldre tid även på barlast i Timrå. Liksom stickelfrö Lappula deflexa – en annan sydbergsspecialist – är den gynnad av nyvittrad jord och varmt mikroklimat, men till skillnad från denna uppträder lövbindan även i silikatrika berg som i branterna vid Indalsälven i Liden. Märkligt nog är den ej funnen i de stora sydbergen i Torp och Borgsjö, åtminstone inte i senare tid.