Taxasida

lappvide

Salix lapponum

L.

lappvide är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

lappvide är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • lappvide
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Salix lapponum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Salix lapponum L.
Svenskt namn
lappvide
norwegianBokmal
lappvier
norwegianNynorsk
lappvier
Finskt namn
pohjanpaju
finlandSwedish
lappvide
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2014-05-31
Anders Delin
Vikarsjön, Ljusdal 2012-03-25
Anders Delin
Mörtsjön, Hassela 2013-09-05
Anders Delin
Tjärn intill Ygssjön, Färila 1993-08-19
Patrik Engström
Knutshøa, Norge 2023-07-07
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2022-06-03
Patrik Engström
Ráktásjavri 2021-07-27
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2020-05-02
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

613 Salix lapponum L.

This subarctic to boreal-montane species occurs in parts of Europe and W. Asia. Besides the main type (subsp. lapponum) in N. Europe and W. Siberia the subsp. helvetica Vill. in the Alps and Carpathians and S. marubifolia Tausch ex Anderss. in Bulgaria (not marked separately) should be mentioned. Further, the closely related E. Asiatic S. krylovii E. Wolf is mapped together with S. baicalensis Turcz. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 116.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Nordlig fuktängsväxt, 2 500-årig subatlantisk relikt (Sernander 1895) eller ”sen invandrare” (Broddeson 1933). Bristen på lämningar i myrarna i Närke talar för det senare, men arten kan ha förekommit i liten omfattning långt tidigare.

Lappvidet har allmänt järnvägsodlats enl. Sundius (1906) vilket tycks vara ursprunget till förekomsten vid Ervalla.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Spridd i Bergslagens och Skogslandets flesta delar. Lokalt vanligare, så som längs Svartåns vattensystem mellan Hällefors sjön och Västerfärnebo by. Sällsynt i S. och SÖ. Västmanland. På Mälarslätten två gamla lokaler, utgången genom torrläggning och bebyggelse. Nordlig art, vars utbredning i Västmanland är sammanhängande ned till 50 m-nivån. Då utbredning enligt WALL (1852) var ungefär densamma v id mitten av 1800-talet, trots god tillgång på lämpliga ståndorter i hela området, måste arten längst i S antas lida men av temperatur klimatet. Utbredningstyp: N2 (fdN1).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart, dock glesare lokaler i Ångermanälvens nedre dalgång och i kustbandet men förekommer även ute på större skärgårdsöar.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Floderus 1931.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som S. limosa.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Lappvide är en i norra Sverige allmän art som når Östergötland och norra Västergötland som en stor sällsynthet. Floderus (1931) publicerade den från Gislaved Burseryd Frostnäs baserat på ett belägg i UPS samlat 1874 av K. A. T. Seth. Lokalen har sedan funnits med i olika sammanställningar, t.ex. hos Hylander (1966a), Hultén (1971) och Jalas & Suominen (1976). Belägget, en kvist med outvecklade blad och ett par hanhängen, är dock knappast lappvide. Visserligen påminner hårigheten på de unga bladen om denna art, men hängena är kortskaftade med ljusbruna, trubbiga och svagt krushåriga fjäll (lappvide har oskaftade hängen med nästan svarta, spetsiga fjäll som är tätt klädda av långa, raka hår). – En uppgift som är lätt att misstolka kommer från Wetter (ms 1894), som i sin flora över Sävsjö Vrigstad skrev ´Salix lapponum L. – Skogskärr, mosslaggar och myrar´. Med detta menade Wetter att arten borde eftersökas; han angav alltid frekvens eller lokaler på de arter som han funnit.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Lappvide är vanlig i norra delarna av landet och förekommer mycket sällsynt söderut. 

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen tillfällig, finns inhemskt närmast i Värmland. Ej funnet under inventeringen.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Lappvide har tidigare hört till Sörmlands flora. I Oljebergskärret i Hyltinge fanns arten ännu nyligen tillsammans med dvärg björk men har inte kunnat återfinnas där efter 1970. Arten tycks nu vara utgången på grund av utdikning och igenväxning med skog.

Norra Europa, västra Sibirien. I Sverige nordlig, med sammanhängande utbredning ned till Västmanland och Uppland, söder därom finns spridda förekomster ned till Bohuslän, Väster- och Östergötland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
En nordlig art som söderut når till Dalsland–Närke–Östergötland. Den är tämligen sällsynt i norra Uppland, något vanligare i den nordvästra delen. 65 kartblad, 88 kvadranter.
Lappvide förekommer som enstaka buskar i fuktiga till blöta, oftast öppna marker, såsom starrbeväxta mader, igenväxande fuktängar, kärrkanter intill sjöar och i sumpskogar.
Förändring - 32 %. – Minskningen beror troligen på att tidigare öppna starrmader har vuxit igen till sumpskog.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Lappvide är en ursprunglig art knuten till våtmarker. Den angavs som sällsynt i Gävletrakten 1863. Ett stort antal lokaler har dock förtecknats i litteraturen bland annat av Arnell 1924 som uppgav att den förekommer flerstädes i Jädraåstrakten. Arten var troligen vanlig även under 1800-talet men den kan ha ökat något genom att strand- och våtmarksslåtter upphört.

Den vanligaste följeväxten är kråkklöver (55%), följd av pors, blåtåtel, trådstarr, vattenklöver och kärrsilja.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Lappvide kan ses kolonisera så skilda underlag som den våta marken i ett övergivet grustag i skogen och avverkningsstubbar efter tallar och granar, som höjer sig något över vattenytan i en dämd och reglerad sjö. I alarnas tid är dess vita hängen större än på svart- och gråvide och har till stor del fällt sina knoppfjäll. Arten blommar i blåsippans tid samtidigt med sälg, före svartvide och gråvide. Den sprider sina frön i skogsstjärnans tid, samtidigt med asp och sälg, men något före svartvide och gråvide. Den äts av bäver.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Lappvide bildar lätt igenkända silvergrå bestånd ute på sanka stränder och blötmarker. Det växer vanligen i öppet läge framför högvuxna viden på vattenrik, ofta tidvis översvämmad mark. Särskilt karaktäristisk är lappvide i näringsfattiga skogsområden, men det förekommer också på rikare mark bl.a. längs Ljungan. De största bestånden brukar man se på strandängar vid sjöar och vattendrag. Andra typiska lokaler är öppna svämningsytor längs bäckar och åar, t.ex. gamla rönningar eller där bäcken breddas till en tjärn. Lappvide tillhör dessutom kantvegetationen kring blötare, fattiga myrar och följer också vid myrbäckar och vattenförande diken; passerar man ett lappvidebälte ute på en myr kan stövlarna plötsligt bli för korta. Lappvidet har dolt en bäck eller ett källdrag! Mer sällan ses lappvide i slutna skogskärr eller i suråar som i Ljustorp.
På kulturskapad mark, särskilt i skogsbygden, ser man det på igenväxande myrodlingar, vid myrdiken på sank ängsmark och i vattenrika kärrsvackor mellan odlingar.