lappvide

613 Salix lapponum L.

This subarctic to boreal-montane species occurs in parts of Europe and W. Asia. Besides the main type (subsp. lapponum) in N. Europe and W. Siberia the subsp. helvetica Vill. in the Alps and Carpathians and S. marubifolia Tausch ex Anderss. in Bulgaria (not marked separately) should be mentioned. Further, the closely related E. Asiatic S. krylovii E. Wolf is mapped together with S. baicalensis Turcz. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 116.

Nordlig fuktängsväxt, 2 500-årig subatlantisk relikt (Sernander 1895) eller ”sen invandrare” (Broddeson 1933). Bristen på lämningar i myrarna i Närke talar för det senare, men arten kan ha förekommit i liten omfattning långt tidigare.

Lappvidet har allmänt järnvägsodlats enl. Sundius (1906) vilket tycks vara ursprunget till förekomsten vid Ervalla.

Spridd i Bergslagens och Skogslandets flesta delar. Lokalt vanligare, så som längs Svartåns vattensystem mellan Hällefors sjön och Västerfärnebo by. Sällsynt i S. och SÖ. Västmanland. På Mälarslätten två gamla lokaler, utgången genom torrläggning och bebyggelse. Nordlig art, vars utbredning i Västmanland är sammanhängande ned till 50 m-nivån. Då utbredning enligt WALL (1852) var ungefär densamma v id mitten av 1800-talet, trots god tillgång på lämpliga ståndorter i hela området, måste arten längst i S antas lida men av temperatur klimatet. Utbredningstyp: N2 (fdN1).

Trivialart, dock glesare lokaler i Ångermanälvens nedre dalgång och i kustbandet men förekommer även ute på större skärgårdsöar.

Floderus 1931.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som S. limosa.

Lappvide är vanlig i norra delarna av landet och förekommer mycket sällsynt söderut. 

Lappvide har tidigare hört till Sörmlands flora. I Oljebergskärret i Hyltinge fanns arten ännu nyligen tillsammans med dvärg björk men har inte kunnat återfinnas där efter 1970. Arten tycks nu vara utgången på grund av utdikning och igenväxning med skog.

Norra Europa, västra Sibirien. I Sverige nordlig, med sammanhängande utbredning ned till Västmanland och Uppland, söder därom finns spridda förekomster ned till Bohuslän, Väster- och Östergötland.

Lappvide är en ursprunglig art knuten till våtmarker. Den angavs som sällsynt i Gävletrakten 1863. Ett stort antal lokaler har dock förtecknats i litteraturen bland annat av Arnell 1924 som uppgav att den förekommer flerstädes i Jädraåstrakten. Arten var troligen vanlig även under 1800-talet men den kan ha ökat något genom att strand- och våtmarksslåtter upphört.

Den vanligaste följeväxten är kråkklöver (55%), följd av pors, blåtåtel, trådstarr, vattenklöver och kärrsilja.

Lappvide kan ses kolonisera så skilda underlag som den våta marken i ett övergivet grustag i skogen och avverkningsstubbar efter tallar och granar, som höjer sig något över vattenytan i en dämd och reglerad sjö. I alarnas tid är dess vita hängen större än på svart- och gråvide och har till stor del fällt sina knoppfjäll. Arten blommar i blåsippans tid samtidigt med sälg, före svartvide och gråvide. Den sprider sina frön i skogsstjärnans tid, samtidigt med asp och sälg, men något före svartvide och gråvide. Den äts av bäver.