Taxasida

kallgräs

Scheuchzeria palustris

L.

kallgräs är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

kallgräs är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • kallgräs
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Scheuchzeria palustris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Scheuchzeria palustris L.
Svenskt namn
kallgräs
norwegianBokmal
sivblom
norwegianNynorsk
sivblom
Finskt namn
leväkkö
finlandSwedish
myrsälting, kallgräs
Danskt namn
Blomstersiv
Foton
Ingemar Gustafsson
Orsa 2019-07-19
Katarina Stenman
Rödåsel 2025-08-14
Lars Efraimsson
Lömbergskölen, Malung-Sälens kommun 2017-06-26
Torbjörn Tyler
Gyljen, Överkalix socken 1995-01-01
Anders Delin
Blomstermyran, Hanebo 2013-11-26
Anders Delin
Storsjön, Svärdsjö 2010-07-12
Patrik Engström
Oallojávvre, Porjus 2023-07-24
Patrik Engström
Oallojávvre, Porjus 2023-07-24
Patrik Engström
Oallojávvre, Porjus 2023-07-24
Lars Efraimsson
Lömbergskölen, Malung-Sälens kommun 2018-08-11
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart, förekommer även på större skärgårdsöar.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

95 Scheuchzeria palustris L.

This species is widely distributed in Eurasia and N. America. The species s. str. (subsp. palustris) occurs in Eurasia, subsp. americana (Fem.) Hult. in N. America. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 158 and map 149). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 27.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Myrväxt, spridd i hela området på näringsfattiga och sanka vitmosseflyn eller i diken och på stränder vid gölar och sjöar. I Örebro län växer den i både kärr och mossar (Backéus 1984), i Gårdsjömossen vid pH 3,7–3,8 (Witting 1948). På Kilsbergens övningsfält ses den enstaka i bombkratrarna.

Flertusenåriga lämningar har registrerats i Askersund och Axberg (Post 1913, Sernander & Kjellmark 1896).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Kallgräs är ursprunglig och växer främst i vitmossdominerade fattigkärr av gungflykaraktär vid myrgölar, sjöar och åar men även i mosselaggar och myrdråg. Den är kulturgynnad såtillvida att den förmår kolonisera igenvuxna torvgravar. Då och då bildar växten ganska stora bestånd, som med sin karakteristiska, ljust gulgröna färg ofta framträder på håll. Vanligen domineras dessa bestånd av icke blommande exemplar.

Enligt Ahlfvengren (1924) fanns kallgräset sällsynt i de södra och norra delarna. Först 1924 samlades arten i mellersta Halland (se nedan), där den nu har sin högsta frekvens. Man får alltid räkna med att växter kan undgå uppmärksamhet, men det verkar ändå inte troligt att tidigare botanister så totalt skulle ha missat kallgräset i mellersta Halland. I norra Halland har vi under inventeringen inte lyckats återfinna växten medan frekvensen i söder i stort sett verkar vara oförändrad.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Byn Remmen nära Kålsätt."

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Skogslåglandets och Bergslagens myrområde; mycket sällsynt på Mälarslätten. Sistnämnda på grund av olämpliga, edafiska förhållanden i förening med låg nederbörd. Utbredningstyp: N2 (fdN1)?

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %. Vid förra inventeringen uppgiven från drygt 100 rutor.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Kallgräs växer bland vitmossor på fattigmyrarnas mjukmattor, särskilt ofta på gungflyn vid gölar. Där brukar den stå i kanten alldeles ute vid vattnet; ofta finns det endast några blad men inga blomställningar. Den går ändå lätt att känna igen: de trubbiga bladen har ett hål (en vattenpor) i spetsen och har en märklig brungrön färg. Drar man upp växten framträder en ganska stark klorlukt. Ibland växer arten i laggar och kärrdråg. Den kan då täcka större ytor och brukar blomma rikare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Kallgräs växer i blöta, näringsfattiga mossar och kärr, ofta i tuvor av vitmossa. Det finns två äldre förekomster på Öland från samma våtmarkskomplex och säkerligen försvann kallgräs efter de dikningar som genomfördes under andra halvan av 1800-talet; växten sågs senast 1888.

Gammal, förr bofast, numera utgången.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Kallgräs växer bland vitmossa på blöt, näringsfattig torv i fattigkärr och mosselaggar. Mest typiskt ser man den, gärna tillsammans med vitag och flaskstarr, allra ytterst på gungflyet kring myrgölar i mossemark. Att arten tycks ha minskat i söder och ökat i norr kan möjligen bero på en större inventeringsinsats i de norra delarna av landskapet.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på blöta vitmossmattor och på lösbottnar i mycket fattiga kärr i mosselaggar samt på gungflyn vid gölar och höljor. Troligen kalkskyende. Ganska vanlig i sydvästra Sjuhäradsbygden, på Hökensås och i Tiveden, sällsynt i övrigt. 280 lokaler i 173 rutor (21 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Kallgräset är en karaktärsväxt för mossarnas och fattigkärrens mjukmattor och höljor, ofta vid gungflysjöar. På dessa lokaler växer kallgräset nästan alltid tillsammans med dystarr. Ibland hittas arten även i något rikare kärrtyper. Ofta förekommer stora mängder av sterila skott och det kan på sådana platser vara svårt att finna exemplar som blommar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Kallgräs växer i blöta vitmossmattor på gungflyn i alla typer av myrar och kring skogssjöar, i mossarnas laggkärr och höljor och i fattigkärr med starrvegetation.

Förändring -17 %. – Kallgräs har minskat liksom flera andra mosse- och fattigkärrsväxter.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Kallgräs är ursprunglig. Arten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. Även i andra delar av landskapet angavs den som flerstädes eller allmän. Bortsett från att en del växtplatser säkert förstörts genom dikning har växten troligen varken ökat eller minskat sedan 1800-talet.

De vanligaste följeväxterna är vattenklöver (48%), rosling, vitag, dystarr, tranbär, trådstarr, rundsileshår och pors. I bottenskiktet är rufsvitmossa, Sphagnum majus, och sotvitmossa, S. papillosum, särskilt typiska. Kallgräset är en tidig myrväxt som blommar ungefär samtidigt med rosling och hjortron.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Kallgräs är en av de arter som är allra mest knutna till myr, från mosse till rikkärr. Arten växer nästan bara på öppen och våt myr, gärna på mjukmattor, lösbottnar och gungflyn. På sträng-flarkmyrar växer den i flarkarna. Den växer ibland nästan ensam i vitmossmattor, men ibland tillsammans med andra lågvuxna arter som vitstarr, vitag och storsileshår. Vid en kraftigt reglerad sjö, där strandmyrarna har förvandlats till flytande öar är kallgräs en av de arter som trivs. En något avvikande miljö för arten är ett strandkärr vid Ängerån, med fastare mark och betydande inslag av knagglestarr och hirsstarr. Kallgräs blommar i ekorrbärets tid, samtidigt med flaskstarr, ängsnycklar, blodrot, tätört och kärrspira. Blommorna är oansenliga. Arten ses tydligare när de karakteristiska frukterna har utvecklats.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Kallgräs växer på myrar, där den karaktäriserar de fattigaste blötmyrarna. Den är typisk på artfattiga vitmossmattor ute på skoglösa myrvidder. Mycket ymnig blir den t.ex. på de stora floarna i norra Liden och norra Ljustorp, där den på håll ses i ljust gröna fält. Där intar arten den plats som vitstarr Carex livida och hirsstarr C. panicea har på rikare myrar. Vanligen växer den i mjukmattor som inte håller att gå på, t.ex. med rufsvitmossa Sphagnum majus, men ibland ute i rena lösbottnar. I mindre fattigkärr finns den i blöta höljor och drag men kan även vara mycket utbredd i fastmattor. Då är den ofta steril och anonym med sylsmala, uppstickande, styva blad. Den ses även i flarkkanter på rikare stormyrar, och vid tjärnar och myrgölar finner man den i gungflynas kantzoner. Den saknas däremot i tuviga och fasta rikkärr.