kallgräs

Trivialart, förekommer även på större skärgårdsöar.

95 Scheuchzeria palustris L.

This species is widely distributed in Eurasia and N. America. The species s. str. (subsp. palustris) occurs in Eurasia, subsp. americana (Fem.) Hult. in N. America. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 158 and map 149). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 27.

Myrväxt, spridd i hela området på näringsfattiga och sanka vitmosseflyn eller i diken och på stränder vid gölar och sjöar. I Örebro län växer den i både kärr och mossar (Backéus 1984), i Gårdsjömossen vid pH 3,7–3,8 (Witting 1948). På Kilsbergens övningsfält ses den enstaka i bombkratrarna.

Flertusenåriga lämningar har registrerats i Askersund och Axberg (Post 1913, Sernander & Kjellmark 1896).

Kallgräs är ursprunglig och växer främst i vitmossdominerade fattigkärr av gungflykaraktär vid myrgölar, sjöar och åar men även i mosselaggar och myrdråg. Den är kulturgynnad såtillvida att den förmår kolonisera igenvuxna torvgravar. Då och då bildar växten ganska stora bestånd, som med sin karakteristiska, ljust gulgröna färg ofta framträder på håll. Vanligen domineras dessa bestånd av icke blommande exemplar.

Enligt Ahlfvengren (1924) fanns kallgräset sällsynt i de södra och norra delarna. Först 1924 samlades arten i mellersta Halland (se nedan), där den nu har sin högsta frekvens. Man får alltid räkna med att växter kan undgå uppmärksamhet, men det verkar ändå inte troligt att tidigare botanister så totalt skulle ha missat kallgräset i mellersta Halland. I norra Halland har vi under inventeringen inte lyckats återfinna växten medan frekvensen i söder i stort sett verkar vara oförändrad.

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Byn Remmen nära Kålsätt."

Allmän i Skogslåglandets och Bergslagens myrområde; mycket sällsynt på Mälarslätten. Sistnämnda på grund av olämpliga, edafiska förhållanden i förening med låg nederbörd. Utbredningstyp: N2 (fdN1)?

Myrin 1832.

Kallgräs växer bland vitmossor på fattigmyrarnas mjukmattor, särskilt ofta på gungflyn vid gölar. Där brukar den stå i kanten alldeles ute vid vattnet; ofta finns det endast några blad men inga blomställningar. Den går ändå lätt att känna igen: de trubbiga bladen har ett hål (en vattenpor) i spetsen och har en märklig brungrön färg. Drar man upp växten framträder en ganska stark klorlukt. Ibland växer arten i laggar och kärrdråg. Den kan då täcka större ytor och brukar blomma rikare.

Kallgräs växer i blöta, näringsfattiga mossar och kärr, ofta i tuvor av vitmossa. Det finns två äldre förekomster på Öland från samma våtmarkskomplex och säkerligen försvann kallgräs efter de dikningar som genomfördes under andra halvan av 1800-talet; växten sågs senast 1888.

Gammal, förr bofast, numera utgången.

Kallgräs växer bland vitmossa på blöt, näringsfattig torv i fattigkärr och mosselaggar. Mest typiskt ser man den, gärna tillsammans med vitag och flaskstarr, allra ytterst på gungflyet kring myrgölar i mossemark. Att arten tycks ha minskat i söder och ökat i norr kan möjligen bero på en större inventeringsinsats i de norra delarna av landskapet.

Kallgräset är en karaktärsväxt för mossarnas och fattigkärrens mjukmattor och höljor, ofta vid gungflysjöar. På dessa lokaler växer kallgräset nästan alltid tillsammans med dystarr. Ibland hittas arten även i något rikare kärrtyper. Ofta förekommer stora mängder av sterila skott och det kan på sådana platser vara svårt att finna exemplar som blommar.

Kallgräs växer i blöta vitmossmattor på gungflyn i alla typer av myrar och kring skogssjöar, i mossarnas laggkärr och höljor och i fattigkärr med starrvegetation.

Förändring -17 %. – Kallgräs har minskat liksom flera andra mosse- och fattigkärrsväxter.

Kallgräs är ursprunglig. Arten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. Även i andra delar av landskapet angavs den som flerstädes eller allmän. Bortsett från att en del växtplatser säkert förstörts genom dikning har växten troligen varken ökat eller minskat sedan 1800-talet.

De vanligaste följeväxterna är vattenklöver (48%), rosling, vitag, dystarr, tranbär, trådstarr, rundsileshår och pors. I bottenskiktet är rufsvitmossa, Sphagnum majus, och sotvitmossa, S. papillosum, särskilt typiska. Kallgräset är en tidig myrväxt som blommar ungefär samtidigt med rosling och hjortron.

Kallgräs är en av de arter som är allra mest knutna till myr, från mosse till rikkärr. Arten växer nästan bara på öppen och våt myr, gärna på mjukmattor, lösbottnar och gungflyn. På sträng-flarkmyrar växer den i flarkarna. Den växer ibland nästan ensam i vitmossmattor, men ibland tillsammans med andra lågvuxna arter som vitstarr, vitag och storsileshår. Vid en kraftigt reglerad sjö, där strandmyrarna har förvandlats till flytande öar är kallgräs en av de arter som trivs. En något avvikande miljö för arten är ett strandkärr vid Ängerån, med fastare mark och betydande inslag av knagglestarr och hirsstarr. Kallgräs blommar i ekorrbärets tid, samtidigt med flaskstarr, ängsnycklar, blodrot, tätört och kärrspira. Blommorna är oansenliga. Arten ses tydligare när de karakteristiska frukterna har utvecklats.