italienskt rajgräs

Odlad som vallväxt och tillfälligt förvildad vid gårdar, kulturbetesmarker och vallar.

Italienskt rajgräs, som är två- till flerårigt, har inkommit till området med barlast men framför allt på grund av att det från slutet av 1800-talet odlats i vallar och gräsmattor. Under 1980-talet har arten genom introduktion av en ny, ettårig sort, westervoldiskt rajgräs, blivit allt vanligare som vallgräs. Arten förvildas på renar, vägkanter och diverse ruderatmarker.

Vall- och gräsfröinkomling, möjligen förvildad vid Örebro 1897 (A. Jansson, OREB, E. Ordell OREB). Den anmärktes vid Örebro frökontrollanstalt 1890 (Zetterlund (1891).

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Denna art, som först konstaterades av Danielsson & Nilsson (1988), odlas ibland som foderväxt: Hede: Östbacken i åker ca 400 m S om sydligaste gården (17D 4g, 1989, SK i UPS).

Troligen förbisedd och förväxlad med L. perenne. - 6 (6).

Efemerofyt. Troligen både ergasiofygofyt ("odlingsrest") och xenofyt (inkommen med diverse frövaror). Sen neofyt; varken i Västmanland eller Sverige mycket äldre än upptäcktsåret. Som svensk vallväxt mest använd under seklets första tre decennier. Efter odlingssvacka kring sekelmitten åter i bruk (enligt Meddelande från Statens centrala frökontrollanstalt, 1970-talet). Jag har en gång under 1970-talet sett växten odlad i vall (monokultur): Skultuna S: 500 m SÖ Hägervallen 1978. Enligt HOVDA (1978) använd i burfågelfoder.

262 Lolium multiflorum Lam.

This widespread species originates, as with L. perenne, from C. Europe, the Mediterranean region and adjacent parts of Asia. It has been spread as a fodder grass (subsp. italicum [A. Br.] Volk.) to several parts of the world, for instance to N. Europe, parts of Africa and E. Asia, N. and S. America, Tasmania and New Zealand. S of the line through S. Europe a primitive, annual type also occurs, viz. subsp. gaudinii (Parl.) Sch. & Kell.

Status: ganska ofta odlad foderväxt; ofta självsådd men i allmänhet föga beständig och det är svårt att avgöra om arten är bofast i landskapet. Först uppgiven 1857 från Trelleborg (HMRa i LD).
Förändring och hot: ökning med 61–75 %.

[Lolium siculum]
Status: på okänt sätt inkommen adventivväxt. Endast uppgiven 1924 från St. Råby (Blom i LD & S).
Funnen: ej påträffad under inventeringen.
Lolium siculum anses numera vara en form av italienskt rajgräs L. multiflorum och urskiljs inte taxonomiskt (Clayton m.fl. 2002 och senare).

Italienskt rajgräs är ursprungligt i södra och västra Europa. Det började användas som vallväxt under senare delen av 1800-talet men kom inte i allmänt bruk förrän bortåt hundra år senare, då som en tidig grönfoderväxt (numera mest i en kromosomfördubblad sort, westerwoldiskt rajgräs). De sorter som odlas är ett- eller fååriga. Arten uppträder förvildad i enstaka exemplar på ladugårdsplaner, i åkerrenar och längs markvägar. De äldsta förekomsterna, i Västervik Västervik 1870 och Kalmar Kalmar 1878, beror troligen på införsel med barlast.

Italienskt rajgräs härstammar från södra och västra Europa. Gräset har förekommit i vallodling sedan slutet av 1800-talet, mer frekvent under 1900-talet. Dagens förekomster är tillfälliga och växten ses spridd längs byvägar eller kvarstående i åkerhörn och trädesåkrar. Italienskt rajgräs har även noterats i ruderatmiljöer: stentippar, jordhögar, vindkraftsfundament och dammkanter. I Sterners liggare finns kommentaren "tämligen allmänt odlad i insåningsfält".

Italienskt rajgräs är spridd över större delen av Öland men saknas av lätt förståeliga skäl helt på Stora Alvaret. Anmärkningen i Sterner (1986) att växten mest finns på västra delen av Öland stämmer inte med dagens utbredningsmönster; gräset är ganska jämnt fördelat mellan öster–väster samt söder–norr. Italienskt rajgräs kan inte med säkerhet anses som bofast då förekomsterna är av tillfällig natur och växten inte förefaller kunna sprida sig och etablera sig mer varaktigt på lokalerna.

Inkommen kulturföljeslagare, tillfällig.

Inkommen, förvildad, kvarstående, tillfällig.
Odlad som foderväxt, ibland i gräsmattor (Johansson 1998), tidigare på barlast (Johansson 1897). På åkerrenar (kvarstående?), vid ladugårdar, på halm-, jord- och skräphögar, ruderatmarker, väg- och dikeskanter. Äldre uppgifter finns från åtminstone sexton lokaler (enbart LD, S och VI genomgångna). Arten ökade troligen något under 1900-talet, vilket förmodligen beror på att den då odlades i större utsträckning.

Italienskt rajgräs har kommit in tillfälligt med barlast, men framför allt är gräset spritt från odling som vallväxt och i gräsmattor med frö från södra och västra Europa. Det förekommer i åkerkanter, på gårdsplaner och i vägkanter.

Italienskt rajgräs är en kortlivad perenn som förr mest hittades som tillfällig på skräpplatser. Numera är den en vallväxt som under 1980-talet blivit på modet som hästfoder i en sort som kallas ”westervoldiskt rajgräs”. Denna form tycks vara ettårig men självsår sig i vallar och utmed vägkanter. Den förekommer numera även regelbundet i nyanlagda gräsmattor inkommen som förorening i gräsmattefrö.