Taxasida

havtorn

Hippophaë rhamnoides

L.

havtorn är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Peter Ståhl
Översikt
Översikt

havtorn är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • havtorn
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Hippophaë rhamnoides
Vetenskapligt namn, fullständig form
Hippophaë rhamnoides L.
Svenskt namn
havtorn
norwegianBokmal
tindved
norwegianNynorsk
tindved
Finskt namn
tyrni
finlandSwedish
havtorn
Danskt namn
Havtorn
Foton
Peter Ståhl
Mangrund, Älvkarleby 2023-09-09
Peter Ståhl
Orarna, Gävle 2026-05-01
Thomas Gunnarsson
Grönhögen västerut,Ventlinge,Mörbylånga 2012-09-30
Peter Ståhl
Mangrund, Älvkarleby sn 2023-08-26
Anders Delin
Utvalnäs, Gävle 2010-07-01
Anders Delin
Rävudden, Jättendal 2010-05-22
Patrik Engström
Seby 2011-09-29
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Odlad som prydnadsbuske och tillfälligt förvildad.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Havtorn odlas då och då i landskapet och kan förvildas, åtminstone tillfälligt. Arten är ursprunglig vid Bottenhavs- och Bottenvikskusten, eventuellt också i Bohuslän (Ekholm m fl 1991).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Havsstrandväxt som till för 1 000 år sedan förmodas ha växt i Närke. Tidigast är den känd från trakten av Lillsjön i Kilsbergen nära Värmlandsgränsen i form av pollen, avlagrade för mer än 7 000 år sedan. Sådana fynd har också gjorts vid bl.a. Mosjömossen i Ekeby/Kumla och Mosjömossen i Ramundeboda (Florin 1961, Post 1928, 1930, Sandegren 1943).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sällsynt vid den ångermanländska brant kusten söder om Nordmaling. I denna socken flerstädes allmän och riklig, känd redan på 1700-talet: "Wäxer nog wid Skiärgården hawandes taggota qwistar åg gåla bär hwilka brukas av såmmliga på färsk fisk i stället för ättika" (Arctaedius 1729). - 46 (4).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1310 Hippophae rhamnoides L.

This Eurasiatic species s. lat. includes nine subspecies (according to Rousi in Ann. Bot. Fenn. 8/1971, p. 177-227), each one with rather distinct distribution areas from the Pyrenees eastwards through C. Europe, Caucasus and the C. Asiatic mountains to the highlands of N. China. Further, there are the closely related species H salicifolia D. Don (mapped here) and H. tibetana Schlecht., both in the C. Asiatic mountains (map in Rousi, op. cit., pi. I). H. rhamnoides is sometimes cultivated, mainly at the coasts of W. Europe and the British Isles, and certainly more than the map shows. It has then spread into the surroundings. Fossils (pollen, stellate hairs) are found in late-glacial and early postglacial layers in areas far from the seashore, indicating the pioneer character of this plant (cf. Sandegren in Sv. Bot. Tidskr. 37 /1943, p. 1–26; Hafsten in Blyttia 24/1966, p. 196–215; Srodon in Acta Geogr. Lodz. 24/1970, p. 413-414 (map); Hultén, Atlas 1971, map 1269; Reynaud in Boreas 5/1976, p. 9-24). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 296.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: ganska ofta odlad prydnadsbuske, ibland friplanterad eller odlad som sandbindare eller vindskydd; sällan självsådd men på några lokaler väletablerad och åtminstone vegetativt spridd och bofast. Först uppgiven 1835 från Bedinge (Fries 1835). Dock har havtorn funnits spontant i Skåne under senglacial tid och det är möjligt att någon sådan förekomst kan ha fortlevt in i historisk tid.
Förändring och hot: först i senaste tid (åter-)etablerad och bofast.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Havtorn har en stor utbredning i Europa och Asien, men i Norden har den som spontan en begränsad förekomst, dels på havsstränder i Bottenhavet och Bottenviken, mellersta Bohuslän och nordvästra Norge, dels i rasbranter i Danmark (Mön), norra Bohuslän och Norge. Arten är konkurrenssvag, näringskrävande och ljuskrävande. De splittrade nordiska förekomsterna har reliktnatur: fynd av fossilt pollen visar att havtorn hade en rätt sammanhängande utbredning på den öppna, ännu inte kalkfattiga marken vid och strax efter istidens slutskede. Då fanns havtorn spontant även i det område som nu är Småland.

Numera odlas havtorn ibland till prydnad och i någon mån som bärbuske. I Småland uppträder den som odlingsrelikt, på utkast eller som förvildad i vägkanter, på skräpmark eller någon gång på havsstränder.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Havtorn växer på kustnära, sandig–grusig mark som helst ska vara kalk- och näringsrik. Pollenfynd från bland annat Stormaren visar att havtorn fanns på Öland under preboreal tid (relativt höga pollenvärden), och boreal tid (lägre värden). Därefter var förekomsten mycket sparsam men det verkar ha funnits kvar spridda bestånd fram till subatlantisk tid (Königsson 1968). Nutida fynd på ön härrör till största delen från odling men några kan vara av spontan karaktär. Växten är tvåbyggare med skilda han- och honplantor och för att frukter ska bildas behövs buskar av båda könen. Havtorn sprider sig lätt vegetativt med rotskott. Idag odlas havtorn kommersiellt vid Triberga, Hulterstad sn, och spridning från dessa odlingar (med fåglar?) har skett ut på närbelägen alvar- och sjömark.

Gammal och utgången, numera kulturflykting och inkommen, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Kvarstående.
Enbart vegetativ spridning från planterade buskar konstaterad, mest i sandiga miljöer. Arten är konkurrenssvag i sluten vegetation, och vi bedömer därför förekomsterna som tillfälliga.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Havtorn har enligt pollenundersökningar förekommit i Bohuslän under tidig postglacial tid (Sandegren 1941) och det är troligt att somliga av de nutida förekomsterna är av reliktkaraktär, medan andra är förvildade från odling, framför allt finns det många tillfälliga fynd på skräpmarker av olika slag. På de lokaler, där arten sedan länge är väl etablerad och som kan förmodas vara naturliga, växer havtornet på torr till frisk, oftast skalbemängd, sandig mark i öppna lägen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Prydnadsbuske. Inhemsk vid Bottenhavet och Bottenviken. Kvarstående eller tillfälligt förvildad på tippar vid havsstränder på 6 lokaler i 6 rutor.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Havtorn förekommer i Sörmland bara som odlad och förvildad. Arten sprids i naturen genom fåglar som äter frukterna men i Sörmland är den bara observerad som kvarstående eller närspridd genom rotskott från odlade exemplar.

Delar av Europa och Asien. I Sverige vid havsstranden från Uppland norrut längs Bottenvikens och Bottenhavets kuster samt i Bohuslän.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän utefter kusterna i norra och östra Uppland, i söder till trakten av Yxlan–Blidö, där den blir ovanligare. Saknas som vildväxande i landskapen på ostkusten söder om Uppland. Däremot finns det gott om fossilt pollen i kvartära avlagringar i södra Sverige. Havtorn har även planterats som prydnadsbuskar i inlandet och på många lokaler blivit kvarstående. Havtornsbestånden vid Upplandskusten hör till de rikaste i världen (Almquist 1929). 182 kartblad, 434 kvadranter.
Havtorn växer på näringsrik, gärna kalkrik mark, helst sådan som är nybruten. Den är ljuskrävande och konkurreras bort av andra buskar och träd, när sådana får möjlighet att etablera sig. Dess mest karakteristiska lokaler är steniga havsstränder, där den utgör de yttersta buskarna innanför de öppna stränderna. Med hjälp av rotskott vandrar den utåt allteftersom landhöjningen fortskrider. Dess expansion utåt begränsas dock temporärt av isskjutningen, som årligen skrapar bort eller skalar av de yttersta buskarna. Inåt land konkurreras havtornet ut av andra buskar och träd, så att en bård bildas utefter stränderna. I kustområdena etablerar den sig även en bit inåt land på störd, sandig mark, t.ex. vägkanter och grustag. Havtornet har förmåga att binda kväve, något som bidrar till den rika vegetation som förekommer i strandsnåren.
Förändring + 24 %. – En ökning har registrerats, något som kan bero dels på bättre rapportering i kustområdena, dels på ett ökat antal förekomster i söder och i inlandet, vilka har sitt ursprung i odlade exemplar. Havtornskvistar med bär blev mycket uppskattade som prydnadsväxter i början av 1930-talet och såldes på torgen i stor skala (Sandberg 1937). Buskarna skattades i Norduppland så hårt att man befarade att bestånden skulle ta skada, varför det infördes ett förbud mot försäljning. Populariteten var dock kortvarig och har under det senaste decenniet i viss mån bytts mot intresset för de vitaminrika frukterna, trots att de är mycket svårplockade.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Havtorn är en ursprunglig art som vandrat in i landet under istidens slutskede. Arten kan ha följt den retirerande isen upp till Gästrikland för omkring 10000 år sedan. Pollenfynd av havtorn visar att den var på plats i västra delen av landskapet för 9000 år sedan och att den förskjutits österut med kustlinjen allt sedan dess. Havtorn angavs som en allmän växt i Gävletrakten vid mitten av 1800-talet. Den har knappast nämnvärt förändrat sin utbredning och förekomst sedan dess. I Hille kallades växten förr »havsjötörn«.
Arten är den första kolonisatören bland vedväxterna längs en stor del av Gästrike-kustens exponerade stränder, särskilt på öarna. Den är beroende av en viss inblandning av finare material bland blocken och att stränderna är ganska flacka. På brantare stränder blir land-tillvinningen mindre och zonen där havtorn kan växa blir för smal. Havtornet etablerar sig i regel redan i övre delen av rödsvingelbältet men är bäst utvecklat strax nedanför stormdriftvallen. Arten kan snabbt expandera nedåt på stranden vid gynnsamma betingelser. De nedre delar-na av havtornsbården blir vissa år svårt skadade av is och vinterstormar och havtornet tvingas retirera för en tid. På det hela taget är dock arten beroende av den dynamik som det exponerade havet och landhöjningen medför. Högre upp på stranden konkurreras havtornet gradvis ut av skogsträden men snårrester återfinns på en del öar långt upp på land. De breda snåren av havtorn utgör ett karaktäristiskt inslag längs landskapets kust, särskilt i Gävlebukten. Arten bildar på många öar en tiotals meter bred grågrön barrikad av höga taggbuskar mot skogen. Särskilt välutvecklade havtornssnår finns på Eggegrund, Römarens nordsida, Orarna och Lövgrund jämte angränsande småöar. Havtornets kväve-fixering förvandlar med tiden den urspolade mineraljorden till närings- och mullrik jord som rymmer många krävande arter. De inre delarna av havtornssnåren har därför ofta en artrik flora av örter och buskar.
Den vanligaste följeväxten till havtorn på havsstränder är strätta (45%) följd av kråkvicker, rödsvingel, rörsvingel, älggräs, åkermolke, hundkäx, fackelblomster, lundelm, hallon och rödklint.
Arten har också hittats längs vägar och i gamla grustag ett stycke innanför kusten. Dessa förekomster är säkerligen fågelspridda i sen tid. Vid sjön Hamrånge-fjärden finns dock en isolerad restförekomst av havtorn flera kilometer från nuvarande kustlinje.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Havtornens rotskott växer cirka 3 dm på ett år. Liksom alarna samlar arten kväve med hjälp av mikroorganismer i rotknölar och har råd att slösa med klorofyllets kväve. Bladen får inte höstfärger utan faller av i gröna eller i något brunaktigt tillstånd.
Havtorn blommar i skogsstjärnans tid med han- och honblommor på skilda buskar. Blommorna är många men små och ses bara på nära håll. Bären mognar sent och kan sitta kvar efter höstfärgernas tid.
Havtorn växer i Hälsingland bara på havsstrand och är där sällsynt men kan lokalt bilda stora bestånd. Vid Rävudden i Hårte, Jättendal finns bara hanplantor. Enligt boende i trakten kan man även hitta bär i området från Rävudden norrut mot Skatudden i Gnarpskatens naturreservat. Bild av hanplanta finns i Natur och vegetation sid. 429.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Havtorn är en pionjärväxt som hos oss har anpassat sig till landhöjningsstranden. Den är mineralogent krävande och kalkgynnad. Man finner den främst på de låglänta stränderna vid Njurunda- och Tynderö-kusterna, vanligen på steniga moränpartier i det yttre kustbandet. Där bildar den ett bälte framför alarna, men den har först koloniserat längre ner med enstaka små krypande buskar (i nedre mellangeolittoral). Högre upp på stranden missgynnas den och dör bort på grund av näringsurlakning och konkurrens från alar och granar. På grövre döda stammar i denna övre zon kan havtornsticka Phellinus hippophaëcola uppträda. Någon gång ser man också havtorn i blocksamlingar och på klippstrand. I Njurunda har den noterats på öppen jord i dikeskanter vid Björkön, både i äldre och sen tid, och vid fiskeläget i Galtström även i en vägkant.
Stora och rikligt fruktbärande havtornsbestånd finns t.ex. vid Söråkersviken på Åstön och Skilsåkersviken i Tynderö och vid Björköviken i Njurunda, där havtornsbuskarna kan bli mer än två meter höga. – Idag odlas havtorn i ökad utsträckning.