häckvicker

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän.

1208 Vicia sepium L.

This species was originally restricted to Europe and parts of W. and C. Asia. It is casual in several outlying localities. It has been introduced into N. America and Australia. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 250.

Häckvicker är ursprunglig men kulturgynnad. I naturlig eller ganska naturlig vegetation växer den på mullrik mark i blandlövskogar, lövlundar och skogsbryn, särskilt i anslutning till bergbranter med inslag av basiska bergarter. Exempel på kulturstandorter är ladugårdsbackar samt väg- och åkerrenar.

Arten såldes i Sverige som foderväxt omkring sekelskiftet under namnet tranvicker, dels som enskild groda och dels ingående i vallfröblandningar (Lyhagen 1991). Vi vet emellertid inte om den odlades i Halland.

Allm. på Närkeslätten, i Skogsbygden starkt avtagande i frekvens. Den saknas i mull- och näringsfattiga barrskogar och myrområden men uppträder i ängsvegetation i hagar, lövbryn och -gläntor etc. På Hjälmarens strandängar växer den ända ute bland strandskräppa och sprängört och är inte främmande för banområdens grusmark.

Allmän på Mälarslätten samt i Östra och Nedre Skogslåglandets kulturtrakter Har i övrigt över hela linjen uppgetts vara allmän eller tämligen allmän, vilket emellertid inte torde vara förhållandet. I Bergslagen och Västra Skogslåglandet snarast spridd, begränsad till ståndorter med föga sur- alkalisk markreaktion och välutbildad mull, ofta hassel- eller ädellövmull. I de högre områdena framförallt i små hassel-, lind- och almdungar, i parker och tomtlövsnår samt på kalkmark. Mindre edafiskt nogräknad nedom Bergslagen, gynnas den troligen av de låglänta trakternas temperaturklimat. Utbredningstyp: S1.

Spridd i större ­delen av landskapet men mer allmänt endast i Höga Kustenområdet och Ådalen. Sällsyntare norr om Själevad och i de nordöstra inlandssocknarna. Längst i nordväst saknas uppgifter från Fjällsjö, Bodum och Tåsjö. Troligen något förbisedd i vissa trakter, utbredningen behöver kartläggas ytterligare.

Först uppgiven av Dusén (1880).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast sydhäckvicker V. s. subsp. sepium i landskapet. Vitblommiga former förekommer mycket sällsynt.

Häckvicker hör hemma på mullrik, frisk, helst näringsrik jord. Den växer gärna i skugga eller halvskugga i ängsartad löv- eller lövblandskog, gamla lövängar, dungar och bryn, gärna i anslutning till rikare bergarter. Ännu vanligare och mera vittspridd är den dock på starkare kulturpräglad mark, där den också kan växa på torrare underlag – t.ex. i snår, häckar och gårdskanter samt på åkerrenar, vägrenar och skräpmark. Förr kunde man också se den i åkrar. I landskapets magrare delar saknas häckvicker i naturlig vegetation. Den blir i sådana trakter en god indikator på tidigare bebyggelse, eftersom den kan finnas kvar på t.ex. gamla torpplatser, odlingsrösen och liknande långt efter det att skogen slutit sig .

Intrycken från fältarbetet är att bestånd med breda småblad är vanligare än sådana med smala. Kanske är alltså sydlig häckvicker den vanligaste underarten i Småland. Att dess lista på belägg nedan är så kort beror nog på att man är flitigast med att samla det som avviker.

Häckvicker växer halvskuggigt på frisk, gärna mullrik mark. Den är främst funnen i skogsmiljöer som ädellövskog, hässlen (även betade), blandskog, tallskog samt trädrika slåtterängar. Häckvicker kan även växa solexponerat i vägrenar och åkerkanter. Sällsynt är den funnen i betade torrängar och ruderatmiljöer.

Häckvicker växer främst i Mittlandet och västra kustskogen. Den är även vanlig i skogarna i de nordliga socknarna Böda, Högby, Källa och Persnäs. Däremot saknas den helt på Stora Alvaret och det skogfattiga sydöstra Öland med undantag av ett par sydliga utpostlokaler (se nedan). Den tilltagande förbuskningen som skett av landskapet har gynnat häckvicker som idag är något vanligare jämfört med Sterner (1938).

Häckvicker företräds i Sverige av två underarter: sydhäckvicker subsp. sepium och nordhäckvicker subsp. montana. Sydhäckvicker växer upprätt, har äggformade småblad som är bredast närmast basen och rödvioletta blommor. Nordhäckvicker har ett nedliggande växtsätt, småbladen är smalare, avlånga och blommorna något blekare. Från Öland är såvitt känt endast sydhäckvicker funnen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ängen, lövskog, morer (Gotska Sandön), ängsbarrskog, frisk ängsmark samt skogsbryn. Häckvicker föredrar skuggiga, inte alltför torra växtplatser. Den har några utbredningsluckor i kustnära områden, t.ex. Näsudden, Ekstakusten och Fårö. Möjligen har häckvicker minskat något i frekvens sedan slutet av 1800-talet; Johansson (1897) angav arten som ”Allm.”.

Häckvicker växer i halvskugga på mullrik jord i något öppna skogar, i allt från triviala lövskogar till lundar, bland- och barrskogar, ofta i skogsbryn och igenväxande hagmarker. Man träffar också ofta på den i snårvegetation och på vägkanter, framför allt i skogstrakter. Häckvicker tycks ha ökat något sedan föregående inventering, kanske beroende på att det öppna landskapet växer igen med småskog.

Häckvicker är en flerårig art som växer i frisk, gärna något skuggad gräsmark, i ädellövskog, lundbryn och snår samt på vägrenar och skräpmark. Arten förekommer däremot knappast alls i torrängar.

Häckvicker blommar från skogsstjärnans till linneans tid. Stilla soliga dagar på högsommaren sprider den sina frön genom att baljan öppnas med en knäpp och kastar ut fröna. Den övre sömmen som håller ihop baljhalvorna spricker först. Baljhalvan rör sig hastigt uppåt och spiralvrids, och den nedre sömmen öppnas i den yttre delen. Basala skott övervintrar gröna.