glansdaggkåpa

Gammal bofast art.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

1143 Alchemilla gracilis Opiz

Syn.: A. micans Buser

This species has a comparatively wide distribution mainly in N., C. and E. Europe. The distribution is incompletely known.

Glansdaggkåpa växer i likhet med flera andra daggkåpor främst i naturbetesmarker och längs vägar. Den är också funnen på gårds- och gräsplaner, järnvägsområden, åkervägar och i grustag.

Enl. samstämmiga uppgifter den vanligaste daggkåpan i delar av Närke, åtminstone sedan 1930-talet. Samuelsson (1943) redovisade mer än 100 lokaler. Av ca 1 000 slumpvis insamlade daggkåpor 1989–2000 visade sig hälften vara denna art. Den växter i allsköns påverkad vegetation, ofta rikligt. Verkliga massförekomster antecknades av Broddeson (ms) från slåtterytor NÖ om Lanna bruks hållplats i Hidinge/Vintrosa 1929 och från alla diken och åkerkanter vid Dylta bruk i Axberg 1940.

Tämligen allmän i landskapet. - 90 (34).

Sannolikt ganska förbisedd.

Äldsta belägget är från 1915: Sveg: vid Solnen, landsvägskanten vid bron (16E 6g, GC i UPS). Cedergren har på herbarieetiketten noterat "Ny för landskapet".

(A. gracilis)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: förefaller mycket starkt ökande men sannolikt tidigare ofta förbigången varför ökningen kan vara skenbar.
Kommentar: B, granskare KAO, TEl och TTy.

A. gracilis
Glansdaggkåpa växer på torr till frisk, ganska näringsrik mark, gärna i miljöer som är starkt påverkade av mänsklig aktivitet som vägkanter, bangårdar, stigar, grustag, tomtkanter och ödetorp, gräsmattor och betesvallar, bryn och dikeskanter. Man finner den också på betesmark, mest då på gödslade eller störda ytor. I välhävdade naturbeten blir den ofta småväxt och kan vara svår att känna igen.

Glansdaggkåpan har troligen ökat under 1900-talet.

Glansdaggkåpa förefaller inte vara lika knuten till gamla slåtterängar som en del av sina släktingar. I Sterner (1938) är den noterad i åkerrenar, trädgårdar, vägkanter och vid järnvägsdiken dvs. miljöer som är tydligt påverkade av mänskliga aktiviteter. Men den växte förr även i flera "skogsängar", rimligen igenväxande slåtterängar. Idag ses glansdaggkåpa främst i lövskogar där den växer i bryn, utmed stigar och vägar. Sällsynt är den funnen i slåtterängar och åkerrenar.

Glansdaggkåpa är den enda arten i släktet som idag är funnen i marginellt fler socknar än som anges i Sterner (1938). Möjligen är den inkommen till Öland under senare tid för att därefter expandera under 1900-talet. Glansdaggkåpa är glest spridd på Öland med en viss övervikt för den västra delen. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Glansdaggkåpa känns igen på sina mörkgröna blad som på ovansidan är skimrande av täta hår; även undersidan är silkeshårig. Blomskaft och blombägare är kala.

Gammal eller inkommen, bofast.

Ursprunglig.
Gräsmarker, fårbeten, f.d. trädgård, körväg och gläntor i lövskog; tidigare på stränder, banvallar och i parker.

Glansdaggkåpa växer gärna i friska till torra, näringsrika, starkt kulturpåverkade och gärna störda marker som kulturbeten, gamla vallar, gårdsmiljöer och framför allt vägkanter och dikesrenar. Det är en av de få daggkåporna som uppvisar en tydlig ökning sedan föregående inventering, kanske beroende på att arten är något kvävegynnad.

Glansdaggkåpan är förmodligen tidigt införd med odlingen. Den föredrar öppen, störd, gärna näringsrik mark och är den av våra daggkåpor som mest gynnas av människans närhet. Den växer gärna inne i tätorternas gräsmattor, i vägrenar, på skräpmarker, avfallsplatser och liknande, men uppträder också i motsvarande miljöer ute på landsbygden. Arten bildar ibland massvegetation. Den kan på vissa lokaler bli extremt storvuxen och liknar då stjärndaggkåpan.

Glansdaggkåpa finns i Europa utom i de sydliga delarna och sedan gammalt i Sverige. Den växer på allsköns gräsmarker: gräsmattor, vägkanter, åkerkanter, dikes­renar, betesmarker och även på rena skräpmarker. Den tål igenväxning och även gödsling, och har troligen ökat under 1900-talet (Edqvist & Karlsson 2007). Tillsammans med betesdaggkåpa är den Hälsinglands vanligaste daggkåpa. Samuelsson (1943) angav den från 106 lokaler och Bertilsson & Carlsson (1999) fann den på 65 av 66 lokaler. Arnold Larsson har noterat den på cirka 90 lokaler i Bjuråker.