fjällruta

Källstråk, fuktängar, fuktiga stränder, bäckkanter i gles vegetation på kalkberikat underlag. - 9 (3).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

880 Thalictrum alpinum L.

This arctic-montane species is widely but disjunctly distributed in Eurasia and N. America. It is a rather uniform species. However, the Japanese population is distinguished as var. stipitatum Yabe. Regarding the E. American population, the species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 238 and map 220), but it may also be considered as a circumpolar species. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 157.

Perenn, rosettbärande, 1–2 dm hög ört. Små, trekantiga, parbladigt sammansatta blad, som hålls nära marken. Småbladen är mörkgröna ovan och påtagligt bleka under, ca 5 mm breda, nästan runda med några jack i ytterkanten (“Kalle Anka-fötter”). Slank stängel som nästan alltid saknar blad. I toppen med en glest utdragen blomställning med hängande blommor som saknar kronblad, men har långa ståndarknappar på långa, hängande strängar.

Fjällrutan är kalkgynnad. Annars har den ett brett register, den är ofta allmän på stränder, rikmyrar, dryashed etc. Följer några älvar långt ned i skogslandet.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig! Inga andra småbladiga rutor Thalictrum förekommer inom samma område.
Ängsruta (T. flavum) och backruta (T. simplex) är mycket högre och har större småblad.

Första och enda fyndet av fjällruta i Hälsingland gjordes av Peter Ståhl 1990 vid Kolsätt(er) vid Ljusnan. Det var mycket nära gränsen till Härjedalen, men noggrann granskning av kartan och mätning på marken avgjorde att det verkligen var i Hälsingland. Danielsson (1994) skrev att arten följer Ljusnan ner till Linsell, men har observerats vid Kolsätt 1879.