dyveronika

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän.

1648 Veronica scutellata L.

This species occurs frequently in mast of Europe and parts of W. Asia and, sparsely, N. Africa. It is considered native in N. America but introduced in S. America and New Zealand. It is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 64 and map 45). It could just as well be registered as a discontinuous circumpolar plant. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 399.

Dyveronika är ursprunglig men kulturgynnad. I någorlunda naturliga miljöer finner man den på mineraljordsstränder vid sjöar och vattendrag samt på mer eller mindre glesbevuxen, fuktig och ibland översilad mark i lövskogar och skogskärr. De vanligaste växtplatserna är emellertid småkärr, pölar, fuktiga sänkor och diken samt stränder vid dammar och lerhålor.

Fuktängsväxt i dråg, kärr, diken, dammar, grustag etc. Den betraktades som allm. i Närke av Hartman (1866) men med hänsyn till meddelade förekomster torde den nu vara täml. allm–allm. på Närkeslätten och av lägre frekvens i Skogsbygden, t.ex. sälls. i Garphyttetrakten i Tysslinge 1994.

Periodiskt översvämmade, dyiga stränder vid vattendrag, sjöar och tjärnar, ofta bland stenar, block och tuvor i strandkanterna samt på blottor i strandängspartier. Även fuktig mullrik skogsmark på blottad jord i källstråk, kärrsänkor, gropar, hjulspår osv. Stundom i diken samt fuktsänkor i grustag. - 126 (39).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän upp till N. Bergslagen; där möjligen av något lägre frekvens, mest i lågtrakter och inom kulturområden Säkerligen förbisedd. Den eventuella uttunning längst i N torde bero på trofiska förhållanden. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: uppträder i en kal – f. scutellata – och en tätt långhårig form – f. villosa (se även dessa). Den senare har under inventeringen noterats i 102 rutor (7 %) medan den förra uppgivits från 81 (5 %) rutor, men särskilt den kala formen har säkerligen ofta förbigåtts varför formernas relativa frekvens är mycket osäker.

Dyveronika växer ofta på kalkgyttjan i periodvis översvämmade alvarvätar, ofta tillsammans med dikesveronika V. catenata. Grävda vattenhål och bevattningsdammar, diken och skogskärr är ställen där den också kan påträffas. På östra Ölands sjömarker föredrar den att växa mellan tuvorna i betade, friska–våta ängsmarker.

Utbredningen är jämnt fördelad över hela Öland. Dyveronika är vanlig på Stora Alvaret i vätar och kanten av alvarträsk. I Mittlandet växer den främst i kärrkanter. Arten har stabila förekomster på Öland.

Dyveronika finns i två varieteter, kal dyveronika var. scutellata och hårig dyveronika var. villosa; de har endast vid några tillfällen urskilts under inventeringen men båda förekommer på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktiga ställen, gärna med bar jord: vätar, i bleke, bäckfåror, diken, kanaler, bryor, våtängar, öppna lövkärr, fuktsvackor på beten samt strandängar. Sekundärt spridd till jordhögar efter rensningar av kanaler; även i grustag. Håriga plantor har förts till var. villosa, tidigast hos Säve (1837). Johanssons (1897) ”H. o. d.”, motsvarar tämligen allmän. Arten ökade förmodligen något under 1900-talet.

Dyveronika växer exponerat eller i halvskugga på blöt eller fuktig, glest bevuxen jord i diken, dammar, småkärr, pölar, bäckdråg och fuktsänkor i betesmark samt på stränder av sjöar och vattendrag. Arten koloniserar snabbt nygrävda diken och traktorspår och växer ofta tillsammans med ältranunkel och vattenmåra.

Dyveronika finns i fröbanken på strand och i grunt vatten (Skoglund 1990, Skoglund & Hytteborn 1990). Arten koloniserade botten i en fors som blottlagts vid kraftverksbygge. Den växer talrikt i Malungen, Los, på 2 dm djup vid sommarvattenstånd. Den tål långvarig dränkning (som vattenmåra), i en vattensamling med starkt varierande vattennivå som Svarthålet i Ecklingsbo, Bollnäs. Sannolikt gynnas den av omrörning av våt jord i älgbad. Dyveronika börjar blomma i skogsstjärnans tid och fortsätter till mjölkens. Blommorna har oftast violetta strimmor, men kan vara helt vita. Arten blommar senare än ältranunkel, där dessa två arter växer tillsammans. På senhösten, efter flera nattfroster, har dyveronika fortfarande helt gröna blad.