Katarina Stenman
Lövvattnet, Lövånger 2019-07-04
Taxasida
dvärgmåra
Galium trifidum
L.
dvärgmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt
dvärgmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- dvärgmåra
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Galium trifidum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Galium trifidum L.
Svenskt namn
dvärgmåra
icelandic
Þrenningarmaðra
norwegianBokmal
dvergmaure
norwegianNynorsk
dvergmaure
Finskt namn
pikkumatara
finlandSwedish
dvärgmåra
Foton
Anders Delin
Tuvviken, Hasselasjön, Hassela 2014-08-29
Anders Delin
Tuvviken, Hasselasjön, Hassela 2014-08-29
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2019-08-17
Katarina Stenman
Lövvattnet, Lövånger 2019-07-04
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Kärr- och fuktängsart, spridd i hela området i strandkärr, bäckar, dammar, diken, torvgravar m.m. En massförekomst fanns vid Kårstaö i Hovsta 1925 (Broddeson ms).
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Från strandreservatet i Steninge finns en mycket tvivelaktig uppgift om dvärgmåra (Höijer 1947). Så vitt känt saknas belägg.
Dvärgmåra är en nordlig art som växer på fuktiga eller blöta torv- och sandmarker. De närmaste växtplatserna finns i Småland och Västergötland (Mossberg m fl 1992).
Västmanlands Flora
Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.
Nog åtminstone spridd; i alla regioner. Förbisedd och avsiktligt förbigången. Utbredningstyp: U.
Flora över Dal
Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.
Larsson 1851.
Ångermanlands flora
Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.
Förbisedd, säkerligen ej sällsynt. - 72 (36).
Härjedalens kärlväxtflora
Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund.
ISBN 91-971255-9-8.
Först uppgiven av Thedenius (1839): "I ett kärr på södra sidan av Funnesdalsberget". Arten finns fortfarande vid Funäsdalssjön (Per Milberg, brev 1989).
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1524 Galium trifidum L.
This boreal-montane species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 94 and map 85). Subsp. columbianum (Rydb.) Hult. in the Pacific region and mountains of E. Asia and western N. America and var. modestum (Diels) Cuf. in the SW. Chinese mountains are mapped separately.
1526 Galium brandegei A. Gray
Syn.: G. trifidum L. var. pusillum A. Gray.
This arctic-montane species is restricted to Iceland, Greenland and N. America. The mappirrg differs, however, considerably from Porsild and Cody 1980, map 992. A southern counterpart in eastern N. America is G. brevipes Fern. & Wieg., also mapped here.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Dvärgmåra är en i Sverige nordöstlig art, som har sina sydligaste förekomster i Småland. Den växer i gles vegetation på näringsrika, sumpiga eller gungflyartade stränder vid sjöar, gölar och åar. Arten är störningsgynnad och kan finnas massvis på ställen där jorden nyligen blottats genom grävning, kreaturstramp eller bortröjning av videsnår, t.ex. i den frambetade bården med låg vegetation längs stränderna, samt på betesmark, i diken, på dikesvallar och vid båtlägen.
Funnen i 28 rutor; tidigare uppgifter från 25 rutor. Sällsynt i västra delen av höglandet; dessutom lokalt spridd i norra delen av Åsnen. Sannolikt ganska förbisedd. – Ursprunglig.
Funnen i 28 rutor; tidigare uppgifter från 25 rutor. Sällsynt i västra delen av höglandet; dessutom lokalt spridd i norra delen av Åsnen. Sannolikt ganska förbisedd. – Ursprunglig.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Dvärgmåra växer främst från Svealand och norrut på fuktig torv- eller sandmark. Växten är felaktigt uppgiven från Öland av C. A. Westerlund i Naturhistoriskt diarium 1849–52 (Runsten: Dyestad 1849). Enligt M. G. Sjöstrand i UUB 2 är fyndet felbestämt.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Säve (1837, i övers.): ’överallt’. Belägg taget av Säve finns i VI, vilket fått följande kommentar: ”Galium palustre L. (Dessutom fragment af G. trifidum L., som synes ditkommet från annat ark. K. Joh.).” Johansson (1897) godkände alltså inte Säves uppgift och nämnde uppgiften bara i en anmärkning.
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Dvärgmåra växer oftast mycket blött på gungfly och blottad eller trampad jord vid stränder av sjöar och gölar.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på blöt till fuktig, ganska näringsrik mark vid stränder av sjöar och större vattendrag, på höglandet oftast vid sjöar och gölar kantade av trindstarr Carex diandra. I Sverige en nordlig art som är sällsynt i landskapet, kanske något förbisedd, kanske minskande på grund av försurningen av vatten. 50 lokaler i 38 rutor (5 %).
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien, Nordamerika. I Sverige hela landet utom i den allra sydligaste delen. I Sörmland mindre allmän – (10%), men sannolikt förbisedd då den växer i svårtillgängliga miljöer. Där dvärgmåran växer är det i regel mycket blött och sankt. Den fleråriga lilla örten växer helst där marken sviktar under fötterna, t.ex. på vitmossdominerade gungflyn vid magra, men gärna svagt näringsanrikade skogsgölar, i dykärr som uppstått genom igenväxning av tidigare sjöar samt på stränder av slättsjöar, där arten finns på mjuka torvflak i trampade partier, där grundvattennivån ofta når markytan. Dvärgmåran är typisk för syrefattiga marker, som utmärks av den fräna lukten från svavelväte och andra jäsningsprodukter.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen sällsynt i Uppland. 101 kartblad, 128 kvadranter.
Dvärgmåra växer på fuktiga marker med gles och lågvuxen vegetation. Den förekommer på betade strandängar, ofta på strändernas vassbankar både i strandkanten och på utsidan av vassbältet, i diken och gamla torvgravar, i starrmyrar och på gungflyn.
Förändring - 8 %.
Dvärgmåra växer på fuktiga marker med gles och lågvuxen vegetation. Den förekommer på betade strandängar, ofta på strändernas vassbankar både i strandkanten och på utsidan av vassbältet, i diken och gamla torvgravar, i starrmyrar och på gungflyn.
Förändring - 8 %.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Dvärgmåran är ursprunglig. Arten anges som sällsynt i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Det första fyndet är gjort i Verkfjärden på Eskön 1833. Totalt finns 19 gamla lokaler. Det är möjligt att arten gynnats något av igenväxning av vassar i sjöar. Växten kan också ha varit förbisedd eftersom den är ovanligt svårupptäckt.
Den i särklass vanligaste följeslagaren är kråkklöver (69%) följd av kärrsilja, kärrdunört, topplösa, vass, sprängört och strandklo.
Den i särklass vanligaste följeslagaren är kråkklöver (69%) följd av kärrsilja, kärrdunört, topplösa, vass, sprängört och strandklo.
Hälsinglands flora
Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Dvärgmåran är lågvuxen och konkurrenssvag, men växer ibland under gles högre vegetation. Vi vet inte mycket om vad som styr dess liv. En gång har man sett den på en åkerkant efter muddring av en å därintill, tydande på förekomst i fröbanken. Fröna flyter i några dagar till några veckor. Flera fynd på betad strand antyder att dvärgmåran kan gynnas av tramp. En annan av de biotoper där den förekommer, i kanten av gungfly, karakteriseras av pålitlig tillgång till vatten och ljus och viss extra näring genom drift och kanske fågelspillning. Flera beskrivningar av dess växtställen innehåller ordet eutrof. I jämförelse med vattenmåra tycks dvärgmåra vara mindre tolerant både mot torka och dränkning. Den blommar från mjölkens tid till ljungens, och kan då också kan ha mogna bruna frön.
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Dvärgmåra har en så karaktäristisk växtplats att dess förekomst ofta kan förutses innan man hittat den. Främst finns den i små vattenrika kärr vid kusten och i dalgångarnas odlingsbygder, i rikare områden i väster även i vissa blöta skogskärr. Arten är specialiserad på näringsrika gungflykärr och strandkärr, t.ex. med vass Phragmites australis, vid eutrofa tjärnar, och någon gång vid större sjöar och älvlaguner; dessutom i avsnörda rikkärr på gungfly vid Njurundakusten och i sumpig strandäng i Indalsälvens delta. Vanligen växer den i bottenskiktet mellan storvuxna våtmarksväxter men etablerar sig gärna på förna och ibland även på stockar, som på brovirke i Torp Åse. Typiska följeslagare är veksäv Eleocharis mamillata, blåsstarr Carex vesicaria, kråkklöver Comarum palustre och sprängört Cicuta virosa. Några gånger är den funnen vid källutflöden, t.ex. i Njurunda och Borgsjö. Sannolikt är den på viss tillbakagång genom igenfyllning och dikning av vattenhål och småkärr i odlingsmark. Detta styrks av att Collinder (1909) anger relativt många lokaler i förhållande till våra sentida uppgifter.