bergklint

Vägslänter, förvildad. - 3 (3).

Det finns endast ett fynd, beskrivet av Nilsson (1976): Tännäs: Funäsdalen nära kapellet. Arten är naturaliserad i en gräsbacke och blommade rikligt ännu 1991, !.

Bergklint är en prydnadsväxt som lätt sprids i och strax utanför tomtgränser genom att bilda rikligt med utlöpare. Dessutom sprids den från utkast. Hur länge den odlats i landskapet är ovisst. Arten är bofast och man finner den ganska ofta, ibland i ganska stora bestånd, i tomtgränser, vägkanter, bryn och på igenväxande kulturmark nära bebyggelse eller kvarstående på ödetomter.

Bergklint härstammar från södra och mellersta Europa och är i Sverige känd som mer eller mindre förvildad sedan 1880-talet (Malmgren 1982).

Prydnadsväxt från bl.a. Syd- och Mellaneuropa, förvildad i Sverige möjligen sedan 1905, varför Janssons belägg antingen är odlat eller den äldsta kända förvildningen i landet. Ett 100-tal fynd har gjorts, främst under 1980–1990-talen, på ödetomter, vid utkast i björkkärr m.m. I östra hagen vid Hjälmarsberg i Almby växte ett bestånd om 10 m² på stranden nedom en husgrund 1992.

Ny bofast art; odlad som prydnadsväxt; kvarstående eller tillfälligt förvildad bl.a. kring gårdar och på vägkanter. Troligen även etablerad (bl.a. funnen i en slåtteräng).

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

14; fördelade på alla regioner; tydligen också bofast i hela området: återfunnen av mig under 1970-talet på tre lokaler, varav en i översta Bergslagen, efter 20-cirka 80 år (3, 7, 13; jämför också 6, 10). Trolig utbredningstyp: U.

Status: ganska ofta odlad prydnadsväxt; ofta självsådd och ibland etablerad och bofast. Först uppgiven 1933 från Malmö (Blom 1933), men redan 1870 ”sällan odlad” (Lilja 1870) och känd i odling sedan 1810-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: först i senaste tid etablerad och bofast.
Kommentar: åtminstone det odlade materialet är mycket variabelt i såväl växtsätt som blomningtid och har sannolikt flera geografiska ursprung.

Bergklint härstammar från bergstrakter i Centraleuropa. Den är ganska vanlig som trädgårdsväxt och förefaller ha lätt att sprida och etablera sig nära tomtmark. Bergklint är funnen i vägkanter, skogsbryn, på tippar med trädgårdsavfall och kvarstående på ödetomt. Arten är glest spridd i landskapet, speciellt frekvent i området runt Färjestaden och Degerhamn. På ett par lokaler har den längre kontinuitet och anses därför bofast i landskapet.

Kulturflykting och kvarstående, bofast.

Förvildad, bofast.
Flerårig trädgårdsväxt, ofta spridd med utkast till gårdarnas omgivning eller till skräp- och soptippar. Ibland uppträder arten i mer naturlig miljö, såsom bryn och skogsmark, ofta rikligt och helt naturaliserad (Johansson 1998).

Bergklint är en prydnadsväxt från centrala Europa och Kaukasus, som odlats sedan 1800-talet och sprids med rotskott och frön. Man finner den dels kvarstående på gamla tomter och utkast, dels på vägkanter, banvallar, grusplaner, utfyllnader och annan skräpmark. Som många andra odlade växter har den spritts på senare tid, men ökningen kan åtminstone delvis vara skenbar eftersom man förr var restriktiv med noterandet av förrymda och kvarstående arter.

Bergklint har basala blad som övervintrar gröna. Den börjar blomma i skogsstjärnans tid och fortsätter in i linneans.