åkerrättika

Se underarterna strandrättika Raphanus raphanistrum subsp. maritimus och vanlig åkerrättika Raphanus raphanistrum subsp. raphanistrum

Åkerrättika är ett ettårigt åkerogräs. I höglänta magra trakter i sydväst, på och kring Kolmården lik­som på skärgårdens större öar växer den främst i san­diga åkrar och kring gårdarnas uthus. För övrigt och särskilt i Stockholms närhet hittar man den mest som mer eller mindre tillfällig på diverse skräpmark. Fröna ingår som förorening i frövaror och arten dyker ofta upp i nysådda gräsmattor.

Åkerrättika var vid 1700-talets början allmän i vissa trakter av Sverige (Linné 1747). Från Sörmland finns emellertid få äldre uppgifter (inga från 1700-talet, utom de ovanstående). Inte heller 1800-talets sockenfloror nämner arten. Det förefaller därför som om åkerrättikan huvudsakligen skulle ha spritts i början av 1900-talet, säkerligen med utsäde. Nästan alla äldre fynd från Stockholmstrakten härrör också från 1920- och 30-talen då arten verkar ha varit när­mast allmän i åkrarna (Almquist & Asplund 1937). Under 1930–50-talen hittades åkerrättika på 46 lokaler i Eskilstunatrakten (Almquist ms). Arten har sedan minskat där i takt med andra åkerogräs och under inventeringen hittades den bara på några få lokaler i samma område.

Medelhavsområdet. I Sverige upp till norra Norr­land.

996 Raphanus raphanistrum L. s. lat.

This widespread weed probably originates from the Mediterranean region. It has spread through most of Europe, being rarer towards the east and through Asia. It has been introduced into parts of Africa, N. and S. America, Australia and New Zealand.

Sedan dess vanligaste växtplatser, magra sandjordsåkrar, mestadels övergivits har växten blivit ovanlig. Att den aldrig varit allm. i Närke kan förmodas enl. flera utsagor: ”Här och där, vanligen snart försvinnande” (Hartman 1866), ”Troligen spridd” (Kjellmert 1947), ”Spridd i skogslandet i söder, ej funnen i norr på slätten” (Dalhielm 1985). Från Glanshammar och Rinkaby tycks den ”ha försvunnit de senaste 20 åren” (Nilsson 1986).

Bland sentida växtplatser märks ny gräsmatta, rabatt, potatisland, grustag, träda, kalkbrott, vägdike, hamnfyllning, tipp, brandplats, jordgubbsland, i sädesspill på backhäll m.fl. Rika förekomster tycks ha varit ovanliga. Massförekomster fanns dock 1929 i havreåkrar vid Garphyttan och Axsjöboda i Tysslinge (Broddeson ms). I Ödeby växte den vid Skansen 1993 spars. men över flera hektar.

Växten betraktades som ett svårt ogräs i Sverige (Lyttkens 1885). Enl. Tolf (1903) var den täml. allm. men mest spars. i Mellansvenska myrodlingar i säden. Den försöksodlades vid bl.a. Bysta i Asker och Gillberga i Sköllersta (Befallningshafvanden 1832–1836).

Den uppträder också som fågelfröinkomling (Hovda 1978).

Otillräckligt känd, såväl i äldre tid som i nutiden. Utan frekvensuppgift hos WALL (1852); "här och där spridd över hela floraområdet" enligt Iverus (1877). Sistnämnda omdöme syns för nuvarande vara giltigt. Utbredningstyp: U.

Gammal bofast art.

Åkerrättika är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Förr huvudsakligen åkerogräs och Jarnvägsspridd, troligen även inkommen med barlast, numera sällsynt, möjligen endast tillfällig, på fabriks- och hamnplaner, bangårdar, ruderatfält, vägkanter. - 34 (21).

Sannolikt något förbisedd.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Wiken sparsamt". Härmed avses Hede: Hedeviken (17D 4h). Arten sågs i denna trakt av Dusén (1880) och på 1980-talet (Danielsson & Nilsson 1988).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %; förr ett allmänt åkerogräs på sämre jordar (Lilja 1870) men numera endast sällan sedd i åkrar och i övriga miljöer oftast tillfällig. Minskningen är säkert till stor del orsakad av förbättrade ogräsbekämpningsmetoder men över huvud taget finns i dag få lämpliga brukade åkermarker i urbergsbygderna. Nationellt rödlistad (NT).
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig åkerrättika R. r. subsp. raphanistrum i landskapet.

Åkerrättika växer som ogräs i sandiga och något kalkfattiga åkrar med vårsådda grödor som bönor, korn, havre eller fodermajs. På hösten när åkern är skördad men ännu inte plöjd kan åkerrättika blomma om rikligt. Men åkerlokalerna är i minoritet och idag hittas åkerrättika främst i diverse skräpmarker som jordhögar, stentippar och schaktmassor; detta tvärt emot vad som uppges i Sterner (1938) "sällan på ruderatmark". I Ahlqvist (1821) omnämns att åkerrättika växer på "östra landborgåsen"; av detta återstår idag enstaka ströfynd i östliga socknar som Gärdslösa, Långlöt, Gårdby och Ås.

Åkerrättika tillhör den grupp av åkerogräs som minskat kraftigt under de senaste decennierna och är numera knappast årlig på Öland. Den återfinns främst inom Mittlandet och runt Färjestaden. Norr om Borgholm finns ett enda aktuellt fynd vilket kan tyckas märkligt eftersom där finns en del lämpliga åkrar som både är sandiga och kalkfattiga. Rikard Sterner noterade den på flera lokaler i området, ofta på trädor. Men de sandiga åkrar där den vuxit har i många fall övergivits och växt igen, ibland har de omförts till betesmark eller planterats med tall. I Sterners liggare finns få fynd från sydöstra Öland, ett mönster man ser även hos andra arter som växer i sandiga jordar.

Åkerrättika är konkurrenssvag och slås ut av ogräsbekämpning, har svårt att hävda sig i tätbevuxna sädesåkrar och fröna rensas lätt bort från utsädet. I dagens odlingslandskap får ruderatmarker fungera som räddningsplankor för växten när den inte längre kan överleva i åkermiljöer. Dessa "skräplokaler" är tyvärr ofta kortlivade och föränderliga. Åkerrättika riskerar att helt försvinna från Öland inom en snar framtid.

Åkerrättika känns igen bl.a. på sina ljusgula blommor med violett ådring och skidan som är lång och ledad mellan fröna. Fröna kan överleva en kortare tid i marken, olika studier visar på en fortsatt förmåga att gro efter 1–5 år i fröbanken (Liljander 2007). Såvitt känt förekommer på Öland endast underarten vanlig åkerrättika subsp. raphanistrum. På havsstränder i Norden har strandrättika subsp. maritimus börjat dyka upp.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammalt ogräs.
Åkerrättika har setts på sandiga åkrar (träda, råg) samt på en ruderatlik betesmark. På ett par äldre lokaler (Klintehamn, Slite) växte arten på barlast vid hamnar. Johansson (1897) angav åkerrättika som sällsynt med 12 namngivna växtplatser från Sundre till Othem, Slite. Åkerrättika är sällsyntare i dag än förr.

Endast vanlig åkerrättika ssp. raphanistrum är känd från Gotland.

Åkerrättika är ett gammalt åkerogräs, som växer på sandiga, relativt näringsfattiga jordar. Förutom i åkrar och på åkerrenar finner man den på vägkanter, jordhögar och i annan skräpmark. Arten, som missgynnas av kalk, har sin huvudutbredning i lite högre liggande jordbruksområden i inlandet, där den lyser ljusgul i sädesåkrarna till skillnad från slättlandets ofta skalhaltiga åkrar, där den höggula åkersenapen dominerar. Just i åkerrättikans område har spannmålsodlingen minskat mycket på senare tid och därmed livsrummet för arten, som har gått tillbaka avsevärt sedan förra inventeringen.

Åkerrättika är ett ogräs i veteåkrar på flera håll i världen, speciellt i Australien, och har därför studerats noggrant. Arten uppges ha en fröbank i vilken många frön överlever åtminstone ett decennium. Den kan blomma ända in i höstfärgernas tid och fröna mognar sent.  Bild även i Natur och vegetation, sid. 531.