Taxasida

vitmåra

Galium boreale

L.

vitmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

vitmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vitmåra
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Galium boreale
Vetenskapligt namn, fullständig form
Galium boreale L.
Svenskt namn
vitmåra
icelandic
Krossmaðra
norwegianBokmal
hvitmaure
norwegianNynorsk
kvitmaure
Finskt namn
ahomatara
finlandSwedish
vitmåra
Danskt namn
Trenervet snerre
Foton
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2022-07-01
Peter Ståhl
Björsta broar, Dalälven, Hedesunda, Gävle 2009-07-14
Anders Delin
Slynnorna, Segersta 2013-08-01
Anders Delin
Slynnorna, Segersta 2013-08-01
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-26
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-28
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1515 Galium boreale L.

This polymorphic species belongs to the circumpolar plants. However, it is reported among the amphiatlantic species by Hultén, Amphi-atl., p. 104 and map 86.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

I ursprunglig miljö förekommer vitmåra i mer eller mindre exponerade rikbergsbranter och i rikkärr. Den är dock mycket kulturgynnad och de vanligaste växtplatserna är naturbetesmarker och torrbackar, renar, bryn, slänter och banvallar.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Vitmåra växer i ängsvegetation mestadels täml. allm. men med ojämn utbredning (Hallin), exempelvis ”påfallande vanlig i Botrakten till skillnad från övriga Sköllersta–Botrakten” 1992 (Holmer) och sedd på endast en lokal i SV-delen av Örebro 1989–2010 (Lindström).

Den växer i anslutning till källkärr och kärrängar samt bryn och gläntor i frisk–torr vegetation, gärna i kalk- och grönstenstrakter, på slagg, strandklapper etc. En rik förekomst fanns 1993 i S-brynet av Berga äng i Asker

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Allmän i kustlandet upp till Nätra samt utmed älvarna ända upp till Tåsjö, exempelvis noterad i Resele på 10 av 35 inventerade lokaler i niplandskapet mellan Myre och Sorte 1980 (Sahlin 1981). I landskapets norra-nordöstra delar sällsyntare utanför älvstrandmiljöerna, men detaljutbredningen är ofullständigt känd.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, beståndsbildande ört (jordstam!) med upprätta, 2–5 dm höga, fyrkantiga, glatta stjälkar med motsatta, uppåtriktade grenar. Vid förgreningarna är stjälken försedd med 4-bladiga kransar. Bladen är karaktäristiska: 2–4 cm långa, mörkgröna, trubbiga, bredast nära basen, och med 3 tydliga, parallella nerver. Blommar i huvudsak i toppen, men även några blommor på grenarna. Blommorna är små (ca 3–4 mm), vita och fyrtaliga. Frukten utgörs av två ca 2 mm stora kulor på ett gemensamt skaft.

Vitmåra är vanlig på många slags torra marker, både kulturskapade och naturliga. Längst i norr är dock den naturliga ståndorten mer fuktig, för här växer den i älvarnas strandzon. Vitmåran är en välbekant färgväxt, det är de röda jorstammarna som skall användas. Tyvärr misstar sig många numera och samlar stormåra, med mindre lyckat resultat.

Förväxlingsrisk:
Vitmåran är den enda växt som har trubbiga, 3-nerviga blad i kransar, så egentligen är den omisskännlig! Det upprätta växtsättet är också rätt unikt bland mårorna. Faktum är att många, både före och efter det att växten blommat ut, kan ha svårt att inse att denna upprätta växt är en måra!

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Vitmåra växer på torr till måttligt fuktig mark. Den förekommer i ängs- och hagmark, särskilt i sluttningar, intill block och i snårkanter. Den påträffas också i glesa lövdungar, i skogsbryn, på åkerrenar, vägkanter och banvallar. Arten är känslig för bete och missgynnas (åtminstone i längden) av igenväxning, och har därför minskat åtminstone i vissa trakter. I delar av Småland är den helt bunden till tidigare slåtterhävdad mark.
Funnen i 1202 rutor; tidigare uppgifter från 256 rutor. Mycket vanlig i större delen av Småland, men med lägre frekvens i inre sydöstra Småland och bara ganska vanlig i sydväst. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vitmåra är vanlig i betade, stäppartade torrängar. På alvaret klarar den även påtagligt kalkrika lokaler och ses i grusalvar samt i sprickrik hällmark och karster. Arten är ofta funnen i starkt kulturpåverkade miljöer som åkrar, vägrenar och ruderatmark. I frisk- och fuktängar växer vitmåra uppe på tuvorna. Skogskanter och glesare lövskogar kan också hysa arten. Vitmåra missgynnas av alltför hårt bete men klarar å andra sidan inte när igenväxningen gått alltför långt.

Vitmåra har bred ekologi och är vanlig över hela Öland. Eftersom den även har många möjliga växtmiljöer på Stora Alvaret finns inga egentliga utbredningsluckor.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Oftast i öppen, torr till frisk miljö: kalkhällmark, alvar, kalkgrus och kalkberg, hällmarkstallskog, öppen blandskog, hyggen, ängen, ängsmark (på sand eller lerjord; betad eller obetad; torr till frisk), kalkfuktängar och strandängar, väg- och åkerrenar, ruderatmark och grustag. Vitmåra finns även i Gotska Sandöns morer. Arten visade sig tidigt efter branden 1992 på Torsburgen. I extrema miljöer, såsom i kalkgrus nära havet, helt exponerad, kan vitmåra bli synnerligen småvuxen men finnas mycket rikligt.

Arten angavs av Johansson (1897) som ”Allest.”. Detta gäller än i dag. Den mycket höga andelen provrutor med vitmåra (endast ogräsmaskrosor Taraxacum sect. Taraxacum har högre) visar att vitmåra är en av öns vanligaste kärlväxter.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vitmåra växer på torr till frisk gräsmark i vägslänter, torrbackar, betesmarker, hagmarker samt i bryn och uppslag av glesa lövskogar på igenväxande gammal ängs- eller betesmark. Arten har ökat, framför allt i inlandet, sedan föregående inventering, kanske beroende på att den är gynnad av måttlig ohävd.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till torr, naturlig gräsmark på svagt hävdade betesmarker, på ogödslade åkerholmar och åkerrenar, på andra gräsmarksrester på vägkanter, i skogsbryn, rasbranter och i kärrkanter vid rika eller mesotrofa kärr. Gynnas av ohävd och indikerar igenväxning och avtagande hävd. Mycket vanlig i hela landskapet, saknas i rutor i de allra magraste sandmarkerna. 750 rutor (90 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien, Nordamerika. I Sverige hela landet, sällsynt norrut. I Sörmland mycket allmän – (90%). Vitmåran är en ängsväxt som i nutiden främst förekommer i igenväxande hagmarker. Den brukar expandera kraftigt vid minskat betestryck. Tillsammans med skogsklöver bildar den då vidsträckta mattor. Vitmåran är också vanlig i kulturgränsens växtsamhällen, särskilt i skogsbryn, på vägrenar och järnvägsbankar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 697 kartblad, 2452 kvadranter.
Almq. Allestädes, till yttre skärgården.
Vitmåra växer mestadels i mer eller mindre trädbevuxna miljöer såsom örtrik granskog, lövskog, lundar, hagar, naturbetesmarker och skogsbryn samt även på torrbackar. Till skillnad från stormåra är den ursprunglig i svenska floran och förekommer i betydligt högre grad i naturmiljöer.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Vitmåra är ursprunglig. Den beskrivs som allmän i alla tidigare arbeten.
Vitmåran förekommer såväl i odlingslandskapet som på skogsmark, myrar och stränder. Den har sina huvudförekomster i kulturlandskapets gräsmarker. Arten har tidigare varit mycket vanlig i ogödslade slåtterängar och betesmarker. Den anses ibland som hävdgynnad men förekommer ofta i större mängd där hävden har upphört varför det är tveksamt om den har något signalvärde som gräsmarksart. Arten verkar ha gynnats starkare av slåtter än av bete, i vart fall är den mycket typisk för ogödslade tidigare slåtter-hävdade dikesslänter, moränbackar och andra kantzoner i anslutning till gamla åkrar. Vitmåran vandrar även in i gamla övergivna inägor och förekommer i många andra miljöer i kulturlandskapet – inte minst i torrbackar och längs vägkanter och banvallar. Arten är översvämningstålig och har naturliga förekomster i strandens övre del (i epilittoralen). Den förekommer både på stränder till större vattendrag och i havssträndernas lövsnår och lövbårder.
Många förekomster i skogen är säkert rester efter slåtterbruk och skogsbete men arten har troligen ursprungliga biotoper i örtrika fuktstråk, naturliga gläntor och extremrikkärr. En annan möjlig ursprungsbiotop för arten är kalkhällmarker och kalktallskogar där den ofta är en karaktärsart.
I ängs- och hagmarker är de vanligaste följeväxter-na gulmåra (39%), bockrot, skogsklöver, rödven, blodrot, stenbär, röllika, brudbröd och darrgräs. På skogsmark är stenbär (48%), piprör, blodrot, vitsippa och midsommarblomster vanligast. Vitmåran börjar blomma samtidigt som linnea, stormåra och rosor.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Vitmårans frukter har krokhår, som är kortare än på till exempel myskmåra och därför häftar sämre. Den saknas på Gröntjärns strand, där endast sant amfibiska arter, fröbanksarter och snabba kolonisatörer kan överleva. Vitmåra börjar blomma efter stormåra, i ekorrbärets tid och kan fortsätta i linneans och mjölkens tid och kan sprida frö, men kan också blomma, i ljungens tid. Bladen gulnar på hösten. Inga gröna delar har setts övervintra. Skottspetsarna är vid snösmältningen gulbruna.
 

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vitmårans växtmiljöer är skiftande; den kan t.ex. ses både på en solig, sandig källarbacke och fuktigt, skuggigt på vitmossa i kalkrik sumpskog. I naturlig vegetation förekommer vitmåra längs stränder av sjöar och vattendrag. Den växer då högt upp på stranden, ofta under trädskiktet, ibland i älvbrinkar under blandskog. Den sitter framförallt på grova jordar som morän, sand eller grus. Närmare vattnet kan den finnas bland block eller i hällspringor på åstränder och i lundmiljö vid forsar. Arten är kalkgynnad och är också typisk i torr örtrik tallskog på rullstensåsar och moar, som på Ljunganåsen mellan Borgsjö och Stöde, då gärna med följearter som skogsklöver Trifolium medium och piprör Calamagrostis arundinacea. Även i rik granskog kan den ibland dyka upp, t.ex. vid källor, i sluttningskärr och i bergroten under sydberg; i Borgsjö Rankleven även på hyllor. Dessutom ses den någon gång i rikkärrskanter.
På kulturmark ser man vitmåra på torra vägkanter, åkerrenar och torrbackar och i skogsbryn, ymnigast i rikare trakter. Den växer också ofta på banvallar, t.ex. i Haverö och Hässjö, mer sällan ruderat som på industrimark. En annan typisk kulturståndort är betade eller röjda björkhagar kring gårdar. Högst frekvens har arten i rikområden vid kusten och kring Ljungan. Utbredningen påverkas också av klimatet; vitmåran tilltar i låglandet och mot sydost.