vippärt

Gammal bofast art.

1212 Lathyrus niger (L.) Bernh.

This species is mainly restricted to Europe. It is considered extinct in Scotland. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 251.

Vippärt är ursprunglig. Den växer i glesa grupper i lövbevuxna och gärna synvända bergbranter med inslag av basiska bergarter samt i nedanför liggande bryn och vägkanter. Arten har också några förekomster på mullrik mark i ängslövskogar.

Kalkgynnad sälls. växt i solvarma ras- och brottbranter, varphögar, bryn och gläntor. Vid Skepphult i Lerbäck fanns ett rikt bestånd i en brant tallplanterad ängsluttning 1978–1990 (Hallin). I V-sluttningen av Halvarsborg på gränsen mot Västmanland i Götlunda växte 150 ex. 1982 och 11 år senare 100 ex. i den nyligen röjda fornminnesslänten.

Arten var skyddad genom Örebro Läns Naturskyddsförening (Broddeson 1948), men det är oklart vad som menas.

Myrin 1832.

60; spridd-tämligen sällsynt på Mälarslätten och i östra Skogslåglandet; 9 lokaler i Bergslagen, samtliga på kalkrikt underlag. I Skandinavien utpräglat sydlig art, vars N-gräns för sammanhängande utbredning går genom sydligaste Dalarna (ytterst få fynd därovan). Utbredningstyp; S4.

Vippärt växer på torr eller frisk, näringsrik mark i gles lövskog med ädla lövträd och hassel. Den förekommer ofta på steniga eller blockiga platser och gärna i sydvända sluttningar, t.ex. av grusåsar. Ej sällan finns den i rasbranter; vid kusten påträffar man den ofta i bryn och dungar eller på åkerholmar. Arten är beteskänslig och uthärdar ej stark beskuggning.

Vippärt växer på kalkrik och gärna stenbunden mark. De vanligaste växtmiljöerna är ädellövskogar med inslag av avenbok, skogsek, lundalm, skogslind och hassel; sällsynt förekommer vippärt i ängstallskog. Ofta växer den längs skogsvägar och stigar, gärna där röjningar skett. Vippärt är beteskänslig men klarar däremot slåtter och är funnen i några av Ölands buskrika slåtterängar. Tillfälligt kan den även växa i ruderatmiljöer som vid nygrävda bevattningsdammar och på tippade jordhögar. I åkerkanter återfinns den längs stenmurar, på åkerholmar och kan även gå ut i trädesåkrar.

Vippärt är spridd inom Mittlandet och västra kustskogen, växten följer således utbredningen för ädellövskogar på Öland. Denna skog har vuxit upp på inägomark (trädklädda lövängar) där man förr bedrev slåtter och där vippärt var ett vanligt förekommande inslag. Norr om Borgholm är det idag glest med fynd och vippärt är inte återfunnen på sina fyra nordliga utpostlokaler i Böda sn som finns nedtecknade i Lundqvists liggare. Vid Gösslunda, Hulterstad sn, har fynd gjorts i en gammal slåtteräng, idag helt utan träd och med ett svagt bete. Förr växte vippärt i flera av de lövdungar som finns på sydvästra Öland men där är den försvunnen. Dungarna är idag så igenväxta på grund av gödslingseffekt från den omkringliggande åkermarken att vippärt inte kan fortleva; ibland är träddungarna borthuggna och marken omförd till åker. Om forna dagars slåtterängar inte uppodlats har de i stället lämnats i ohävd och blivit alltför skuggiga för att passa vippärt. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser. Med tanke på dagens brist på växtens favoritbiotop (slåtterängar) bedöms vippärt som minskande.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Lövskog och ängen, sandig (ibland ljungklädd) gräsmark, gläntor, stig- och körvägskanter i gles sandig tallskog, ofta på kalkunderlag, någon gång i frodigare, örtrik kalktallskog, frisk tallskog och ängsbarrskog. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän, men nämnde bara 18 lokaler. Andra, äldre fynd finns från ytterligare 11 växtplatser. Vippärt ökade möjligen under 1900-talet, efter det att betet på utmarkerna upphört eller avtagit.

Vippärt växer i halvskugga på torr till frisk, näringsrik mulljord i glesa ekskogar, blandlövskogar och lundar, gärna på stenbunden mark och ofta i syd- eller västvända sluttningar. Antalet lokaler har minskat sedan förra inventeringen, framför allt i de södra delarna av landskapet, kanske beroende på urbaniseringen.

Vippärt är känd från Sjuberget i Alfta sedan 1874. Det finns också en uppgift från Gruvbyn i Los, men lokalen i Sjuberget är den enda som vi har lyckats återfinna. Den är den nordligaste i landet. Sjuberget är gränsberg mellan Alfta och Arbrå. Den artrikaste delen ligger i Alfta, en sydvästvänd brant sluttning ovan Galvsjön, en av de större sjöarna i Hälsingland. Odlingsmarker sträcker sig från nordväst ända fram till berget. Det gynnsamma klimatiska läget kombineras med ganska mäktiga gångar av diabas och framsipprande vatten, så att flera arter som kräver mull och ett tämligen högt pH kan växa där, till exempel backvial, vårärt och lind.

Växttäcket är slutet och vi har inte råkat observera någon nyetablering av plantor. Arten är perenn.

Vippärt har blomknopp i ekorrbärets tid, samtidigt som vårärten i samma brant har fullt utvuxna rödgröna baljor, medan käringtand och tjärblomster blommar. Blommorna slår ut i linneans tid och genomgår en serie ganska osköna färgväxlingar. I början är de blekt röd­violetta som gökärtsblommor. När de vissnar går de över först i blågrönt, sedan i blekt smutsbrunt. Slutligen torkar de och skrumpnar och blir mörkt bruna, nästan svarta. I det stadiet är fodret fortfarande grönt, och som regel kommer då en grön balja fram ur blomresten. I höstfärgernas tid, efter några nattfroster, finns svarta baljor. Bladen är då fortfarande friskt gröna, men svartnar småningom i sin helhet. Under vintern finns inga gröna delar och inget underjordiskt skott, bara den 5 cm ned i jorden liggande jordstammen.

Vippärten växer i mullrik jord i den översta delen av branten tillsammans med liljekonvalj, piprör, bergslok, visp­starr, gökärt, stenbär, lingon, skogskovall och slåtterfibbla under ett glest trädtäcke av tall, gran, sälg och asp. På några ställen nära lokalen finns smärre lodytor. Beståndet ger under den tid vi har observerat det, från 1977, ett stabilt intryck. År 1981 fanns 175 exemplar, vart och ett med många blomstänglar.