vätteros

Vätteros är ursprunglig. Den är rotparasit på lövbärande träd och buskar, främst hassel Corylus avellana. Arten växer i små grupper på fuktig, näringsrik mulljord i ängslövskogar och lövdungar, ofta i sluttningar och bäckraviner.

På vissa lokaler utvecklar växten inte ovanjordiska delar varje år och kan därför skenbart vara försvunnen från en lokal under lång tid.

Klorofyllfri rotparasit på bl.a. hassel i mullrika lundar, delvis täml. allm. De flera hundra lokaluppgifterna koncentreras till de forna, klassiska lövängarna i kalkområden, längs Hjälmarens norra strand etc. Växtplatser är också hasselsnår i bäcklundar, dråg, nedom rasbranter, ekhagar och sandstensbrott m.m. Enl. en ortsbo vid Lindudden i Götlunda ”flyttar bestånden sig för varje år”. Den är känd också från snår av hägg och klibbal.

Vid Svartkärr i Vintrosa växte den i 500 ex. inom reservatet och 200 ex. utom detta 1989 (Löfgren 1997c). Strax N om boningshuset vid Lomtärn 222 339 i Askersund fanns 200–400 ex. 1983 (B. Pettersson) och vid Södra Hammaren i Götlunda räknades 180 ex. 1982 (O. Norrgrann).

På 1920-talet fanns vätterosen i en trädgård vid Lilla Kjettstaka i Hammar (Adolfsson 1977). Vid Ängakullen SV om Lilla Hemsjön vid Åsbro i Lerbäck har dess utveckling följts 1932–1960. Flera grupper var uppgrävda där 1952 (B. Fredriksson).

Gammal bofast art.

1705 Lathraea squamaria L.

This species is mainly restricted to Europe with same outposts eastwards to the Himalayas. Conformity with the range of the mast common host Corylus avellana (no. 626) is conspicuous. It seems to have disappeared from some earlier localities, for instance in Ireland (Atlas Brit. Fl. 1962, map p. 236). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 411.

16; sällsynt i Mälarområdet och Skogslåglandet; nio lokaler i Nedre Bergslagen, (kanske) uteslutande inom kalkområden. Sydlig art, här vid sin svenska NV-gräns. Edafiskt mycket fordrande. Utbredningstyp: S10(?).

Myrin 1832.

Vätteros växer i skuggiga lägen på frisk mulljord som rotparasit främst på hassel Corylus avellana. Hässlen, ädellövskogar och avenbokslundar är de vanligare växtmiljöerna. I Sterner (1986) finns en lång lista på troliga värdväxter. Under inventeringen har förutom hassel följande värdväxter noterats/misstänkts: skogslönn, avenbok, rundhagtorn, ask, svart valnöt, hägg, gran, tall, gråpoppel, asp och lundalm (Acer platanoides, Carpinus betulus, Crataegus laevigata, Fraxinus excelsior, Juglans nigra, Prunus padus, Picea abies, Pinus sylvestris, Populus × canescens, P. tremula, Ulmus minor).

Majoriteten av lokalerna för vätteros finns inom Mittlandets hässlen och ädellövskogar. Längst upp i norr, Böda, Högby och Källa sn, är det glesare idag mellan fynden än vad kartan i Sterner (1986) visar. Eftersom Åke Lundqvist hade sommarhus i Nyby (Källa sn) blev de närliggande socknarna mer noggrant inventerade av honom. Vätteros varierar en hel del mellan åren. Torra vårar kan den nästan vara försvunnen för att dyka upp igen när förhållandena blir mer gynnsamma. Dessutom är växten synlig endast under en kortare period på våren, april–maj, varför den kan vara något förbisedd. En del hassellundar är numera betade och delvis röjda vilket inte tycks missgynna vätterosen. Vätteros är idag funnen i något fler socknar jämfört med Sterner (1938) men har försvunnit från sydliga utpostlokaler trots att de förfaller oförändrade. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Parasit på hassel och andra lövträd i ängen, lövdungar, lövskog, kyrkogårdar och trädgårdar. Även på hästkastanj Aesculus hippocastanum, murgröna Hedera helix (eller mandel Prunus dulcis), silverpoppel Populus alba och i videsnår. Möjligen är arten något underskattad p.g.a sin tidiga blomning och sitt snabba nedvissnande. Bestånd där hela växten är gulvit i stället för violettrosa ses då och då, exempelvis i Vallstena, Alvena lindaräng enligt Larsson (1994).

Vätteros saknas på nordöstra Gotland samt på Fårö. En viss minskning har kanske skett sedan 1800-talet, då Johansson (1897) angav frekvensen som ”H. o. d.”, ungefär motsvarande dagens tämligen allmän.

Vätteros växer på frisk till något fuktig, näringsrik mulljord, gärna med skalinslag i lövdungar, ädellövskog och blandskog, ofta i sluttningar och bäckraviner. Man finner den nästan alltid ihop med hassel, som den oftast parasiterar på. I regel har den också sällskap av vitsippa, blåsippa och vispstarr. Det verkar som om arten ökat i inlandet i Munkedals och Tanums kommuner, men det är förmodligen skenbart beroende på att man under föregående inventering sällan besökt dessa trakter under våren.