Taxasida

vätteros

Lathraea squamaria

L.

vätteros är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

vätteros är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vätteros
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Lathraea squamaria
Vetenskapligt namn, fullständig form
Lathraea squamaria L.
Svenskt namn
vätteros
norwegianBokmal
skjellrot
norwegianNynorsk
skjelrot
Finskt namn
suomukka
finlandSwedish
vätteros
Danskt namn
Skælrod
Foton
Patrik Engström
Göteborg 2024-04-20
Patrik Engström
Häverö prästäng 2025-04-21
Peter Ståhl
Hagaström, Gävle 2013-05-12
Patrik Engström
Väddö 2022-05-08
Torbjorn Tyler
Stampen vid Höörsån i Höör 2015-04-18
Lars Efraimsson
Kycklingedalen, Grums kommun 2020-04-30
Lars Efraimsson
Kycklingedalen, Grums kommun 2020-04-30
Nicklas Strömberg
Stocklycke, Omberg, Ög 2008-04-07
Nicklas Strömberg
Stocklycke, Omberg, Ög 2007-04-29
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Vätteros är ursprunglig. Den är rotparasit på lövbärande träd och buskar, främst hassel Corylus avellana. Arten växer i små grupper på fuktig, näringsrik mulljord i ängslövskogar och lövdungar, ofta i sluttningar och bäckraviner.

På vissa lokaler utvecklar växten inte ovanjordiska delar varje år och kan därför skenbart vara försvunnen från en lokal under lång tid.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Klorofyllfri rotparasit på bl.a. hassel i mullrika lundar, delvis täml. allm. De flera hundra lokaluppgifterna koncentreras till de forna, klassiska lövängarna i kalkområden, längs Hjälmarens norra strand etc. Växtplatser är också hasselsnår i bäcklundar, dråg, nedom rasbranter, ekhagar och sandstensbrott m.m. Enl. en ortsbo vid Lindudden i Götlunda ”flyttar bestånden sig för varje år”. Den är känd också från snår av hägg och klibbal.

Vid Svartkärr i Vintrosa växte den i 500 ex. inom reservatet och 200 ex. utom detta 1989 (Löfgren 1997c). Strax N om boningshuset vid Lomtärn 222 339 i Askersund fanns 200–400 ex. 1983 (B. Pettersson) och vid Södra Hammaren i Götlunda räknades 180 ex. 1982 (O. Norrgrann).

På 1920-talet fanns vätterosen i en trädgård vid Lilla Kjettstaka i Hammar (Adolfsson 1977). Vid Ängakullen SV om Lilla Hemsjön vid Åsbro i Lerbäck har dess utveckling följts 1932–1960. Flera grupper var uppgrävda där 1952 (B. Fredriksson).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1705 Lathraea squamaria L.

This species is mainly restricted to Europe with same outposts eastwards to the Himalayas. Conformity with the range of the mast common host Corylus avellana (no. 626) is conspicuous. It seems to have disappeared from some earlier localities, for instance in Ireland (Atlas Brit. Fl. 1962, map p. 236). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 411.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

16; sällsynt i Mälarområdet och Skogslåglandet; nio lokaler i Nedre Bergslagen, (kanske) uteslutande inom kalkområden. Sydlig art, här vid sin svenska NV-gräns. Edafiskt mycket fordrande. Utbredningstyp: S10(?).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 46–60 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Vätteros är en klorofyllfri parasit med krypande jordstam och reducerade, fjällika blad. Den kan parasitera på flera arter av lövträd (och även gran!) men väljer oftast hassel. I regel växer den på frisk eller svagt fuktig, väldränerad, näringsrik, lucker mulljord, helst i sluttningar (som kan vara helt svaga) eller nedanför branter och nästan alltid i närvaro av hassel. Oftast finner man den i hasseldungar eller i ädellövskog,gärna med blåsippa Hepatica nobilis, underviol Viola mirabilis och andra lundörter. Vätterosens lokaler brukar ha lång kontinuitet som lövmiljö – ofta rör det sig om gammal lövängsmark som har vuxit igen till lövlund. Någon gång kan den uppträda i örtrik granskog.
Bestånden är ofta små, och blomningen kan då utebli vissa år, men ibland stora och täta. Det händer att växten blommar nere i marken med helt slutna, vitaktiga små blommor.
Funnen i 583 rutor; tidigare uppgifter från 195 rutor. I norra och östra Småland ganska vanlig (men ovanligare vid själva kusten), i den sydvästra tredjedelen ganska sällsynt eller (längst i sydväst) sällsynt. Grönstensstråket i västra Småland avtecknar sig tydligt på kartan. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vätteros växer i skuggiga lägen på frisk mulljord som rotparasit främst på hassel Corylus avellana. Hässlen, ädellövskogar och avenbokslundar är de vanligare växtmiljöerna. I Sterner (1986) finns en lång lista på troliga värdväxter. Under inventeringen har förutom hassel följande värdväxter noterats/misstänkts: skogslönn, avenbok, rundhagtorn, ask, svart valnöt, hägg, gran, tall, gråpoppel, asp och lundalm (Acer platanoides, Carpinus betulus, Crataegus laevigata, Fraxinus excelsior, Juglans nigra, Prunus padus, Picea abies, Pinus sylvestris, Populus × canescens, P. tremula, Ulmus minor).

Majoriteten av lokalerna för vätteros finns inom Mittlandets hässlen och ädellövskogar. Längst upp i norr, Böda, Högby och Källa sn, är det glesare idag mellan fynden än vad kartan i Sterner (1986) visar. Eftersom Åke Lundqvist hade sommarhus i Nyby (Källa sn) blev de närliggande socknarna mer noggrant inventerade av honom. Vätteros varierar en hel del mellan åren. Torra vårar kan den nästan vara försvunnen för att dyka upp igen när förhållandena blir mer gynnsamma. Dessutom är växten synlig endast under en kortare period på våren, april–maj, varför den kan vara något förbisedd. En del hassellundar är numera betade och delvis röjda vilket inte tycks missgynna vätterosen. Vätteros är idag funnen i något fler socknar jämfört med Sterner (1938) men har försvunnit från sydliga utpostlokaler trots att de förfaller oförändrade. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Parasit på hassel och andra lövträd i ängen, lövdungar, lövskog, kyrkogårdar och trädgårdar. Även på hästkastanj Aesculus hippocastanum, murgröna Hedera helix (eller mandel Prunus dulcis), silverpoppel Populus alba och i videsnår. Möjligen är arten något underskattad p.g.a sin tidiga blomning och sitt snabba nedvissnande. Bestånd där hela växten är gulvit i stället för violettrosa ses då och då, exempelvis i Vallstena, Alvena lindaräng enligt Larsson (1994).

Vätteros saknas på nordöstra Gotland samt på Fårö. En viss minskning har kanske skett sedan 1800-talet, då Johansson (1897) angav frekvensen som ”H. o. d.”, ungefär motsvarande dagens tämligen allmän.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vätteros växer på frisk till något fuktig, näringsrik mulljord, gärna med skalinslag i lövdungar, ädellövskog och blandskog, ofta i sluttningar och bäckraviner. Man finner den nästan alltid ihop med hassel, som den oftast parasiterar på. I regel har den också sällskap av vitsippa, blåsippa och vispstarr. Det verkar som om arten ökat i inlandet i Munkedals och Tanums kommuner, men det är förmodligen skenbart beroende på att man under föregående inventering sällan besökt dessa trakter under våren.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk mullrik mark som rotparasit framför allt på hassel i lövskog, hässlen, igenväxande hagar och ängar samt i ängsgranskog. Något kalkgynnad. Traktvis vanlig, mestadels mindre vanlig till sällsynt. 279 lokaler i 180 rutor (22 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien. I Sverige upp till Gästrikland. I Sörmland mindre allmän med ojämn utbredning – (15%). Vätterosen är en flerårig helt klorofyllfri rotparasit med fjälliga jordstammar. I Sörmland lever den företrädesvis på hassel men den kan i undantagsfall parasitera på flera andra arter av träd och buskar t.ex. björk, al, rönn och gran. Arten kräver för sin trivsel väldränerad mulljord och ett vegetationstäcke som inte är fullt slutet. Vätteros växer i hassellundar eller i ädellövskog med hassel, gärna på kalkrik mark. Den är utmärkande för lokaler där hasselförekomsten har lång kontinuitet, vanligen tidigare slåttermarker. Yngre hasselbestånd som efter 1800-talet uppstått i gamla utmarker saknar nästan alltid vätteros. Blomningen varierar mellan olika år förmodligen beroende på förhållandena föregående år då jordstammarna byggt upp sitt näringsförråd. I regel påträffas vätterosen i fåtaliga bestånd, men den kan ibland uppträda i större mängd, såsom i hassellunden vid Sörgölets badplats i St. Malm, där den vissa år finns i många hundra exemplar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mindre allmän i Uppland som helhet; saknas i stora delar av landskapet men är ganska vanlig i den ostligaste delen. Delvis möjligen förbisedd, eftersom den är tidig och fluktuerar från år till år, så att den vissa år inte alls visar sig ovan jord. 160 kartblad, 281 kvadranter.
Vätteros parasiterar framför allt på hassel, men även asp och gran har nämnts som värdväxter. Den förekommer i lövskogar och hassellundar, ofta i bäckraviner i stråk med rörligt markvatten. Efter kraftig gallring tycks den gynnas av multnande rötter och stubbar.
Förändring - 7 %.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Vätteros är en ursprunglig skogsväxt. Den upptäcktes första gången vid den klassiska växtlokalen Stenbäck-en i Valbo omkring 1857 av J.A. Wiström. Rader av botanister har därefter besökt vätterosen vid Stenbäcken och från området finns en närmast unik serie observationer. Blomningen har växlat starkt över åren och arten har dödförklarats några gånger. Herbert Hänsch angav t.ex. 1928 att det sista exemplaret hade insamlats för något år sedan. Ytterligare två andra gamla fynd av vätteros har rapporterats, men sedan 1980 har hela 20 nya lokaler upptäckts.
Vätterosen anses i första hand parasitera på hassel men även på andra träd. De flesta av lokalerna saknar hassel men innehåller ofta asp, klibbal eller björk. Många lokaler är närmast ren granskog och i något fall är tall närmaste trädslag. Ännu märkligare är de förekomster som hittats i rabatter inne i Gävle bland rosor och främmande buskar som rosentry och ginnalalönn. Av allt att döma har arten ett brett spektrum av värdväxter. Lokalerna är i övrigt rika skogsmiljöer med mullrik jord och genomsilande grundvatten.
I de flesta fall finns andra krävande arter som vårärt, try och stinksyska. Den i särklass vanligaste följeväxt-en är dock vitsippa (68%) följd av blåsippa, harsyra, gran och ormbär. Vätterosen blommar i maj samtidigt med vitsippa och gullviva. Blommorna pollineras av humlor. Blomställningen försvinner snart efter fruktsättningen och redan i början av juni är växten spårlöst försvunnen. Det senaste datum arten noterats är 11 juni och det tidigaste är 5 maj. Blommorna blir ofta uppätna (troligen av rådjur). Fröna uppges kunna ligga i jorden många år innan de gror.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vätteros är en gång påträffad på Alnön utan närmare lokalangivelse. Eftersökt 1994 (RL) i öns enda hasselbestånd i Vränsta men ej funnen.