strandveronika

Se: bredbladig strandveronika Veronica longifolia var. longifolia och smalbladig strandveronika Veronica longifolia var. maritima

Spontan längs Arbogaåns, Hedströmmens och Kolbäcksåns nedre och Sagåns mellersta lopp (i närheten några få apofytiska förekomster) samt vid Hjälmaren: sammanlagt cirka 35 lokaler. Dessutom förvildad (i ett fall kanske järnvägsspridd) på cirka fem lokaler i Ö. Västmanland, till synes beständig i Nedre Bergslagen (lokal 38). Ger i Västmanland intryck av att vara klimatfordrande, men dess totalutbredning är kontinentalnordligt kontinental och dess utbredning i Fennoskandia (i V-kanten av utbredningsområdet.) splittrad. Tydningen av utbredningen försvåras av att den företräds av flera raser, vilka delvis kan tänkas utgöra klimatiska ekotyper. Troligen är utbredningen i Västmanland ofullbordad. F.n. endast i utpräglat eutrof omgivning vid starkt eutrofa vattendrag. Utbredningstyp osäker.

Arten är känd från en enda lokal (tidigare opublicerad): Hede: Norr-Hede, ny vägslänt (subspont.?) (17D 5g, 1962, E. Almquist i S och UPS). Strandveronikan kan vara spridd från odling.

1663 Veronica longifolia L.

Syn.: Pseudolysimachium longijolium (L.) Opiz

This variable, mainly boreal-montane species is now widely distributed in Eurasia and partly N. America. N of the broken line var. borealis Trautv. (syn.: var. septentrionalis Boriss.) dominates. The species has sometimes escaped from cultivation within and outside the range. It has been introduced into N. and S. America.

Strandveronika är ursprunglig utmed Ätran och några andra vattendrag i mellersta Halland. Där växer den i lövridåer tillsammans med ganska högvuxna gräs och örter. Arten odlas också som prydnadsväxt och förvildas tämligen lätt i anslutning till trädgårdar, utkast- och avfallsplatser.

Myrin 1832.

Odlad som prydnadsväxt och tillfälligt förvildad eller kvarstående, bl.a. kring gårdar och i bryn, samt på tippar. Strandveronika var troligen bofast vid Hunnemara i Karlshamn under 1920- och 30-talen.

Ursprunglig på låga klipp- och blockstränder vid nordmalingskusten, eljest stundom spridd (t ex vid järnvägsstation, i grustag) från odlingar i trädgårdar, förr möjligen någon gång inkommen med barlast. - 11 (6).

Status: sannolikt ursprungligen införd som prydnadsväxt och som sådan mycket lätt förvildad (men åtminstone numera sällan odlad), oftast tillfällig men ibland etablerad och bofast. Några uppgifter från havsstränder i nordvästligaste delen kan avse helt spontana förekomster men detta är omöjligt att säkert avgöra. Först uppgiven 1789 från Torekov (Osbe enl. Gertz 1945).
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre (27) rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO och TKa. Mycket mångformig art som torde gå att dela upp i flera taxa men komplexet är ännu dåligt utrett och variationen i Skåne är inte närmare undersökt. En del av uppgifterna kan avse former av hybridogent ursprung, d.v.s. hällveronika (se nedan).

Strandveronika finns i två varieteter: smalbladig strandveronika var. maritima som växer naturligt i vårt land på steniga havsstränder ända upp till Norrbotten; möjligen har den sin svenska sydgräns i Småland (Edqvist & Karlsson 2007). Det finns även en bredbladig strandveronika var. longifolia som växer på torrängar i inlandet. I odling förekommer en mängd former som är svåra att skilja och dessutom ibland med inkorsad axveronika V. spicata.

På Öland är samtliga förekomster av strandveronika spridda från odling och växten är funnen på utkast, kvarstående eller avsiktligt planterad "i det vilda". På lokalen i Sandby sn där den ursprungligen är planterad har den hållit sig kvar minst 30 år, spridit sig och bör därför betraktas som bofast i landskapet.

Kulturflykting och kvarstående, bofast.

Förvildad, bofast.
Flerårig trädgårdsväxt, förvildad i vägkanter och dikeskanter nära bebyggelse samt utkastad på skräphögar. Några äldre fynd, som har gjorts vid en åker och i en timotejvall, antyder att arten även har inkommit med frövaror. Enskilda plantor kan bli mycket långlivade (en planta i Vall stod kvar i minst 15 år), men arten sprider sig inte så lätt med frön. Ett undantag utgör en rik förekomst i Stånga med ett 40-tal plantor, som vi bedömer ha etablerats genom (eventuellt sekundär) fröspridning. Johansson & Larsson (1997) utredde artens förekomst på Gotland mer ingående.

Strandveronika växer fuktigt till blött på stränder av sjöar och vattendrag. Den finns vid Göta och Nordre älvar och följer Örekilsälvens lopp och finns även vid Kärnsjöns stränder, där den förmodligen är spontan. Man träffar också på arten i mer kulturpåverkade miljöer som ödetomter, vägkanter, hällmark, skogsbryn och olika typer av skräpmark, dit den sannolikt spritts från odling som prydnadsväxt.

Strandveronika kan föröka sig med frö, särskilt på naken jord, och blomma redan efter ett år. Man ser den dock mest som perenn och stationär i slutet växttäcke. Den börjar blomma senare än de flesta veronikaarter, i mjölkens till ljungens tid. Två centimeter långa basala skott övervintrar gröna.