Taxasida

spikvallmo

Papaver argemone

L.

spikvallmo är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

spikvallmo är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • spikvallmo
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Papaver argemone
Vetenskapligt namn, fullständig form
Papaver argemone L.
Svenskt namn
spikvallmo
norwegianBokmal
klubbevalmue
norwegianNynorsk
klubbevalmue
Finskt namn
hietaunikko
finlandSwedish
spikvallmo
Danskt namn
Kølle-valmue
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2019-06-26
Patrik Engström
Kåseberga 2021-06-12
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2020-06-06
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2020-06-06
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Spikvallmo är en gammal, kulturberoende art som är bofast i landskapet men tillfällig på enskilda lokaler. Den växer i åkerkanter och på torr, störd mark, t ex vägkanter, banvallar, grustag och ruderatmarker. Arten är känslig för kemiska ogräsmedel (Ingelög m fl 1993).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Åkerogräs som blivit ovanligare genom moderna odlingsmetoder.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Tillfälligt kulturspridd, en gång troligen med bar­last. - 3 (3).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

På skärgårdens kalköar är den ettåriga och kalkgyn­nade spikvallmon bofast som åkerogräs (liksom på den närliggande Runmarö i Uppland). Arten har minskat i takt med åkerbrukets upphörande i skär­gården. På fastlandet är den främst funnen som till­fällig på skräpplatser. Kalkgynnad.

Europa. Mest i södra Sverige.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

889 Papaver argemone L.

This species is probably of S. European origin. As a weed it has spread farther north and in other directions and also to N. America.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

4; Kolbäck Yllesta (Iverus 1875 ss. var. glabra = f. glabrum Koch). Växtpl. uppges i Iverus (1877) ha varit ett potatisland. Ramnäs "Vid kyrkan, cult.?" 1960 (Nordin). Om vildväxande, torde den ha varit helt tillfällig Skinnskatteberg Dammsjön (Wall [efter okänd sagesman) hos FRIES 1844). Lokal intogs sedermera i HARTM:S flora men nämndes inte på nytt av WALL (1852). Osäker uppg.? Västerås Hamnområdet, 1 ex. 1925 (WOLL. 1930; VÄ).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Spikvallmo växer oftast på varm och torr, sandig eller lerig jord. Förr var den vanligast i sädesåkrar, men numera ser man den mest på banvallar och i industriområden, i slänter och på jordhögar. Den dyker även upp i trädgårdar som rabattogräs eller i nyanlagda gräsmattor. Detta antyder att arten ibland kommer in med frövaror.

Spikvallmon är en art som minskar, framför allt som åkerogräs. Den slås ut av ogräsmedel och klarar inte konkurrensen i dagens täta, uppgödslade sädesåkrar. I glest sådda åkerkanter och obesprutade åkerhörn har dock arten en chans att överleva.

I dagens Småland är det endast på kustslätten söder om Kalmar man kan se arten i åkermiljö. Tidigare växte arten så även i Vätterbygden (särskilt på Visingsö och kring Gränna) och österut mot Tranås samt i norra Kalmar län. I övriga delar av Småland har den nog alltid varit tillfällig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Spikvallmo är vanlig i sandiga, något kalkpåverkade åkrar, men är känslig för ogräsbekämpning. Den är idag vanligare i ruderatmiljöer såsom jordhögar, sandtag och stentippar. Vägkanter, trädgårdsland och gårdsplaner är andra vanliga växtmiljöer. Ibland är spikvallmo funnen i betesmarker där sandiga kostigar kan duga som växtplats.

Spikvallmo är fortfarande vanlig på Öland och jämnt spridd över ön. Endast på Stora Alvaret är det glest mellan fynden. Växten är frostkänslig och plantor som gror på hösten riskerar att dö under vintern (Jonsell 2001).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Kulturföljeslagare.
Åkrar, företrädesvis på sandiga jordar, men även på lerjord; åkerrenar och vägrenar; mer sällan gårdsplaner, schaktjord, trädgårdsrabatter och liknande. För drygt hundra år sedan den vanligaste vallmoarten på Gotland (Johansson 1897), i dag passerad av rågvallmo P. dubium och framför allt av kornvallmo P. rhoeas.

En form med kala fruktkapslar rapporterades från Roma av Säve (1837, i övers.): ’i säd’. Ytterligare ett antal fynd har publicerats senare (Johansson 1897, 1910b, Fries 1914). Endast ett fynd har rapporterats under Projekt Gotlands flora: Barlingbo, 450 m NV Stenstugu, i sandigt dike mot åker 1997 (165707 638605 JP).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Förekommer i södra Sverige sedan gammalt i åkrar. I Bohuslän är arten förmodligen inkommen med frövaror och tillfälligt förvildad vid några tillfällen. 

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal inkomling, växer i höstsådda eller extensivt brukade åkrar, på trädor samt även på sandiga, torra marker som sandtag och bangårdar. Sällsynt, mest regelbundet påträffad i Kinnekulleområdet, i andra trakter oftast tillfällig. Hotas av ogräsbekämpning och gödsling. 29 lokaler i 16 rutor.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Spikvallmo har nordgräns i Uppland för annat än tillfälliga förekomster. Den är sällsynt i landskapet och förekommer med något undantag endast i den södra och mellersta delen. 28 kartblad, 32 kvadranter.
Spikvallmo förekommer som ogräs i trädgårdsland och åkrar, ofta trädesåkrar. Minst lika ofta är den rapporterad från vägkanter, nyanlagda vägslänter, skräpmarker, tippmassor och jordhögar, där det mest är fråga om tillfälliga förekomster.
Förändring - 74 %. – Liksom många andra ogräsarter har spikvallmo minskat kraftigt bl.a. därför att höstgrodda plantor har svårt för att övervintra och de vårgrodda har svårt att klara konkurrensen med grödorna. Den är dessutom ytterst känslig för herbicider (Svensson, Wigren-Svensson & Ingelög 1993).

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Tillfälligt inkommen. 

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Wiström (1898) har uppgifter om denna art från fem lokaler. Inga nyare fynd.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Neuman (1885a): sporadiskt på barlast.