spikvallmo

Spikvallmo är en gammal, kulturberoende art som är bofast i landskapet men tillfällig på enskilda lokaler. Den växer i åkerkanter och på torr, störd mark, t ex vägkanter, banvallar, grustag och ruderatmarker. Arten är känslig för kemiska ogräsmedel (Ingelög m fl 1993).

Åkerogräs som blivit ovanligare genom moderna odlingsmetoder.

Gammal bofast art.

Tillfälligt kulturspridd, en gång troligen med bar­last. - 3 (3).

På skärgårdens kalköar är den ettåriga och kalkgyn­nade spikvallmon bofast som åkerogräs (liksom på den närliggande Runmarö i Uppland). Arten har minskat i takt med åkerbrukets upphörande i skär­gården. På fastlandet är den främst funnen som till­fällig på skräpplatser. Kalkgynnad.

Europa. Mest i södra Sverige.

889 Papaver argemone L.

This species is probably of S. European origin. As a weed it has spread farther north and in other directions and also to N. America.

4; Kolbäck Yllesta (Iverus 1875 ss. var. glabra = f. glabrum Koch). Växtpl. uppges i Iverus (1877) ha varit ett potatisland. Ramnäs "Vid kyrkan, cult.?" 1960 (Nordin). Om vildväxande, torde den ha varit helt tillfällig Skinnskatteberg Dammsjön (Wall [efter okänd sagesman) hos FRIES 1844). Lokal intogs sedermera i HARTM:S flora men nämndes inte på nytt av WALL (1852). Osäker uppg.? Västerås Hamnområdet, 1 ex. 1925 (WOLL. 1930; VÄ).

Spikvallmo växer oftast på varm och torr, sandig eller lerig jord. Förr var den vanligast i sädesåkrar, men numera ser man den mest på banvallar och i industriområden, i slänter och på jordhögar. Den dyker även upp i trädgårdar som rabattogräs eller i nyanlagda gräsmattor. Detta antyder att arten ibland kommer in med frövaror.

Spikvallmon är en art som minskar, framför allt som åkerogräs. Den slås ut av ogräsmedel och klarar inte konkurrensen i dagens täta, uppgödslade sädesåkrar. I glest sådda åkerkanter och obesprutade åkerhörn har dock arten en chans att överleva.

I dagens Småland är det endast på kustslätten söder om Kalmar man kan se arten i åkermiljö. Tidigare växte arten så även i Vätterbygden (särskilt på Visingsö och kring Gränna) och österut mot Tranås samt i norra Kalmar län. I övriga delar av Småland har den nog alltid varit tillfällig.

Spikvallmo är vanlig i sandiga, något kalkpåverkade åkrar, men är känslig för ogräsbekämpning. Den är idag vanligare i ruderatmiljöer såsom jordhögar, sandtag och stentippar. Vägkanter, trädgårdsland och gårdsplaner är andra vanliga växtmiljöer. Ibland är spikvallmo funnen i betesmarker där sandiga kostigar kan duga som växtplats.

Spikvallmo är fortfarande vanlig på Öland och jämnt spridd över ön. Endast på Stora Alvaret är det glest mellan fynden. Växten är frostkänslig och plantor som gror på hösten riskerar att dö under vintern (Jonsell 2001).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Åkrar, företrädesvis på sandiga jordar, men även på lerjord; åkerrenar och vägrenar; mer sällan gårdsplaner, schaktjord, trädgårdsrabatter och liknande. För drygt hundra år sedan den vanligaste vallmoarten på Gotland (Johansson 1897), i dag passerad av rågvallmo P. dubium och framför allt av kornvallmo P. rhoeas.

En form med kala fruktkapslar rapporterades från Roma av Säve (1837, i övers.): ’i säd’. Ytterligare ett antal fynd har publicerats senare (Johansson 1897, 1910b, Fries 1914). Endast ett fynd har rapporterats under Projekt Gotlands flora: Barlingbo, 450 m NV Stenstugu, i sandigt dike mot åker 1997 (165707 638605 JP).

Förekommer i södra Sverige sedan gammalt i åkrar. I Bohuslän är arten förmodligen inkommen med frövaror och tillfälligt förvildad vid några tillfällen. 

Tillfälligt inkommen. 

Wiström (1898) har uppgifter om denna art från fem lokaler. Inga nyare fynd.