skvattram

Gammal bofast art.

Östlig art med utbredningsluckor och områden med gles förekomst i mellersta och delar av södra Norrland. I Ångermanland allmänt utbredd i kustsocknarna från östra delen av Nätra norrut, i övrigt spridda förekomster och lokalgrupper, dock är frekvensen i de nordöstra inlandssocknarna otillräckligt utredd. Sällsynt med glesa lokaler och avsevärda luckor i kustlandet fr om Skuleskogen söderut, i ådalssocknarna samt V-NV Ångermanland.

Mossar, sumpskog.

Skvattram är ursprunglig. Den växer vanligen enstaka eller i mindre bestånd i sumptallskogar och mossekanter samt någon gång i kärrkanter. Arten är i viss man kulturgynnad genom att den har ganska lätt för att etablera sig på störd mark, t ex i anslutning till diken, torvtäkter och körvägar. Det största beståndet, som täcker 1750 m2, finns i Veinge Göstorp vid 4C 5h 24 03 (VL).

Skvattram är i Sverige en östlig/nordlig art som kanske är under spridning västerut. Under 1900-talet har ganska många nya lokaler upptäckts i Halland.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "h.o.d.", vilket i ljuset av vad vi nu vet är en betydande överskattning.

Täml. allm.–allm. myrväxt varav flertusenåriga lämningar noterats vid Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896). Den fanns på många avdikade myrar innan avvattningen skedde (Nyberg 1867).

Vanliga växtplatser är bäckkärr, tallmyrar och torvgravar, ovanliga bl.a. svacka i en skogshäll, uppe i borgen vid Tarsta i Sköllersta, samt på frisk mark i blåbärstallskog, i björkhage etc. Vid Herrfallsäng i Hallsberg m.fl. ställen ses den även i rikkärr.

Blomberg (1865a) antecknade den från ”sankmarker omkring norra Hjälmarstranden” vilket delvis preciserades till ”den förr vattenskadade, numera odlade jorden” vid Sickelsjö i Götlunda (Behm 1897).

Mestadels tämligen allmän-i myrtrakter allmän; i sammanhängande jordbruksbygder, såsom delar av Mälarslätten, dock spridd-tämligen sällsynt. Förekommer i de flesta av Mälarslättsocknarnas barrskogsområden. På Mälaröarna endast uppgiven från Ängsö: Fagerön, "ansatser till myrar" (WALLDÉN 1958a). Utbredningstyp: N1.

1451 Ledum palustre L.

The map shows the total range of the main taxa belonging to this L. palustre complex. Opinion as to the taxonomic position of these taxa varies considerably (cf. Hultén, Circumpol. Il, p. 80, 333 f.). The following taxa are distinguished as subspecies and mapped here, viz. subsp. palustre in Europe and Siberia, the arctic-montane subsp. decumbens (Ait.) Hult. in Eurasia and N. America, subsp. diversipilosum (Nakai) Hara in E. Asia and subsp. groenlandicum (Oeder) Hult. in N. America and Greenland. The closely related L. glandulosum Nutt. in western N. America is also mapped. The complex has a circumpolar distribution, although with a North Atlantic gap (Hultén, l. cit. and map 71). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 328.

En upp till drygt en meter hög buske. Stammarna är grenade mest från basen och det finns långa jordstammar. De smala läderartade bladen är vintergröna med inrullad kant och sitter strödda. Både blandundersida, bladskaft och stam är kraftigt brunhåriga. Från försommaren blommar vita fatlika blommor i ett tätt flockliknande ax i toppen av grenarna. Frukten är en glandelhårig kapsel som spricker upp i fem flikar. Hela växten är mycket aromatisk. Omisskännlig.

Skvattram finns spridd över nästan hela landet men har en östlig tyngdpunkt i utbredningen och saknas nästan på västkusten och i fjällen. Den växer ofta i halvöppna lägen på mager sur torvmark av olika slag, t.ex. tallbevuxna myrar, mossekanter och fuktiga barrskogar. I norra landet växer den ofta även i ganska torr mager skogsmark.

Skvattram saknas i västra och södra Europa och når inte Atlantkusten. I Sverige har arten en nordlig och östlig tyngdpunkt i sin utbredning. Skvattram växer på fuktig, närings- och kalkfattig mark främst i sumpiga tallskogar. Den är även noterad i fuktiga björkskogar och små fattigkärr omgivna av barrskog. Sällsynt växer den på gungfly med vitmossor.

Skvattram är en växt som minskat kraftigt på Öland. Detta noterades redan i Sterner (1986) och minskningen har sedan dess fortgått. Av Rikard Sterner angavs den från åtta socknar. Utanför Böda och Högby socknar finns den idag kvar endast på Knisa mosses gungfly samt vid Gladvattnet, Persnäs respektive Högsrum sn. De flesta gamla lokaler på mellersta Öland som nedtecknades av Rikard Sterner på 1930-talet är idag utdikade, torrlagda och ibland bebyggda. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Kärr på pH-mässigt sur torvjord, högmossar, ett fynd på fast sandmark. Skvattram har säkerligen minskat på Gotland, även om Johansson (1897) namngav endast åtta växtplatser. Flera av dessa har inte kunnat återfinnas, förmodligen beroende på utdikningar.

Skvattram är i Sverige en östlig art, som når in i Bohusläns inland, där den växer på näringsfattig torv på tallmossar, i sumpskogar och i kanten av skogskärr, ofta i sällskap med hjortron, tuvull och glasbjörk.

I skvattramens frökapslar ligger fröna i fem båtformade rum med höga skiljeväggar, som håller kvar dem till dess kapseln skakas kraftigt, till exempel av hård vind. Fröna är minimala och innehåller många luftrum. De faller långsamt genom luften och har möjlighet att hålla sig länge kvar i lufthavet. Mycket lätta frön med känd förmåga till långspridning finns även hos
andra ljungväxter. Ensamma tuvor av skvattram kan ibland påträffas relativt långt från närmaste rikliga förekomst. De plantor som har etablerat sig ser ut att bli mycket gamla, utbredda och nästan marktäckande. Där arten är sällsynt, i nordväst, ser man rundade kloner som kan vara några meter i diameter. Artens förmåga att skjuta nya skott efter brand beskrivs av von Stedingk (1999). Ovan mossytan är skvattramskottens ved grön, i mörk miljö under mossan är den vit. Gränserna mellan olika års skottavsnitt ses lätt. Flera generationer av flockar med frukter sitter kvar i ändarna av resp. skott. De äldsta, 2,5 år gamla, är mörkt gråbruna, de 1,5 år gamla är bruna, årets grönbruna. I de flesta fall följer ett sterilt skott efter ett blommande, men ibland finns två blommande skott i rad, däremot inte tre. På hösten finns stora knoppar med ämnen till blomställningar och mindre med bladämnen. De årsfärska bladen övervintrar gröna men rödbrunpigmenterade, de från föregående år blir på hösten kraftigt röda och fälls. De övervintrande bladen står vid mildväder tämligen horisontellt, men pekar i kyla snett nedåt. Skvattram blommar i skogsstjärnans och i ekorrbärets tid, samtidigt med tranbär och odon.