Taxasida

säfferot

Seseli libanotis

(L.) W. D. J. Koch

säfferot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

säfferot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • säfferot
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Seseli libanotis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Seseli libanotis (L.) W. D. J. Koch
Svenskt namn
säfferot
norwegianBokmal
hjorterot
norwegianNynorsk
hjorterot
Finskt namn
(niitty)hirvenputki
finlandSwedish
säfferot
Danskt namn
Hjorterod
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2021-07-21
Patrik Engström
Liste ängar 2019-07-07
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Växtplatser är helst kalkrika torrängar, hällkrön och springor i kalkberg, kalk- och alunbrott, åkerholmar och backberg, hagar, grustag, vägkanter, banvallar och gravrösen etc. Rika bestånd har noterats vid Järnäs gård i Götlunda, ca 30 m² 1974, och mellan Yxta och Kumla i Hovsta på en lång sträcka längs vägen 1991 (Sundkvist).

Ett par uppgifter kan tolkas som odling av växten: ”Lanna i en täppa vid vägen” (Gellerstedt 1852) och ”växer vid väggar där den en gång planterats” (1920, O. Wijkström enl. Broddeson ms).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

I UPS finns ett ex från Varberg insamlat 1937 av K. F. Hillström. Uppgifter om ståndort och andra förhållanden saknas. Odlad? Etikettförväxling?

Säfferot är en kalkgynnad art med huvudsakligen östlig utbredning.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Tämligen allmän-spridd på Mälarslätten; N härom snabbt sällsynt, i Bergslagen två lokaler på kalkrik mark. Sydlig-sydöstlig totalutbredning Starkt beroende av kontinentala klimatförhållanden. Utbredningstyp: S4.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1398 Seseli libanotis (L.) Koch

Syn.: Libanotis montana Cr.

This polymorphic, Eurasiatic species includes some subspecies, e. g. subsp. libanotis mainly in C. Europe, replaced eastwards by subsp. intermedium (Rupr.) P. W. Ball, subsp. condensatum (L.) Rchb. fil. And subsp. sibiricum (L.) Thell. and, in Japan, subsp. japonicum (Boiss.) Hara. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 313.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning
Säfferot (Seseli libanotis) (rätt sällsynt, huvudsakligen Öland, Gotland, norra Götaland och östra Svealand) har starkt fårad stängel som är hårig upptill, fibrösa rester av gamla bladskaft kring rothalsen, bladytor med smal, nedvikt kantlist (lupp!), både allmänt och enskilt svepe, och rundad, luden frukt med åsar.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: sannolikt gammal och fordom bofast men endast uppgiven från fyra lokaler och ej rapporterad efter 1967. Uppgiven 1835 från Vombsjöstranden vid Övedskloster i Öved (Fries 1835), 1870–82 från Linneberga skog (= Linnebjär) i S. Sandby (PSve m.fl. i LD) och 1930 från ”Hallandsås” (Axell i FRD) samt 1967 från ett grustag vid Dalared i Örsjö (ÖNil i LD) men där troligen endast tillfälligt inkommen.
Förändring och hot: sedan länge försvunnen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Säfferot är en kontinental art, som i Sverige i stort sett är inskränkt till östra Svealand, centrala Västergötland och Östergötland samt Öland och Gotland. Den är starkt kalkgynnad och växer i torrängar, snårkanter och vägskärningar.
Funnen i 2 rutor; tidigare uppgifter från 18 rutor. Numera mycket sällsynt och bara känd från Västervik; tidigare spridd i norr; en isolerad lokal i södra Småland var sannolikt tillfällig. – Gammal kulturföljeslagare.
De båda växtplatser som återstår bör hållas under uppsikt, så att de inte schaktas bort eller täcks över. De får inte heller tillåtas växa igen. Arten gynnas av markblottor och missgynnas av en alltför tätt sluten grässvål.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Säfferot har en kontinental utbredning i Centraleuropa och vidare österut ända till Sibirien och Japan. I Sverige har den en östlig tyngdpunkt i landskapen Östergötland, Södermanland, Uppland samt på Öland och Gotland; västliga utpostlokaler finns i Västergötlands kalkområden.

Säfferot växer på solexponerad, torr och kalkrik mark. Vanliga växtplatser är ohävdade eller svagt betade torrängar, vägrenar och åkerkanter. Den kan även växa på skiffergrusvallar vid havet. Längs den gamla sandiga banvallen mellan Penåsa–Skärlöv, Kastlösa och Hulterstad sn, finns flera rika lokaler. Sällsynt är säfferot funnen i grusalvar med för övrigt mycket sparsam vegetation.

Säfferot växer främst inom två områden på Öland. Dels finns en nordlig förekomst på östra sidan av Öland, från Högby sn och söderut till Bredsättra. Flera av dessa lokaler ligger i anslutning till de ordar (uddar) som går ut i havet i nordvästlig–sydostlig riktning. Därtill finns en sydlig förekomst längs gamla banvallen nära Skärlöv, Hulterstad sn, och vidare söderut mot Mellby, Segerstad sn. Även på skiffergrusvallar vid havet väster om Albrunna, S. Möckleby sn, finns vidsträckta och rika bestånd. Däremot har de gamla lokalerna i de östliga socknarna Runsten, Gårdby, Sandby och Stenåsa försvunnit. Orsaken till tillbakagången är att flera förekomster utmed banvallen omfördes till åker när järnvägen på Öland lades ner 1961. De trädor och grusiga åkrar där den förr växte är numera övergivna och igenväxta eller tallplanterade, ibland omförda till betesmark. Rikard Sterner anmärkte att säfferot på ett egenartat sätt håller sig till de mest skogfattiga områdena på Öland, det gäller än idag. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Säfferot känns igen på att plantan är tydligt hårig, den kraftigt fårade stjälken och de borsthåriga frukterna. Flera ovanliga insekter är knutna till säfferot som gotländsk säfferotsplattmal Depressaria nemolella, större säfferotsplattmal Depressaria libanotidella och fyrpunkterad plattmal Agonopterix quadripunctata. Larver av större säfferotsplattmal lever monofagt på blad, blommor och tunna stjälkar av säfferot. Slutresultatet kan bli att hela plantan gnags ner vilket drabbade plantorna 2016 på en rik lokal nära Mellby, Segerstad sn.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Torra vägkanter, torrängar, torr ängsmark och kalkbackar, i tunn jord på hällmark. Säfferot hyser en viss förkärlek för stenig mark: stensträngar, husgrunder i torra ängen, grovt grus i åkerkanter eller trädesåkrar. Ibland bildar den stora bestånd. Från Karlsöarna, där den först påträffades, har vi inga senare uppgifter än Säve (1837). Kanske undanträngdes den av betet under 1800-talet.

Enligt Johansson (1897) ”Mest utbredd på ö. sidan och i de nordligaste socknarna”. Omdömet är giltigt även i dag.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr, kalkrik, naturlig gräsmark. Tillhör den av bete missgynnade s.k. stäppängen och finns bland buskar på åsar och backar i betesmarker, på ängsrester på ogödslade åkerholmar, på breda åkerrenar samt på vägkanter vid småvägar. Mindre vanlig på södra Falbygden, sällsynt på norra Falbygden, i Valle och på Kinnekulle. 61 lokaler i 20 rutor (2 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa. I Sverige sydöstlig från Götaland till Gästrikland. I Sörmland tämligen sällsynt, mest i Mälarregionen och i kalktrakter, mycket sällsynt i skärgården – (5%). Säfferoten är flerårig och växer på torr, kalkrik mark, särskilt i torrbackar med kalkrik morän, ibland på hyllor i kalkberg. I Mälarområdet är arten typisk för åspartier med näringsrik sand och växer då ofta tillsammans med backsippa, flentimotej, backtimjan och fältmalört. Ibland koloniserar den kalkbrottsbottnar eller renar av kalkgrusade vägar. Arten har gått starkt tillbaka under 1900-talets andra hälft och är nu försvunnen från många av sina tidigare lokaler, säkerligen på grund av landskapets igenväxning.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Säfferot har huvudsakligen sydöstlig utbredning i Sverige med endast ett fåtal förekomster norr om Uppland. Den finns även på Åland och sällsynt i Åboland. I Uppland som helhet är den mindre allmän, men vanligare i de östra och norra kustområdena. 241 kartblad, 394 kvadranter.
Säfferot är en karaktärsväxt för de s.k. stäppartade torrängarna, vilka man finner på kalkrik, torr mark, helst på öppna eller glest trädbevuxna, betade torrängar, gärna på gravfält och i torra hagmarker. Säfferoten finns även i andra torrängsliknande miljöer som på åkerholmar och vägkanter.
Förändring - 22 %. – Eftersom torrängar med säfferot är alltför torra för att bete skall vara lönande, har det upphört på många av dem, vilket leder till att de växer igen, till en början med buskar som slån och en. I vissa fall skogsplanteras de med i första hand tall. I båda fallen leder det till att torrängsfloran successivt försvinner. Även om säfferot klarar igenväxningen längre än de mest känsliga torrbacksväxterna, har den minskat totalt sett.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Säfferot är en gammal kulturföljeslagare. Den har troligen kommit in med tidigt jordbruk, kanske redan under järnåldern. Arten angavs första gången 1833 av K.F. Thedenius. Han noterade arten i Gävle på »backar mellan Holmsund och Brynäs«. I Gävletraktens växter uppges den finnas flerstädes. Totalt finns ca tio gamla lokaler. Säfferoten har minskat starkt genom upphörande hävd och expanderande bebyggelse. I Gävle finns nu bara spillror kvar av den tidigare utbredningen. Rika förekomster finns dock fortfarande i byn Grinduga.