rostnate

Spridd i hela landskapet.

110 Potamogeton alpinus Balb.

This widespread, boreal-montane species is represented by subsp. alpinus in Europe and W. and C. Siberia and by subsp. tenuifolius (Raf.) Hult. in E. Siberia and N. America. Totally the species has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 168 and map 160).

Rostnate är ursprunglig men något kulturgynnad. Den trivs i många olika slags vatten - från skogsbygdens näringsfattiga brunvattenssjöar och bäckar till kustslättens näringsrika åar, dammar och märgelhålor.

Vattenväxt i näringsfattiga eller -rika sjöar, åar, bäckar diken, grustag, dammar och kalkbrott. Flertusenåriga lämningar av arten har hittats vid Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896).

Hartman (1866) menade att rostnate fanns mest i slättbygden. Förekomsten är ojämn men växten är täml. allm.–allm. I det kalkrika Glanshammar och Rinkaby antecknade Nilsson (1986) 19 lokaler, de flesta på slätten. Kjellmert (1947) fann mer än 25 lokaler i det skogrika och mestadels kalkfattiga Svennevad. I Skogsbygden är den beroende av skogsdiken och var sälls. i Garphyttetrakten 1994.

Gammal bofast art.

Myrin 1832

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "i Storsjön, Skärvagselfven &c." (som P. rufescens).

Åtminstone tämligen allmän på Mälarslätten, f.ö. allmän. Den lägre frekvensen i SÖ väl mest beroende på kringskurna livsmöjligheter (bäckrätningar och -utjämning, täckdikning, uppodling av våtmarker). Utbredningstyp: N1 (fdU).

Rostnate förekommer såväl i näringsfattigt som i näringsrikt vatten, lika gärna i sjöar, åar och bäckar som i diken och dammar. Oftast finner man den på dy- eller gyttjebotten, men den kan även växa på grusbotten, t.ex. i strömfåran i åar.

Rostnate förekommer i hela Sverige i ganska näringsfattigt, stillastående eller svagt rinnande sötvatten som bäckar, dammar, diken eller småsjöar. Växten noterades för första gången på Öland i en grund, grävd damm i det övergivna gamla sandtaget vid Lindby tall. Vid upptäckten täckte den en yta av ca 10 kvadratmeter och hade både blommor och flytblad. Hur länge den funnits på platsen är oklart men lokalen är tidigare besökt utan att växten noterats. I samma lilla damm växer ganska rikligt med vattenpest Elodea canadensis.

Rostnate känns igen på de helbräddade undervattensbladen som är oskaftade och med avsmalnande bas; flytbladen är ofta rödaktiga. Långnate P. praelongus saknar flytblad och har undervattensblad med stjälkomfattande bas.

Sent inkommen, tillfällig.

Ursprunglig. Åar, diken och kanaler, i stillastående eller långsamt rinnande vatten. Även ett par fynd i bryor, ibland riklig. De flesta fynden har gjorts på mellersta Gotland. Rostnate ökade kraftigt under 1900-talet; bara fyra lokaler var kända av Johansson (1897). Lämpliga växtmiljöer har tillkommit genom 1900-talets omvandlingar av naturliga vattendrag till kanaler och diken.

Rostnate växer i grunt, näringsfattigt, ibland brunfärgat vatten i bäckar, skogstjärnar och mossgölar men också i mera näringsrika miljöer som diken, dammar, sjö- och åstränder samt även i ganska nyanlagda dammar på till exempel golfbanor. Rostnate tycks ha försvunnit från sydligaste delen av landskapet sedan förra inventeringen. I övrigt är utbredningen relativt oförändrad.

Rostnaten förekommer framför allt i bäckar eller diken med rörligt vatten, även mycket små och grunda. Den trivs både i magra myrbäckar i skogstrakterna och i lerslätternas näringsrika diken. Dessutom förekommer den ibland på grunt vatten i sjöar av olika slag.

Rostnate förekommer mestadels i relativt näringsfattiga sötvatten, oftast i mindre vatten, diken, åar och bäckar, sällan i större insjöar.
Förändring + 9 %.

Rostnate är en ursprunglig vattenväxt. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. Ytterligare fynd har senare rapporterats från spridda delar av landskapet. Det går inte att bedöma om arten ökat eller minskat och troligen är den ganska oberörd av sentida miljöförändringar.

Rostnate är vanligast i lugnflytande eller svagt strömmande vatten i småbäckar och diken. Ofta växer den i täta mattor på sand- eller dybotten på några få decimeters djup. Den förekommer såväl i näringsfattiga orörda skogsbäckar med klart vatten och lågt pH som i grumligt näringsrikt vatten i åkerdiken eller större skogsdiken. Siktdjup och näringshalt tycks därmed inte spela någon större roll. I större vattendrag är arten ovanligare och ersätts ofta av gräsnate. Rostnate förekommer i mindre bestånd också i sjöar, bland annat i näringsrika grunda laguner i vassarna.

Vanliga följeväxter är svalting (33%), mannagräs, topplösa, sjöfräken, flaskstarr och gul näckros.

Rostnate ses oftast steril och utan flytblad, men blommar och sätter frukt till exempel i åmynningen i Hasselasjön och har där flytblad. Rostnaten växer oftast på tämligen grunt vatten, omkring en halv eller en meter. Näst efter bäcknaten är rostnaten den nateart som är starkast knuten till bäckar, i allmänhet genom skog. Lokalbeskrivningarna anger älv 21 gånger, å 45, bäck 89, dike 7 och sjö eller tjärn 39 gånger. De flesta lokalerna är i tämligen näringsfattiga trakter i skogslandet men några i jordbrukslandskapet.