
penningblad
Lysimachia nummularia
penningblad är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

penningblad är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- penningblad





Inga nycklar finns för detta taxon.
Atlas of North European vascular plants
1478 Lysimachia nummularia L.
This originally European species has been introduced into N. America, where it is widely naturalized in the east, and into New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 333.
Hallands Flora
Penningblad är en vanlig prydnadsväxt som lätt förvildas. Ibland är den naturaliserad, så t ex utmed Viskans stränder i både betad och obetad vegetation. Arten växer både torrt och fuktigt, ljust och skuggigt och uppträder på en rad olika, mer eller mindre kulturpåverkade ståndorter. Den är vanligast i vägkanter och tomtgränser men är också rapporterad från fuktig lövblandskog, betesmarker, stränder vid sött och salt vatten, märgelhålekanter, grustag och jordhögar. På många växtplatser finns spår av utkast.
Penningblad utbildar ytterst sällan kapslar men sprider sig lätt med rotslående skottdelar, bl a genom vattentransport (Dahlgren 1922, Sernander 1901). Den har ökat kraftigt under senare delen av 1900-talet.
Närkes flora
Prydnadsodlad läkeört, förvildad på ödetomter och utkast på bäck- och sjöstränder. Ett 100-tal växtlokaler med förvildad penningblad är kända. Ett av de största bestånden, 10 m², fanns vid Danielslund i Örebro i landsvägsrenen och intilliggande tallblandskog 1995.
Arten är känd i Sverige sedan 1600-talet (Nordstedt 1920). ”Nummularia” anfördes vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). Lyttkens (1904-1915) avsåg därmed penningblad eller skogslysing, varav den senare inte kan ifrågakomma vildväxande i våra trakter. Penningblad hette hos Gellerstedt (1831) rundbladig gullspira, ett namn som troligare stammar från Liljeblads flora än från Närke.
Blekinges Flora
Ny bofast art.
Flora över Dal
Dahlgren 1922.
Västmanlands Flora
Bofast runt Mälarens och Mälaröarnas stränder: spridd-tämligen allmän, inom vissa avsnitt allmän, såsom på Skutterön (WALLDÉN 1955) och Ridön (KERS 1978: "riklig längs stränderna"). Syns också vara naturaliserad vid Arbogaån (lokal 1) och på spridda lokaler nära bebyggelse högre upp i landskapet. Beständighet utanför Mälarområdet dock otillräckligt prövad. Utbredningstyp ännu osäker (troligen sydlig).
Floran i Skåne.
Förändring och hot: generell ökning med 31–45 %, uppenbart främst i urbergsbygderna och då säkert till följd av fortgående odling förvildning. I södra Skåne däremot snarare minskande än ökande.
Smålands flora
Arten har en stark förmåga till vegetativ förökning och sprids lätt till nya platser med lossrivna skott. Däremot uteblir frösättningen i regel eftersom växten är självsteril (Dahlgren 1922). Den uppträder som förvildad t.ex. i gräsmattor och gårdskanter, i mullrika skogsbryn, i kanterna av lövkärr, på stränder samt på vägslänter och avfallsplatser. Helst växer den på fuktig eller frisk, näringsrik jord men finns även på torra lokaler; den uthärdar såväl djup skugga som full sol.
Funnen i 658 rutor; tidigare uppgifter från 57 rutor. Ganska vanlig, dock med lägre frekvens i nordost och i mellersta Kalmar län. – Förvildad; bofast.
Arten har ökat starkt under 1900-talet.
Ölands flora
Penningblad växer på frisk–fuktig, mullrik mark i öppna–halvskuggiga lägen. Den hittas i fuktiga lövskogar och betade friskängar. Växten odlas och sprider sig lätt genom lossryckta rotbitar till vägkanter, diken, jordhögar, dammvallar och åkerkanter. Den är även noterad som kvarstående på några ödetomter.
Rikard Sterner ansåg att penningblad sannolikt var ursprunglig på delar av Öland i socknarna Glömminge, Algutsrum och Torslunda. Där växer den än idag i fuktiga lundar och gamla lövängar, en del av dem nyligen röjda och omförda till betesmark. Från andra halvan av 1800-talet finns ett tiotal belägg från dessa socknar i de offentliga herbarierna. Däremot har de flesta av dagens fynd säkert sitt ursprung i odling där penningblad spridit sig genom utkast till skogsdungar och vägkanter. Men några av lokalerna från Algutsrum sn kan ha lång kontinuitet, kanske drygt 100 år tillbaka i tiden.
Gammal och kulturflykting, bofast.
Gotlands flora
Kvarstående, även förvildad, bofast.
Odlad, konkurrensstark trädgårdsväxt, funnen på utkast i gårdsnära lägen samt i grustag och kalkbrott; även kvarstående i park och f.d. trädgårdar. Antalet lokaler ökade något under 1900-talet; Johansson (1897, 1910b) uppgav endast fyra växtplatser.
Bohusläns Flora
Penningblad odlas som prydnadsväxt och förvildas lätt och sprider sig med rotslående skott. Den påträffas dels kvarstående på gamla tomter, dels förvildad på vägkanter, i skogsbryn i närheten av bebyggelse, på grusplaner, schaktmassor och tippar. Arten har ökat starkt sedan förra inventeringen. Kanske man inte alltid noterade den förr.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Penningblad har troligen ursprungligen odlats som prydnadsväxt, men är sedan lång tid tillbaka helt naturaliserad i näringsrika, betade fuktängar vid sjöar och åar (Linné 1755: Uppsala, Kungsängen). Den har senare spritt sig till alsumpskogar, gårdsmiljöer, trädgårdar och skräpmarker.
Förändring + 213 %. – Från att i början av 1900-talet ha haft förekomster huvudsakligen vid Mälaren, har penningblad under de senaste åren spritt sig till stora delar av landskapet och även ökat starkt i de områden där den tidigare förekommit. Almquist antar att spridningen skett från Uppsala söderut längs Fyrisån, till största delen efter 1850. Spridningen är huvudsakligen vegetativ och tycks följa några av de större vattendragen (Tämnarån, Olandsån, Skeboån).
Gästriklands flora
Hälsinglands flora
Penningblad är från början en införd prydnadsväxt. Arten växer som undervegetation med långa nedliggande bladiga utlöpare. Den blommar i mjölkens tid. Bladen övervintrar gröna, men kan på hösten bli rödtonade. Arten växer bara på eller nära kulturmark, som tomt, betes- eller slåttermark eller igenväxande sådan mark. Ofta är det nära strand eller på fuktig mark. Vi känner bara ett fynd före 1898, på barlast i Stocka, och före vår inventering ytterligare ett, i Hudiksvall 1927. Under vår inventering gjordes 26 fynd, mest i de nuvarande jordbruksbygderna. Arten förefaller alltså att ha ökat, vilket den också har gjort i Uppland (Maad m.fl. 2009).