penningblad

1478 Lysimachia nummularia L.

This originally European species has been introduced into N. America, where it is widely naturalized in the east, and into New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 333.

Penningblad är en vanlig prydnadsväxt som lätt förvildas. Ibland är den naturaliserad, så t ex utmed Viskans stränder i både betad och obetad vegetation. Arten växer både torrt och fuktigt, ljust och skuggigt och uppträder på en rad olika, mer eller mindre kulturpåverkade ståndorter. Den är vanligast i vägkanter och tomtgränser men är också rapporterad från fuktig lövblandskog, betesmarker, stränder vid sött och salt vatten, märgelhålekanter, grustag och jordhögar. På många växtplatser finns spår av utkast.

Penningblad utbildar ytterst sällan kapslar men sprider sig lätt med rotslående skottdelar, bl a genom vattentransport (Dahlgren 1922, Sernander 1901). Den har ökat kraftigt under senare delen av 1900-talet.

Prydnadsodlad läkeört, förvildad på ödetomter och utkast på bäck- och sjöstränder. Ett 100-tal växtlokaler med förvildad penningblad är kända. Ett av de största bestånden, 10 m², fanns vid Danielslund i Örebro i landsvägsrenen och intilliggande tallblandskog 1995.

Arten är känd i Sverige sedan 1600-talet (Nordstedt 1920). ”Nummularia” anfördes vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). Lyttkens (1904-1915) avsåg därmed penningblad eller skogslysing, varav den senare inte kan ifrågakomma vildväxande i våra trakter. Penningblad hette hos Gellerstedt (1831) rundbladig gullspira, ett namn som troligare stammar från Liljeblads flora än från Närke.

Ny bofast art.

Dahlgren 1922.

Bofast runt Mälarens och Mälaröarnas stränder: spridd-tämligen allmän, inom vissa avsnitt allmän, såsom på Skutterön (WALLDÉN 1955) och Ridön (KERS 1978: "riklig längs stränderna"). Syns också vara naturaliserad vid Arbogaån (lokal 1) och på spridda lokaler nära bebyggelse högre upp i landskapet. Beständighet utanför Mälarområdet dock otillräckligt prövad. Utbredningstyp ännu osäker (troligen sydlig).

Penningblad växer på frisk–fuktig, mullrik mark i öppna–halvskuggiga lägen. Den hittas i fuktiga lövskogar och betade friskängar. Växten odlas och sprider sig lätt genom lossryckta rotbitar till vägkanter, diken, jordhögar, dammvallar och åkerkanter. Den är även noterad som kvarstående på några ödetomter.

Rikard Sterner ansåg att penningblad sannolikt var ursprunglig på delar av Öland i socknarna Glömminge, Algutsrum och Torslunda. Där växer den än idag i fuktiga lundar och gamla lövängar, en del av dem nyligen röjda och omförda till betesmark. Från andra halvan av 1800-talet finns ett tiotal belägg från dessa socknar i de offentliga herbarierna. Däremot har de flesta av dagens fynd säkert sitt ursprung i odling där penningblad spridit sig genom utkast till skogsdungar och vägkanter. Men några av lokalerna från Algutsrum sn kan ha lång kontinuitet, kanske drygt 100 år tillbaka i tiden.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Kvarstående, även förvildad, bofast.
Odlad, konkurrensstark trädgårdsväxt, funnen på utkast i gårdsnära lägen samt i grustag och kalkbrott; även kvarstående i park och f.d. trädgårdar. Antalet lokaler ökade något under 1900-talet; Johansson (1897, 1910b) uppgav endast fyra växtplatser.

Penningblad odlas som prydnadsväxt och förvildas lätt och sprider sig med rotslående skott. Den påträffas dels kvarstående på gamla tomter, dels förvildad på vägkanter, i skogsbryn i närheten av bebyggelse, på grusplaner, schaktmassor och tippar. Arten har ökat starkt sedan förra inventeringen. Kanske man inte alltid noterade den förr.

Penningblad är från början en införd prydnadsväxt. Arten växer som undervegetation med långa nedliggande bladiga utlöpare. Den blommar i mjölkens tid. Bladen övervintrar gröna, men kan på hösten bli rödtonade. Arten växer bara på eller nära kulturmark, som tomt, betes- eller slåttermark eller igenväxande sådan mark. Ofta är det nära strand eller på fuktig mark. Vi känner bara ett fynd före 1898, på barlast i Stocka, och före vår inventering ytterligare ett, i Hudiksvall 1927. Under vår inventering gjordes 26 fynd, mest i de nuvarande jordbruksbygderna. Arten förefaller alltså att ha ökat, vilket den också har gjort i Uppland (Maad m.fl. 2009).